Att bli frisk från en ätstörning del X: Vad är frisk?

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om vad det innebär för mig att vara frisk och hur jag definierar det. Frågan relaterar till min bloggserie om ätstörningar. Alla nio tidigare inlägg i serien hittar du under den här etiketten: Att bli frisk från en ätstörning. 

”Frisk” är egentligen ett svårt begrep tycker jag, trots att jag av bekvämlighetsskäl använder det själv. Men det är verkligen inte självförklarande, utan kräver en definierad motsats. Är du frisk när du inte längre uppfyller en sjukdomsdiagnos? Kan du vara frisk trots att du fortfarande har något symtom kvar på sjukdom? Skev kroppsuppfattning är ett symtom på både anorexi och bulimi - men frågar du hundra kvinnor på stan så kommer en ansenlig andel av dem inte ha en riktig kroppsuppfattning. Jag menar att vi lever i ett ätstört samhälle. 

Som kvinna (framför allt) förväntas du att vara missnöjd med din kropp. Media har hög efterfrågan på artiklar och program relaterade till hälsa, mat och dieter. Vi omges av ideal och stereotyper, och bombarderas av budskapet som olika rättframt skriker ”du duger inte”. Så hur definierar man egentligen vad som är friskt i ett så sjukt samhälle? 

Jag känner mig fri från allt vad ätstörning heter. Jag relaterar inte längre till mig själv som någon med en ätstörning, knappt heller som någon som haft en ätstörning, trots att det ju aldrig kommer att göras ogjort. Mitt förhållande till mat är så okomplicerat att jag inte behöver tänka på det. Eller, det behöver jag visst, men det beror mer på att min kropp äntligen tycks ha hittat sin balans igen efter alla år med självsvält. Det är förvisso fantastiskt, men det innebär också att jag har fått tillbaka min tonårs glada förbränning och måste äta varannan, var tredje timme för att inte bli vrålhungrig och lejonförbannad. 

Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att kunna använda fullfettsprodukter utan tillstymmelsen till ångest, för att jag inte vill gå ner mer i vikt. Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att utan tvekan kunna använda en halvliter vispgrädde och creme fraiche i matlagningen (mer än möjligen att sända en tacksam tanke till mina blodfetter som accepterar mitt fettintag). Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att jag inte har några matrutiner som binder mig, att jag kan anpassa mitt ätande efter vad som bjuds, utan att oroa mig för hur det är tillagat eller vad det innehåller. Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att jag aldrig behöver ”unna” mig godis, kakor, chips eller dessert, av den enkla anledning att jag inte ser det som en ”synd” så som det ofta framställs. Jag upplever faktiskt att jag har ett mer oproblematiskt förhållande till mat än många andra. 

När jag jobbar så gör jag det inom sjukvården, på kraftigt kvinnodominerade arbetsplatser. Det diskuteras bantning, dieter, kosthållning och träning. När personalen får godsaker från patienter vilket sker mer ofta än sällan deklareras det antingen att man kan ”unna sig” eller om man känner sig nödgad ”stå över”. Själv tar jag en näve godis och jobbar vidare. Utan värdering. Hur många gör det idag? 

Att vara frisk från en ätstörning innebär för mig att se maten som en njutning och som ett nödvändigt och självklart bränsle för min kropp. Bra mat är roten för att får mig att må bra. 

 / Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, kroppsuppfattning, mat, ätande, kosthållning, dieter, bantning, samhälle

Sjukt jobbigt!

Idag släpps BRIS-rapporten 2012. Samtidigt drar Aftonbladet igång ”Sjukt jobbigt” - en nyhetsblogg om varför tonårstjejer mår så dåligt.

I BRIS-rapporten finns lättillgänglig, men skrämmande, statistik kring tjejers ohälsa. 87 procent av som tar kontakt med BRIS på grund av självskadebeteende, självmord-/självmordstankar, ätstörningar eller annan psykisk ohälsa är tjejer. 87 procent. Var fjärde mail och var fjärde chatkontakt som tas med BRIS handlar om någon form av psykisk ohälsa. Sammanlagt står alla samtal, mail och chattar som handlar om psykisk ohälsa för 17,5 procent av alla kontakter med BRIS.

I rapporten kan vi läsa om Karin Johansson som är utredare på BRIS. Hon menar att många barn inte kunnat berätta hur de mår, och därför inte heller fått den hjälp de behöver. En av de framträdande orsakerna är känslor av skuld och skam. 

