måndag, mars 18, 2013

Hur förhåller sig självskadebeteende till självdestruktivt beteende?

Vad är egentligen självskadebeteende och hur förhåller det sig till självdestruktivt beteende? Är inte ätstörningar också ett slags självskadebeteende? Och självmordsförsök? Var går egentligen gränsen? 

Bilden nedan visar hur jag tänker kring olika former av självdestruktiva beteenden. Det finns många teorier men (så vitt jag känner till) ingen allmänt vedertagen sådan. Som illustrationen visar så ser jag självdestruktiva beteenden som ett slags paraplybegrepp under vilket jag samlar beteenden som skadar den egna kroppen, oberoende av metod. Det medför att självskadebeteende blir en undergrupp till självdestruktivt beteende, precis som ätstörningar eller missbruk.

Det svåra är att svenska språket har väldigt begränsat med ord för att beskriva självtillfogade skador. Engelskan har ett avsevärt mycket mer nyanserat språk med fler synonymer. Jag menar att det är viktigt att urskilja självskadebeteende (det jag kallar icke-suicidalt självskadebeteende, t ex. skära/bränn/riva/rispa) från andra destruktiva former (som alkoholmissbruk eller anorexi) eftersom de, i alla fall i viss mån, sannolikt har lite olika grunder, funktioner och effektiva behandlingsmetoder. 

Den här bilden är som sagt mina tankar och inget som är satt i sten. Saknar du något? Vill du vända uppochner på figuren? Stämmer den inte alls med hur du tänker? Låt mig gärna veta!

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag, mars 13, 2013

Svarslös

I många år har jag föreslagit att man ska starta en eller två nationella enheter som tar emot patienter med allvarligt självskadebeteende. De patienter som idag skickas till rättspsyk på grund av sitt självskadebeteende, skulle i stället skickas till en sådan specialistenhet, och alla patienter med självskadebeteende som redan vårdas på rättspsyk skulle omedelbart flyttas dit. 

Personaltätheten skulle vara hög, sannolikt en personal per patient i snitt. Ingen skulle anställas som inte uttryckligen önskade arbeta med självskadebeteende. Här skulle landets spetskompetens inom självskadebeteende, ätstörningar och missbruk samlas. Uppdraget för specialistkliniken skulle vara tvådelat: dels att vårda de patienter med självskadebeteende som allmänpsykiatrin inte klara av att hjälpa, och dels att utbilda personalen i allmänpsykiatrin så att de på sikt själva skulle kunna vårda även patienter med självskadebeteende. Det uttalade syftet vore att successivt kunna minska platsantalet på specialistkliniken under årens lopp, i takt med att hemlandstingens kompetens ökade. Ju färre patienter med självskadebeteende som felbehandlas och blir slutenvårdsberoende, desto färre patienter kommer kräva specialistvård på den nationella enheten. Förhoppningsvis kan enheten efter tio år ha endast en handfull platser för mycket komplicerade fall, och i övrigt bedriva en konsulterande verksamhet med huvudsakligt uppdrag att stödja landets alla landsting.

Jag inser att mitt förslag skulle kosta pengar. Hur mycket vet jag inte, men jag vet att vård på rättspsyk sannerligen inte är någon gratishistoria det heller. Eller för den delen, vård på en allmänpsykiatrisk avdelning år ut och år in, när inga framsteg görs och patienten blir allt sjukare. Och även om jag vet att så är fallet, önskar jag att pengar inte ska ha utslagsröst i beslut som rör hälsa och välbefinnande.

Jag inser också att det finns andra problem: hur hittar man personalen, var i landet skulle enheten ligga, hur kan man vårda de här patienterna tillsammans och hur skapar man en specialistenhet när specialistkunskapen är knaper? Men trots allt är detta det bästa förslag jag lyckas komma upp med. När alternativet är rättspsyk känns det trots allt inte så illa.

