Kärnfullt på Twitter

Sedan jag mycket motvilligt började Twittra i höstas har jag kommit att tycka allt bättre om det. Då förstod jag inte alls vitsen med korta meddelanden - idag tycker jag det är fantastiskt hur mycket dialog man kan ha. Och det är ju faktiskt möjligt att skriva flera meddelanden i rad om utrymmet tryter. Jag har ett antal norska följare, och norrmän som jag följer, framför allt personer med någon relation till psykiatri. För några dagar sedan slängde jag ut frågan var och hur man vårdar personer med riktigt svårt självskadebeteende i Norge. Jag har länge funderat på hur man behandlar den här gruppen i andra länder: om man, precis som i Sverige, vårdar dem inom rättspsykiatrin eller löser det på annat sätt. En psykolog gav mig följande svar:

Ungefär: "Många självskadare tvångsvårdas inte i Norge eftersom personlighetsstörningar inte betraktas som en allvarlig psykisk sjukdom." För mig är det här svaret otroligt talande, och tyvärr symtomatiskt för hela psykiatrin. Det här svaret är egentligen den enda förklaring som behövs till varför diskussionen om borderlinediagnosen är så viktig för mig. För att den ständigt och jämt sammanblandas med självskadebeteende, och för att självskadebeteende ses som en synonym till borderline.

Självskadebeteende är inte borderline. Borderline är inte självskadebeteende. Det ena är en personlighetsstörning, det andra ett beteende. Den som borde vara så självklart är inte ens något man tycks reflektera kring i psykiatrin, än mindre se som ett problem. Har du inte redan gjort det ber jag dig att läsa inlägget jag skrev i februari; Självskadebeteende ≠ borderline. 

P.S. Vill du följa mig på Twitter så heter jag Tankestormar också där - flödet hittar du här i bloggens högermarginal. D.S.

/ Thérèse
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om twitter, självskadebeteende, borderline, personlighetsstörning

Väktare eller behandlare

Ikväll har jag diskuterat vård av självskadebeteende med mina norska följare på Twitter. Jag fick inte så många svar om hur de vårdar de allra svårast sjuka, men däremot fick jag en länk till en mycket intressant artikel. Det är en liten del av intervjun med psykiatern Egil Waldenstrøm som jag givit mig på att översätta från norska till svenska, och hoppas att Tidskrift for Den norske legeforening inte blir allt för upprörda på mig. Artikeln är skriven av K Tveito och finns att läsa i helhet (på norska) här. Jag hoppas ni har förståelse för att min norska inte är klingande och att översättningen därför kan vara aningens knagglig. Men läs gärna texten ändå - den gjorde mig mycket glad! 

"De flesta människor har oanade resurser, även de med allvarliga psykiatrisk sjukdomar, menar psykiatern Egil Waldenstrøm. År 1999, som chef på den psykiatriska kliniken vid det som en gång hette Telemarks centralsjukhus, tog Egil Waldenstrøm ett nytt grepp. 

- Fler och fler unga kvinnor blev inlagda för att de hade skadat sig själva. Vår rutin var att lägga in dem på akutavdelningen där övervakades dygnet runt, berättar Waldenstrøm. Patienterna var mycket resurskrävande. Det paradoxala var att våra insatser inte bidrog till att minska deras självskadebeteende. Tvärt om ökade både antalet och allvarlighetsgraden av självskadorna. 

Klinikläkaren bestämde sig för att lägga om kursen. Patienter som lades in på grund av självskador skulle från och med nu vårdas på öppen i stället för sluten avdelning. 

- Det rådde ingen brist på varningar. Vi fick höra att det vi gjorde var ren galenskap. Mycket tid gick åt till att förklara det rationella i hur vi tänkte för andra avdelningar. Speciellt kirurgerna var upprörda. Det hände de att behövde behandla samma flicka på grund av självskador flera gånger på kort tid. I deras ögon var då tvångsvård den enda utvägen. 

Idén bakom den nya behandlingsmetoden var att förändra sättet som personalen och patienterna mötte varandra. 

- Ett av problemen med att behandla patienterna på en låst avdelning var att personalen inte blev behandlare. De blev väktare. Personalen upplevde patienternas beteende så hotande att de inte klarade av att förhålla sig till personen bakom själskadorna. Deras känslomässiga otrygghet spreds till patienten. Därmed skapades en ond cirkel och en slags maktlamp mellan behandlare och patienter. Personalen upplevde självskadorna som provokationer och som försök att manipulera. Patienterna upplevde att de inte blev sedda. 

- Hur kan man förstå självskadebeteende? 

- I de flesta fallen handlar självskadebeteende om att ge ett fysiskt uttryck för en inre psykisk smärta, menar Egil Waldenstrøm. Han understryker att svårt allvarligt självskadebeteende kan vara ett tecken på psykor och måste behandlas speciellt. 

- Men vid lätta och medelsvåra fall av självskadebeteende handlar det ofta om att man saknar ett språk för att förmedla och bearbeta psykisk smärta. 

Inför avdelningens byte av behandlingsstrategi utbildades hela personalgruppen noggrannt, både teoretiskt och praktiskt. Psykologen Per Johan Isdahl anlitades som extern handledare och hade regelbundna möten med behandlarna. Det hölls flera seminarier och en styrgrupp ansvarade för att följa processen. 

- Vi la tre år på projektet. Det säger lite om hur mycket tid och kraft man måste investera, menar Waldenstrøm. Med den nya behandlingsstrategin minskade tendenserna till självskador gradvis. Många patienter blev helt bra. Resultaten väckte uppmärksamhet i den psykiatriska miljön i Norge. Idag råder en bred enighet om att tvångsvård inte är framgångsrikt vid självskadebeteende."

Text av K Tveito. Artikeln i sin helhet finns här. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, vård, behandling, norge, tvångsvård, nytänkande