fredag, februari 08, 2013

24 kvinnor och ett löfte för vinden

"Att framförallt flickor och unga kvinnor som mår dåligt skär sig i till exempel armarna har blivit ett alltmer uppmärksammat problem. Men vården av dem har brister, och det finns för lite kunskap om vilka insatser som fungerar.
[...]
De patienter i Skåne som mår allra sämst klarar inte regionen i dag själv att ta hand om. De vårdas framför allt på rättspyk i Växjö, vilket har kritiserats hårt. Men det ska det nu snart vara slut på.
– Jag ser att inom något år måste vi ha utvecklat bra strukturer och bra verksamhet på hemmaplan, så att vi inte behöver skicka fler, säger P-O Sjöblom.
Så då ska det finnas en instans i Skåne som klarar av de här patienterna?– Ja, det måste det göra. Annars har nog jag fått sluta."

Citatet ovan är hämtat ur en intervju gjord av Sveriges Radio P4 den 8 februari 2012 (jag skrev om det här). Det är på dagen ett år sedan P-O Sjöblom satte sitt jobb på spel för patienter med självskadebeteende. Lovvärt eller dumdristigt spelar egentligen ingen roll, frågan är varför han gjorde det, och vad som har hänt sedan dess.

Det är klart. I intervjun sa han inte att det skulle finnas en instans inom ett år. Han sa inom något år. Inte heller sa han att Region Skåne inte skulle ha några patienter på rättspsyk efter den här tiden, utan att de därefter inte skulle behöva skicka fler. Sensmoralen av intervjun går däremot inte att ta miste på - Region Skåne lovar att bli bra på vård för självskadebeteende, och de ska bli det snart! 

Nio och en halv månad efter uttalandet, den 25 oktober 2012, svarade P-O Sjöblom på ett mail där jag efterfrågat vad som hände i det regionala projektet. Han skriver: "Vad gäller Skåne-satsningen så har vi inte riktigt påbörjat den processen på allvar (i avvaktan på budget 2013 som offentliggjordes idag)." I november skulle han samla en grupp för att planera det fortsatta arbetet, och lovade återkomma till mig när tankarna började klarna lite mer. Det har de uppenbarligen inte gjort, för han har inte återkommit.

Idag vårdas 24 personer på rättspsyk för självskadebeteende. 24 kvinnor som inte dömts för brott, vårdas på olika rättspsykiatriska kliniker för att sjukvården fortfarande inte lyckats ta fram en alternativ lösning. För att Socialstrelsen vidmakthåller sitt beslut att inte förbjuda sådan vård, och för att SKL misslyckats med att motivera sina medlemmar att själva lösa problemet. 

Vem tar egentligen ansvar för de 24 kvinnorna på rättspsyk? För de oräkneliga patienter som, likt Pia eller Nora blivit sjukare i vården? Socialdepartementet eller regeringen gör det inte. Socialstyrelsen gör det inte. SKL gör det inte. Landstingen gör det inte. Det räcker inte att prata, utreda, skapa hearings eller granska längre. Någon måste agera och jag kan omöjligt tro att det ansvaret ligger på mina, Sofias, patienternas eller de anhörigas axlar. 

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag, februari 06, 2013

Imorgon träffar jag samordnaren för nationella självskadeprojektet. Ikväll tänker jag.

Ord.
Allt jag har
är Ord.

Jag kommer aldrig vara den,
som står längst fram i demonstrationståget.
Jag kommer aldrig vara den,
som offentligt matstrejkar för att skapa opinion.
Jag kommer aldrig vara den,
som slår, skriker, spottar eller sparkar.
Jag kommer aldrig vara den,
som leder aktioner mot det jag vill förändra.

Det är orden som är mina demonstrationståg.
mina slagord,
min matstrejk,
mina slag,
mina skrik
och mina sparkar.

Orden är min glädjekatalysator
och min frustrationskanalisering,
Min svartaste sorg
och min mest sprudlande kärlek och livslust.
Min försvarssköld,
fallskärm
och stridsspets.

Jag är naken
utan orden.
Verkningslös
utan orden.
Menlös
utan orden.
Försvarslös
utan orden.

Ord.
Allt jag har
är Ord.

/ Thérèse

måndag, februari 04, 2013

Den jag aldrig velat vara

Minst två gånger om dagen bestämmer jag mig för att sluta engagera mig i frågor om självskadebeteende. Minst lika många gånger om dagen har jag (hittills) bestämt mig för att fortsätta. Eller snarare, tvingats inse att glöden ännu inte slocknat och att jag därför ännu inte förmår släppa taget.

Anledningen till att jag så ofta vill sluta, är att jag blir den ständigt kritiska. Den ständigt ifrågasättande. Den som aldrig, aldrig, aldrig blir nöjd för det finns alltid, alltid mer att göra. Jag kan inte acceptera satsningar gjorda med armbågen eller vård som dagligen kränker patienter, även om den kränker mindre idag än igår. Men till slut ifrågasätter jag mig själv: är jag kritisk för att jag faktiskt har grund för att vara det, eller är jag kritisk bara för att vara kritisk? 

Någonstans vet jag svaret. Jag har fog för min kritik. Men det svider ändå. Jag vill kunna sälla mig till dem som kommer med positiva utrop, se med tillförsikt på framtiden. Men först önskar jag att någon ger mig en anledning att hurra. Därför känner jag mig så cynisk, bitter och negativ när jag återigen finner mig själv i kritikerhörnan. 

Idag har jag skickat ett mail till tre av de personer med störst inflytande för vården av självskadebeteende i Sverige. Ikväll känns just det mailet som något av ett slutord, precis som Slutstation rättspsyk gjorde för ett år sedan. Jag behövde sluta bära på min rädsla och frustration inför hur arbetet bedrivs, och faktiskt dela den med de som har makt att göra skillnad. Sen kan jag bara hålla tummarna för att mina rader inte förpassas direkt till papperskorgen, utan ses som ett kritiskt men innerligt välmenande försök att visa på allvaret i frågan. 

Jag önskar verkligen att jag inte känt mig tvungen att skicka det där mailet. Att jag inte haft den förbaskade ansvarskänslan inför en spretig grupp människor i desperat behov av god vård. Jag önskar att jag istället haft anledning att skicka ett uppmuntrande brev, kantat av superlativ. I stället blir jag den surrande myggan en sommarnatt. Stenen i skon som man aldrig lyckas skaka ur. Spraket i telefonlinjen trots att mottagningen ska vara perfekt. Jag blir den jag aldrig velat vara.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,