 ”– Det är oerhört svårt att prata om sådant man skäms över. Många känner inte bara skuld och skam över det de råkat ut för, utan även över att de mår så dåligt. Skam och skuldkänslorna stänger dörren mellan deras inre och omvärlden och det är särskilt framträdande hos barn som utsatts för mycket traumatiska händelser, som sexuella övergrepp, säger Karin Johansson.”

Kanske är det en av anledningarna till att majoriteten av kontakterna gällande psykisk ohälsa tas via antingen chat eller e-post. Kanske är den tröskeln något lägre att ta sig över, än den att lyfta luren och prata med någon.  Kanske är också det en av förklaringarna till att en så stor majoritet av alla barn som kontaktar BRIS är tjejer. Kanske är det faktiskt svårare för killar än för tjejer att kravla sig över den där tröskeln av skuld och skam och be om hjälp. Även om de flesta studier jag läst är överens om att unga tjejer mår sämre än unga killar, tror jag inte att BRIS kontaktsiffror speglar verkligheten: att det är så många fler tjejer än killar som mår dåligt. Det finns någon sorts konsensus kring att var tionde person med en ätstörning är man eller kille, men bara tre procent av de kontakter BRIS fått gällande ätstörningar kommer från killar. 

Jag undrar hur många fler larmrapportera av dessa slag vi kommer tvingas ta emot innan någonting faktiskt händer. Det är fortfarande oklart vem som har ansvar för barnen som mår dåligt, något som Socialstyrelsen belyste problemet i en rapport för flera år sedan. Trots det kan det fortfarande bollas runt mellan skola, BUP och vårdcentraler. Det talas så mycket om att barnen är vår framtid, men om vi som är vuxna idag inte på allvar tar tag i och bryr oss om vår framtid kommer den knappast vara särskilt välmående. En bra första början är att stötta BRIS. Då kan de hjälpa barn som mår dålig dygnet runt, och inte bara dem som prickat in sin oro under de telefontider som gäller idag. Klicka här för att ge ditt stöd.

Behöver du själv stöd? Är du 18 år eller yngre kan du kontakta BRIS på olika sätt här, är du förälder kan du vända dig hit. Har du funderingar kring ätstörningar och självskadebeteenden kan du också vända dig till föreningen SHEDO.

/ Thérèse
Media i urval: Aftonbladet 1, 2; Aftonbladet debatt; SvD; DN; Hallandsposten; NT; HD
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bris, brisrapporten 2012, självskadebeteende, psykisk ohälsa, ätstörningar, självmord, unga, barn, stöd

Att bli frisk från en ätstörning del IX; svar på frågor

Jag har fått några frågor, bland annat i det här och det här inlägget som jag tänkte försöka besvara nu. 

Hade du ingen hjälp alls då du bestämde dig för att börja äta och som jag förstår dig då också blev utskriven från den slutna psykiatriska avdelningen? 

Efter den kaotiska sommaren blev jag utskriven i augusti/september. Då var jag helt ensam och kämpade på efter bästa förmåga. I oktober fick jag träffa en underbar terapeut och mot slutet av november var jag tvungen att erkänna mig besegrad. Det här inlägget skrev jag dagarna innan jag blev inlagd för sista gången. I januari skrevs jag ut igen och stod då på väntelistan till dagsjukvård. Den första tiden hade jag min terapeut, men hon gick snart på tjänstledighet och jag var helt ensam. Jag har för mig att jag fick en plats på ätstörningsenheten framåt april eller något sådant, men då var jag redan avsevärt mycket bättre. Jag var bara där några få veckor innan jag avslutades - jag var redan för frisk och blev faktiskt bara sämre av att vistas med de andra patienterna som då var mycket sjukare än jag var. 

Hur hanterade du ångesten/tjockkänslan när du började äta och gå upp i vikt? Hur lyckades du stå ut på resan mot tillfrisknandet? Hur gjorde du för att stå ut med viktuppgång och de förändringar som sker i kroppen?Jag stängde av. Helt och hållet. Jag visste att viktuppgången var nödvändig för att kunna bli frisk och lovade mig själv att ge min friska vikt ett års prövotid. Hade jag då fortfarande inte vant mig skulle jag tillåta mig att ompröva mitt beslut. Men genom att aldrig någonsin förhandla med ångesten och tjockkänslorna - jag ville ju bli frisk - så blev det hanterbart. När jag däremot ibland snubblade och lät alla tvivel ta över en kväll blev det tungt och mycket motigt. För mig var det därför viktigt med fullt fokus. Jag slängde länkarna till alla gamla ätstörningsbloggar och annat destruktivt material, för att inte riskera att falla för frestelsen.  