Det underliga är att jag aldrig fått någon egentlig respons på mitt förslag. Jag har presenterat det för både en och flera politiker, nu senast för det nationella självskadeprojektets samordnare, men utan svar. Det får mig självklart att undra. Är min tanke verkligen så världsfrånvänd att den inte ens går att bemöta? När jag föreslog att detta kunde vara en åtgärd inom det nationella självskadeprojektet fick jag svaret att det tyvärr inte var möjligt. Det nationella självskadeprojektet skulle arbeta med kunskapsutveckling. Därför är det med stor frustration som jag återigen läser den överenskommelse som sätter ramarna för arbetet i det nationella självskadeprojektet. Läsförståelse brukar inte vara min svaga sida, men här är det uppenbart något jag missar. Kan någon förklara, vad är det jag inte förstår? 
"Syftet med överenskommelsen är att utveckla och samordna kunskap kring unga med risk för, eller med allvarliga självskadebeteenden. [...] I och med överenskommelsen ges stöd att tillskapa ett antal verksamheter med specialkunskap för att ta hand om unga med självskadebeteende. Kunskapsspridning kan ske till exempel genom handledning och konsultationer."
För inte kan det väl vara så att det helt enkelt saknas intresse för att verkligen lösa problemet med god vård för självskadebeteende? Inte kan det väl vara så att de åtgärder som sätts in, görs för att stilla den myckna kritiken? Så cynisk orkar inte ens jag bli.

/ Thérèse

lördag, mars 02, 2013

Var tredje ung

Idag berättar Svt Nyheter om forskning som Maria Zetterqvist från Linköpings universitet gjort, som visar att mer än var tredje gymnasieungdom har skadat sig själv medvetet. 35 procent av eleverna har testat att skada sig själva (oklart under vilken tidsperiod) och nästan 6 procent har skadat sig själva vid upprepade tillfällen. Studien omfattar cirka 3000 gymnasieelever i Östergötland, och visar även att självskadebeteende är nästan lika vanligt hos killar som hos tjejer. 

Resultaten ligger i linje med de fynd som forskare vid Lunds universitet fick när de undersökte självskadebeteende hos högstadieungdomar (som bland annat resulterade i en mycket läsvärd avhandling av Jonas Bjärehed).

SVT-nyheter finns dels ett nyhetsinslag, men också en längre intervju med Pia Ejeklint som haft ett självskadebeteende i tio år. Se dem gärna! Pia har också skrivit en personlig berättelse till IKOS hemsida - du kan läsa den här. Vill du läsa mer om tanken bakom IKOS kan du göra det i det här inlägget. 

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag, mars 01, 2013

IKOS

Någon av er minns kanske det här inlägget från början av februari. Jag var frustrerad eftersom jag upplevde att arbetet med självskadebeteende tar fram det sämsta ur mig; jag blir den ständigt kritiska. Några dagar senare träffade jag samordnaren för det nationella självskadeprojektet, men det gjorde mig tyvärr inte särskilt mycket mindre frustrerad. 

En trogen bloggläsare vet nog vid det här laget att jag är ganska dålig på att sitta och vara arg. Jag försöker göra något i stället. Så även denna gång. 

Idag är det den 1 mars. Det är inte bara den första dagen på årets första vårmånad, utan också SIAD - Self Injury Awareness Day. I Sverige är vi inte särskilt bra på att uppmärksamma dagen (men ser du ett orange band idag så kan du veta att det är SIAD:s färg), vilket jag förstås tycker är synd. Därför tyckte jag att idag var en utmärkt dag för att lansera IKOS.

IKOS - Informationsprojektet Kunskap Om Självskadebeteende - är ett ideellt projekt jag arbetat med de senaste veckorna. Det är en hemsida som är tänkt att bli som ett nav i kunskapsutvecklingen kring självskadebeteende. I viss mån hittar du information om självskadebeteende på själva hemsidan, men i högre utsträckning hittar du här länkar och material till andra sidor. Undrar du något om självskadebeteende ska du kunna vända dig till IKOS och få ett svar, eller en hänvisning till var du kan leta vidare. 

Jag har skapat IKOS med tre olika ingångar; för vårdpersonal, för drabbade och för media. Jag är medveten om att det finns fler grupper (exempelvis skola- och fritidspersonal) men gjorde bedömningen att de här tre grupperna var viktigast att börja med. 

Hela idén med IKOS bygger på interaktion. Jag kan omöjligen känna till allt som sker kring självskadebeteende i Sverige, och kan inte heller dammsuga nätet i oändlighet för att finna källor. Därför är projektet beroende av att besökarna lämnar synpunkter, förslag på länkar och hjälper till att skriva material. Jag har redan personliga berättelser från ett antal patienter, och söker framför allt krönikörer på ämnet självskadebeteende. 

Besök IKOS här och ge mig gärna feedback. Jag är beteendevetare - inte datasnille - så hittar du trasiga länkar, sidor med konstigt utseende eller något liknande vore jag oändligt tacksam om du hör av dig. 

Adressen är enkel: www.sjalvskadebeteende.se 

/ Thérèse