måndag, mars 26, 2012

Upplevelser av vård för självskadebeteende - enkäten

Självskadebeteende är idag ett relativt vanligt problem, särskilt bland tonåringar och unga vuxna. Därför har regeringen, tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), kommit överens om ett handlingsprogram för att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende. En del av arbetet består i att samla patienternas erfarenheter av vård och bemötande vid självskadebeteende. Detta sker med hjälp av en internetbaserad enkät. 

Har du skadat dig själv och varit i kontakt med vården på grund av ditt självskadebeteende någon gång under de senaste fem åren? Vill du göra din röst hörd i denna viktiga satsning på kunskap om självskadebeteende? Då hoppas jag självklart att du vill besvara vår enkät som du hittar genom att klicka på den här länken

Vill du sprida enkäten, antingen genom att länka hit till det här blogginläget eller genom att skriva ett eget inlägg på din blogg, på twitter eller facebook blir vi jätteglada! Vi vill nå så många personer som möjligt med erfarenheter av vård för självskadebeteende. Sista dag att besvara enkäten är den 30 april 2012

Vill du veta mer om projektet som denna enkät är en del av så kan du läsa det här och det här inlägget.

/Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag, mars 20, 2012

Att bli frisk från en ätstörning del X: Vad är frisk?

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om vad det innebär för mig att vara frisk och hur jag definierar det. Frågan relaterar till min bloggserie om ätstörningar. Alla nio tidigare inlägg i serien hittar du under den här etiketten: Att bli frisk från en ätstörning

”Frisk” är egentligen ett svårt begrep tycker jag, trots att jag av bekvämlighetsskäl använder det själv. Men det är verkligen inte självförklarande, utan kräver en definierad motsats. Är du frisk när du inte längre uppfyller en sjukdomsdiagnos? Kan du vara frisk trots att du fortfarande har något symtom kvar på sjukdom? Skev kroppsuppfattning är ett symtom på både anorexi och bulimi - men frågar du hundra kvinnor på stan så kommer en ansenlig andel av dem inte ha en riktig kroppsuppfattning. Jag menar att vi lever i ett ätstört samhälle

Som kvinna (framför allt) förväntas du att vara missnöjd med din kropp. Media har hög efterfrågan på artiklar och program relaterade till hälsa, mat och dieter. Vi omges av ideal och stereotyper, och bombarderas av budskapet som olika rättframt skriker ”du duger inte”. Så hur definierar man egentligen vad som är friskt i ett så sjukt samhälle? 

Jag känner mig fri från allt vad ätstörning heter. Jag relaterar inte längre till mig själv som någon med en ätstörning, knappt heller som någon som haft en ätstörning, trots att det ju aldrig kommer att göras ogjort. Mitt förhållande till mat är så okomplicerat att jag inte behöver tänka på det. Eller, det behöver jag visst, men det beror mer på att min kropp äntligen tycks ha hittat sin balans igen efter alla år med självsvält. Det är förvisso fantastiskt, men det innebär också att jag har fått tillbaka min tonårs glada förbränning och måste äta varannan, var tredje timme för att inte bli vrålhungrig och lejonförbannad. 

Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att kunna använda fullfettsprodukter utan tillstymmelsen till ångest, för att jag inte vill gå ner mer i vikt. Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att utan tvekan kunna använda en halvliter vispgrädde och creme fraiche i matlagningen (mer än möjligen att sända en tacksam tanke till mina blodfetter som accepterar mitt fettintag). Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att jag inte har några matrutiner som binder mig, att jag kan anpassa mitt ätande efter vad som bjuds, utan att oroa mig för hur det är tillagat eller vad det innehåller. Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att jag aldrig behöver ”unna” mig godis, kakor, chips eller dessert, av den enkla anledning att jag inte ser det som en ”synd” så som det ofta framställs. Jag upplever faktiskt att jag har ett mer oproblematiskt förhållande till mat än många andra. 

När jag jobbar så gör jag det inom sjukvården, på kraftigt kvinnodominerade arbetsplatser. Det diskuteras bantning, dieter, kosthållning och träning. När personalen får godsaker från patienter vilket sker mer ofta än sällan deklareras det antingen att man kan ”unna sig” eller om man känner sig nödgad ”stå över”. Själv tar jag en näve godis och jobbar vidare. Utan värdering. Hur många gör det idag? 

Att vara frisk från en ätstörning innebär för mig att se maten som en njutning och som ett nödvändigt och självklart bränsle för min kropp. Bra mat är roten för att får mig att må bra. 

 / Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag, mars 07, 2012

Att bidra (kunskapssatsning om självskadebeteende)

I höstas skrev jag om att Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ska satsa på att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende. Allt fler, speciellt unga tjejer och kvinnor, vårdas för att de har ett självskadebeteende. Vid en inventering som SKL gjorde 2009 upptäckte man dessutom att just patienter med självskadebeteende var svåra att ge bra vård och att de var särskilt utsatta för tvångsvård och tvångsåtgärder. Det övergripande målet med satsningen är att minska antalet unga med självskadebeteende, och ett delmål är att minska antalet unga i slutenvården och antalet tvångsåtgärder bland unga kvinnor. 