Kunde du låta bli att kompensera och hur gjorde du? 

Med några få undantag, ja. Det sitter ju i huvudet, och ju mer jag vågade stå emot, desto lättare blev det. Dessutom märkte jag snabbt att kräkningarna gjorde mig svullen och rund i ansiktet, vilket bara ökade min ångest och mina tjockkänslor. Jag ville ju bli frisk och insåg att det innebar att också sluta kompensera. 

Hur gjorde du för att hantera ångesten när du inte längre använde maten för att reglera dina starka känslor?
Under hösten mellan kaossommaren och den sista inläggningen jobbade jag mycket med mig själv. Det var ju den hösten som jag slutade att skada mig själv, och det jobbet gjorde också att alla känslor blev mycket lugnare. Någonstans började jag inse att det låg väldigt mycket i det som en terapeut på ett av behandlingshemmen försökt övertyga mig om - det är inte känslorna eller ångesten som är farlig, utan vad du gör med den. Den hösten började jag försiktigt att sörja min vän och fästman som gått bort i cancer i maj, och jag förstod att sorgen inte kunde skada. Jag lyssnade mycket på musik och lät den uttrycka mina känslor, och gick och joggade mycket i skogen. Jag upptäckte ett antal olika sätt som fungerade för mig, där jag kunde kanalisera känslorna. För det var faktiskt egentligen det jag gjorde: kanalisera känslorna. De behövde inte regleras, jag behövde bara lära mig att våga uttrycka dem och känna allt det där jag var så rädd för.

Hur lyckades du hålla fast vid ditt beslut att äta regelbundet, gå upp i vikt, inte kompensera och bli frisk? Hur höll du motivationen uppe?

Jag hade varit sjuk i så många år, att det faktiskt inte var så svårt när jag väl bestämde mig. Sjukdomen hade fått alldeles för många år av mitt liv och jag var helt enkelt inte villig att ge bort fler. Jag såg tillfrisknandet som en process och en investering: hela tiden sa jag till mig själv att det inte var för evigt. Om jag efter ett år med normalvikt, regelbundet ätande och inget kompenserande fortfarande längtade efter anorexin skulle jag få ompröva då. Men ett år skulle det friska livet få. Jag behövde inte många månader innan jag var övertygad. Det är klart att det var en slitig period med mycket kamp, strikta matscheman och mycket regelbundenhet, men det var nog den bästa investering jag någonsin gjort. Jag lärde mig laga mycket ny mat, jag gjorde själva matlagningen till något lustfyllt och spännande, vågade experimentera och jag har aldrig ångrat mig. Våren för fem år sedan gav jag mig själv livet tillbaka, med alla dess färger och nyanser. 

/ Thérèse

Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:

Att bli frisk från en ätstörning (del I)

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp

Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Att bli frisk från en ätstörning del VII; de första stegen
Att bli frisk från en ätstörning del VIII; nödvändig förändring

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, anorexi, bulimi, tillfrisknande, beslut, frågor, svar

Att bli frisk från en ätstörning del VIII; nödvändig förändring

Det finns en sak man måste acceptera när man kämpar för att bli fri från en ätstörning. En ofrånkomlig förutsättning för att kunna bli frisk, men som också utgör själva fundamentet till ätstörningen och därför kan vara svår att verkligen ta till sig:

Att bli frisk från en ätstörning handlar dels om att förändra dina tankemönster, men också om att förändra ditt beteende. Om du inte förändrar ditt beteende kan du inte bli frisk. Vill du bli frisk måste du med nödvändighet förändra ditt beteende. 

Har du bulimi kan du inte fortsätta att hetsäta lite då och då, eller fortsätta hoppa över mat av rädsla för att överäta. Du måste börja äta mat regelbundet, sluta hetsäta och kompensera för att kunna bli frisk. 

Har du anorexi kan du inte fortsätta att svälta, kräka, kompensera och utesluta vissa födoämnen. Du måste äta allt och sluta kompensera för att kunna gå upp i vikt och bli frisk.

Har du den allra vanligaste ätstörningen, UNS, som inte helt och hållet stämmer in på varken bulimi eller anorexi, gäller precis samma sak för dig: att bli frisk från en ätstörning innebär att bryta med svält, hetsätning och kompensation. Det är enda sättet att bli frisk.

