I morse tentade jag vetenskaplig metod, en delkurs på min terminslånga kandidatkurs. Under tiden som jag läst inför tentan är det en vetenskaplig studie som återkommit flera gånger för att exemplifiera olika metodologiska resonemang. Jag letade upp artikeln av Rosenhan från 1973 och läste den med stor fascination.
"On Being Sane in Insane Places"
Rosenhan inleder artikeln från 1973 med orden “If sanity and insanity exists, how shall we know them?” Han frågar sig hur man identifierar sjukdom – går det egentligen att dra en skarp linje mellan friskt och sjukt? I försök att finna svar på sin omfattande fråga låter han åtta ”friska” personer i hemlighet söka psykiatrisk vård vid tolv olika sjukhus. Bland dessa pseudopatienter fanns bland annat läkare, psykologer, en student och en hemmafru. Sjukhusledningen kände till den första pseudopatienten: artikelförfattaren själv, men övrig personal kände inte till att pseudopatienternas existens. Alla åtta sökte, vid olika tillfällen och olika kliniker, hjälp hos en psykiatriker och klagade på att de hörde röster. Alla åtta blev inskrivna på kliniken omedelbart, och sju av dem fick diagnoser schizofreni redan vi inskrivningstillfället. I alla samtal med läkare och vårdpersonal förändrade pseudopatienterna inte någonting annat i sin levnadshistoria än just beskrivningen av hörselhallucinationerna. I vissa fall valde de även att uppge ett falskt namn eller yrke för att inte riskera att bli avslöjade. eller igenkända Så snart de blivit inskrivna på avdelningen, slutade de att visa tecken på sjukdom. Förutom den naturliga nervositet över att vara inlåst som initialt infann sig hos några av dem, förnekade de rösthallucinationer och sa till den som frågade att de mådde bra. Under hela deras resterande vistelse på avdelningen agerade pseudopatienterna så friskt som möjligt, med hänsyn till den sjuka miljö de befann sig i.
Pseudopatienternas uppgift var att observera de övriga patienternas interaktion med personalen, varför de ofta satt och skrev och gjorde anteckningar av vad de såg. Något som snabbt bekräftades, både hos pseudopatienterna och hos de riktiga patienterna, var talesättet ”man ser det man vill se”. Trots att pseudopatienterna inte uppvisade några symtom på sjukdom under hela sin tid på avdelningen, tolkade personalen allt de gjorde och sa ur ett sjukdomsperspektiv. Eftersom pseudopatienten fanns på avdelningen, förutsattes det att han var sjuk. Och eftersom han var sjuk, så tolkades alla de anteckningar han gjorde som det tvångsmässiga beteende som kan förekomma vid schizofreni. Hans promenader fram och tillbaka i avdelningens korridorer tolkades som nervositet – inte den tristess de egentligen var ett uttryck för. Flera av pseudopatienternas medpatienter ifrågasatte redan i ett tidigt skede deras sjukdom. Flera fick höra att de nog egentligen var journalister som skulle undersöka psykiatrin inifrån: men personalen avslöjade dem aldrig.
Det skulle komma att dröja i genomsnitt 19 dagar tills de åtta pseudopatienterna blev utskrivna från den psykiatriska kliniken: vårdtiderna varierade mellan 7 och hela 52 (!) dagar. Utan att de uppvisade några symtom. Den mening som inledde hela artikeln känns obekvämt aktuell: om det verkligen finns något ”friskt” och något ”sjukt” – hur ska vi kunna känna igen dem och skilja dem åt?
Referens:
D. L. Rosenhan (1973). On Being Sane in Insane Place.
American Association for the Advancement of Science. Vol 179, No 4070.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rosenhan, Friskt, Sjukt, Psykiatri, Etik, Vetenskaplig studie, Metod, Pseudopatienter
"On Being Sane in Insane Places"
Rosenhan inleder artikeln från 1973 med orden “If sanity and insanity exists, how shall we know them?” Han frågar sig hur man identifierar sjukdom – går det egentligen att dra en skarp linje mellan friskt och sjukt? I försök att finna svar på sin omfattande fråga låter han åtta ”friska” personer i hemlighet söka psykiatrisk vård vid tolv olika sjukhus. Bland dessa pseudopatienter fanns bland annat läkare, psykologer, en student och en hemmafru. Sjukhusledningen kände till den första pseudopatienten: artikelförfattaren själv, men övrig personal kände inte till att pseudopatienternas existens. Alla åtta sökte, vid olika tillfällen och olika kliniker, hjälp hos en psykiatriker och klagade på att de hörde röster. Alla åtta blev inskrivna på kliniken omedelbart, och sju av dem fick diagnoser schizofreni redan vi inskrivningstillfället. I alla samtal med läkare och vårdpersonal förändrade pseudopatienterna inte någonting annat i sin levnadshistoria än just beskrivningen av hörselhallucinationerna. I vissa fall valde de även att uppge ett falskt namn eller yrke för att inte riskera att bli avslöjade. eller igenkända Så snart de blivit inskrivna på avdelningen, slutade de att visa tecken på sjukdom. Förutom den naturliga nervositet över att vara inlåst som initialt infann sig hos några av dem, förnekade de rösthallucinationer och sa till den som frågade att de mådde bra. Under hela deras resterande vistelse på avdelningen agerade pseudopatienterna så friskt som möjligt, med hänsyn till den sjuka miljö de befann sig i.
Pseudopatienternas uppgift var att observera de övriga patienternas interaktion med personalen, varför de ofta satt och skrev och gjorde anteckningar av vad de såg. Något som snabbt bekräftades, både hos pseudopatienterna och hos de riktiga patienterna, var talesättet ”man ser det man vill se”. Trots att pseudopatienterna inte uppvisade några symtom på sjukdom under hela sin tid på avdelningen, tolkade personalen allt de gjorde och sa ur ett sjukdomsperspektiv. Eftersom pseudopatienten fanns på avdelningen, förutsattes det att han var sjuk. Och eftersom han var sjuk, så tolkades alla de anteckningar han gjorde som det tvångsmässiga beteende som kan förekomma vid schizofreni. Hans promenader fram och tillbaka i avdelningens korridorer tolkades som nervositet – inte den tristess de egentligen var ett uttryck för. Flera av pseudopatienternas medpatienter ifrågasatte redan i ett tidigt skede deras sjukdom. Flera fick höra att de nog egentligen var journalister som skulle undersöka psykiatrin inifrån: men personalen avslöjade dem aldrig.
Det skulle komma att dröja i genomsnitt 19 dagar tills de åtta pseudopatienterna blev utskrivna från den psykiatriska kliniken: vårdtiderna varierade mellan 7 och hela 52 (!) dagar. Utan att de uppvisade några symtom. Den mening som inledde hela artikeln känns obekvämt aktuell: om det verkligen finns något ”friskt” och något ”sjukt” – hur ska vi kunna känna igen dem och skilja dem åt?
Referens:
D. L. Rosenhan (1973). On Being Sane in Insane Place.
American Association for the Advancement of Science. Vol 179, No 4070.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rosenhan, Friskt, Sjukt, Psykiatri, Etik, Vetenskaplig studie, Metod, Pseudopatienter