13 miljoner kronor är avsatta för projektet och den första delrapporten ska vara inlämnad i höst. Region Skåne har fått ett nationellt ansvar att vara sammankallande i arbetet och dessutom att genomföra en förstudie som ska  sammanställa den kunskap som finns idag om självskadebeteende. Det riktigt fina är att jag och Sofia kommer att vara en del av gruppen som genomför förstudien, och det är vår uppgift att undersöka patienternas erfarenheter av vård och bemötande av självskadebeteende! Det gläder mig att man valt att inkludera patienternas röster, särskilt som kunskaps- och forskningsläget fortfarande är så skralt. Jag ser verkligen fram emot det här uppdraget eftersom det verkligen ger en reell möjlighet att påverka och bidra till vården av självskadebeteende. I slutet av sommaren ska vi vara klara. 

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag, mars 01, 2012

SIAD - vad är självskadebeteende?

Den första mars varje år är det SIAD - Self Injury Awareness Day som har som syfte att uppmärksamma självskadebeteende och slå hål på fördomar. Det här inlägget är mitt bidrag till SIAD.

Vad är självskadebeteende? 
Självskadebeteende är inte en psykisk sjukdom eller en psykiatrisk diagnos, utan ett paraplybegrepp för olika destruktiva beteenden som innebär att man skadar sin egen kropp. Att skära sig eller rispa sig är kanske de mest kända sätten att skada sig själv på, och kanske är det också de vanligaste formerna av självskadebeteende. Det betyder däremot inte att det är de enda sätten; man kan ha ett självskadebeteende utan att varken skära eller rispa sig själv. 

Självskadebeteende - misslyckade självmordsförsök?
Självskadebeteende är inte misslyckade självmordsförsök, faktum är att självskadebeteende inte har med självmord att göra. Om syftet med en skada är att ta sitt liv, handlar det inte längre om självskadebeteende utan självmordsförsök eller självmordsbeteende. Självskadebeteende är ett sätt att hantera svårigheter i livet, och ibland handlar det snarast om att undvika självmord. 

Hur vanligt är det? 
Man tror att omkring fyra procent av en totalpopulation, när man mäter både barn, ungdomar, vuxna och äldre, någon gång avsiktligt har skadat sig själva. Däremot vet man att självskadebeteende är särskilt vanligt bland ungdomar, och i dessa åldersgrupper varierar resultaten kraftigt mellan olika studier, med resultat som visa att mellan tio och femtio procent någon gång har skadat sig själv. De stora skillnaderna beror bland annat på hur de olika forskarna valt att definiera självskadebeteende. 

Är det bara tonåringar som skadar sig?
Nej! 
Självskadebeteende uppträder ofta i den tidiga tonåren, men mycket tyder på att det kryper nedåt i åldrarna. Det finns yngre barn som gör sig själva illa, även om det är mycket ovanligt. Vissa börjar skada sig själv i vuxen ålder. 

Är det bara tjejer som drabbas? 
Nej!
Självskadebeteende förekommer både hos killar och tjejer, män och kvinnor, trots att det under lång tid har ansetts vara ett tjejproblem. De senare åren har flera studier visat att självskadebeteende bland män är mycket vanligare än man tidigare trott. Troligtvis är det ändå så att fler tjejer än killar skadar sig själva, även om det finns vetenskapliga studier som inte lyckats uppvisa någon statistiskt säkerställd skillnad mellan kvinnor och män.

Varför skadar man sig själv? 
Självskadorna kan fylla väldigt varierande syften, men det är aldrig så simpelt som att man skadar sig själv för att man vill få uppmärksamhet. Enkelt kan man säga att självskadebeteende fungerar som en copingstrategi, ett sätt att hantera livet. En övergripande funktion är den emotionsreglerande: det kan vara ett sätt att bemästra ångest, att uttrycka känslor som är svåra att sätta ord på eller att få utlopp för ilska och aggressivitet. Självskadebeteebde kan också fungera som självbestraffning, ett sätt att visa tillhörighet, att ta bort negativa känslor. Självskadan kan också skydda från andras bestraffning. Vissa skadar sig själva för att bryta ett dissociativt tillstånd. För många är den fysiska smärtan lättare att hantera: Den är mer konkret och synlig för blotta ögat, medan själslig smärta ofta är luddig och svår för andra personer att se eller förstå. Självskadebeteende förekommer också tillsammans med  andra destruktiva beteenden som ätstörningar eller missbruk av droger eller alkohol. 

Är självskadebeteende en psykisk sjukdom?
Nej!
Ett självskadebeteende är ett beteende, inte en psykisk sjukdom. Däremot bör en självskada alltid tas på allvar och ses som ett tecken på att någonting inte står rätt till. De allra flesta som skadar sig själva gör det vid ett fåtal tillfällen eller något enstaka tillfälle, och väldigt sällan så pass allvarligt att de behöver läkarvård. För en liten grupp av dem som skadar sig själva blir dock problematiken mer bestående med upprepade sjukvårdskontakter till följd av sitt självskadebeteende. Hos dessa personer finns också en högre koppling till psykisk sjukdom. 

Har alla med självskadebeteende borderline? 
Nej! 
Jag har skrivit ett långt inlägg om borderline och självskadebeteende här. Att borderline kopplas samman med självskadebeteende beror främst på att det är den enda diagnosen där självskadebeteende förekommer som ett av flera symtom.

Har alla med självskadebeteende blivit utsatta för övergrepp eller andra trauman?
Nej!
Om man jämför två grupper - en grupp där alla individer har ett självskadebeteende, och en grupp där ingen har ett självskadebeteende - så ser man att det i den första gruppen finns fler personer som varit utsatta för sexuella övergrepp och liknande svåra trauman än i den andra gruppen. Men det är fortfarande fler personer i "självskadegruppen" som inte varit utsatta för övergrepp, än som har varit det.

Varför slutar man inte bara skada sig? 
Självskadebeteende är inte meningslöst. Om det inte fyllde någon funktion hade ingen fortsatt att skada sig själv. Men eftersom beteendet självskadorna har ett syfte så uppstår det ett tomrum om beteendet tas bort. Jämför med rökning – även om alla känner till rökningens negativa effekter är det många som har svårt att sluta röka. De som lyckas använder sig ofta av olika rökavvänjningsprodukter eller psykologiska tekniker för att ersätta rökningen med någonting annat, mer konstruktivt. Rökningen fyller en funktion och det är mycket svårt att sluta utan att det ger andra negativa sidoeffekter (vissa börjar till exempel äta mycket godis eller börjar i stället att snusa). 

För många fungerar självskadebeteende på liknande sätt. För att sluta måste man ersätta självskadan med någonting annat, vanligtvis arbetar man psykoterapeutiskt med olika tekniker att hantera exempelvis ångest, andra starka känslor eller impulser. De tekniker man använder för att sluta bör hänga ihop med anledningen till att man skadar sig själv. Om man skadar sig själv på impuls är det bästa kanske att arbeta med sin impulskontroll. Om man skadar sig själv som självbestraffning bör man kanske fokusera på att stärka självkänslan. För de allra flesta fyller självskadebeteende flera syften och man behöver därför arbeta med olika tekniker för att kunna sluta. 

Vad kan jag göra som kompis, anhörig, förälder, behandlare, läkare ...?
En människa är aldrig sitt självskadebeteende. Aldrig någonsin. Ändå är det lätt att allt fokus läggs på sår, på skador och på skydd från att nya skador ska uppkomma. En viktig uppgift man har som vän är att påminna om allt annat, allt runt omkring. Gå och fika. Bjud med på konsert. Kolla på fotboll. Följ med på teaterkursen. Räkna med din vän även om hen har ett självskadebeteende - det hindrar er inte från göra allt det ni brukar göra. Tvärt om: för att kunna sluta skada sig behöver man ha någonting att återvända till. Många som varit sjuka under en längre tid upplever att vänner och det "vanliga" livet glider undan, och vägen tillbaka blir ännu längre. Även om du arbetar som behandlare eller än anhörig uppmuntrar jag till att se fler perspektiv. Även den som vårdas på en sluten psykiatrisk avdelning eller på ett behandlingshem är mer än sitt självskadebeteende, och måste få hjälp att utveckla de sidorna för att kunna bli fri. 

Finns det hjälp att få?
Ja. Det finns hjälp att få, men generellt kan man säga att ju tidigare man får hjälp desto bättre. Samtidigt är det väldigt viktigt att man får hjälp på rätt nivå. Går man fortfarande i skolan kan man vända sig till skolsköterskan eller skolkuratorn som kan lotsa vidare om det behövs. Annars kan man kontakta ungdomsmottagningen eller vårdcentralen för att få en samtalskontakt. I sista hand, eller om man inte fått den hjälp man behöver, kan man kontakta den psykiatriska öppenvården. De är specialister på psykiska sjukdomar (precis som kardiologen är specialister på hjärtsjukdomar och onkologen på cancersjukdomar). Är man under 18 år vänder man sig till barn- och ungdomspsykiatrin. I de flesta fallen räcker det att få prata med någon under en period, och då brukar skolhälsovården eller vårdcentralen kunna ge bra hjälp snabbt. 

Man kan också vända sig till den ideella föreningen SHEDO som arbetar med självskadebeteende och ätstörningar. De har ett diskussionsforum där det också finns ett särskilt slutet forum för anhöriga och vänner. Besök deras hemsida här och bli medlem redan idag!

Går det att bli fri?
JA!
Jag kan inte statuera exempel för alla med självskadebeteende, men det faktum att jag idag mår bra och inte alls behöver kämpa för att inte skada mig är ett bevis på att det går. Jag satte punkt för ett decennium av självhat och självdestruktivitet och en viktig hjälp för mig var SHEDO-forum. Det är nu mer än fem år sedan jag senast gjorde mig själv illa, och snart sex år sedan jag slutade skada mig själv regelbundet. De här fem åren har varit de allra bästa i mitt liv. 


Vill du läsa mer om självskadebeteende och få referenser till vidare läsning hittar du det på min hemsida.

/ Thérèse
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,