Men det här är ju rena självklarheter! Ja, visst är det så. Men trots det är det många som i ena andetaget skriker "jag vill bli frisk!" och i nästa inte vågar att äta kolhydrater. Eller yoghurt med mer än 0,1 % fett. Eller som fortsätter att översalta maten. Eller som måste dela allt på tallriken i pyttesmå bitar och tugga hundra gånger. Eller som fortsätter att svälta sig på dagarna och hetsäta på nätterna. Därför skriver jag detta. Du måste lita på att din kropp tids nog kommer göra det den är avsedd att göra, nämligen att reglera hunger och mättnad så att du inte äter mer än det du behöver. Du måste ge den tid, men kroppen är en fiffig anordning. Du blir inte fet av att äta fem gånger om dagen. Du blir inte fet av kolhydrater eller fett. Det är bara dig själv som du lurar genom att förhandla med sjukdomen, och det är din kropp och ditt liv det drabbar. Det är du som är förloraren när du låter ätstörningen ta plats och för att gå segrande ur duellen måste du handla tvärt emot allt vad ätstörningen vill få dig att tro och känna. 

Den enda vägen till att bli frisk - och då menar jag verkligen frisk, på det sättet att maten går från ångest till njutning - är att bryta alla sina sjukliga beteenden och inte tillåta sig själv att gömma sig bakom sjukdomen.  

Läs det här inlägget en gång till och låt det jag nu skrivit sjunka in. Jag har fått flera frågor om hur jag gjorde för att klara att stå emot tjockkänslor, matångest och ätstörda tankar. Svaret vilar på det här inlägget, men ett mer detaljerat inlägg kring hur jag gjorde, tänkte och agerade kommer snarast. 

Du kan.

/ Thérèse

Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:

Att bli frisk från en ätstörning (del I)

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp

Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Att bli frisk från en ätstörning del VII; de första stegen

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörningar, frisk, mat, anorexi, bulimi, uns, förändring

Gör en insats för självskadebeteende och ätstörningar!

För tre och ett halvt år sedan var jag med och startade upp föreningen SHEDO. Det är en ideell förening som arbetar för att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper. En superviktig förening, med andra ord! 

Den 18 februari är det årsmöte i föreningen och tills dess behöver valberedningen få tag på en revisor; auktoriserad eller godkänd (kontorevisor) till verksamhetsåret 2012. Jag vet att valberedningen söker med ljus och lykta, och jag hoppas att det någonstans ska gå att finna en revisor som vill göra en insats för självskadebeteende och ätstörningar - utan revisor kan SHEDO inte ta emot bidrag eller ordna insamlingar. Med andra ord är revisoruppdraget mycket viktigt för föreningen. Läs mer om uppdraget och om hur du gör för att anmäla ditt intresse här hos Volontärbyrån.

Om du inte är revisor men ändå vill jobba ideellt för SHEDO så letar föreningen också någon som kan söka fonder, bidrag och stipendier till verksamheten. Här värdesätts att du har lätt att ta kontakt med människor, att du kan uttrycka dig väl i skrift, att du gillar utmaningar och har en portion tålamod. Låter det spännande? Läs mer här hos Volontärbyrån.

Till sist - föreningen SHEDO är en förening som verkligen, verkligen behövs, men för att kunna existera så behöver föreningen ständigt nya medlemmar. Även om jag sedan snart ett år tillbaka inte längre sitter i styrelsen vågar jag lova att situationen på den fronten är densamma nu som när jag var aktiv. Så vill du stötta en uppskattad verksamhet är ett första och viktigt steg att bli medlem. Det blir du enkelt här. Kan du tänka dig att göra lite mer än så finns det här exempel på olika uppdrag inom föreningen där det ibland behövs folk. Eller så kan du ju helt enkelt maila styrelsen och fråga var din hjälp bäst kommer till pass!

Ditt stöd är viktigt!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om föreningen SHEDO, engagemang, revisor, bidrag, fonder, stipendier, volontärbyrån,

Det ätstörda samhället

Jag sitter och tittar på Sveriges Mästerkock och kommer på mig själv att undra om förklaringen till varför mat på TV blivit så populärt, helt enkelt är att det är mat man garanterat inte går upp i vikt av. Det blir reklampaus och tre gånger på fem minuter får jag tips på hur jag kan gå ner i vikt, motivera mig till att träna eller hålla mig hälsosam. Ett företag menar att jag ska äta deras bars om jag vill gå ner i vikt eller hålla vikten! När tv-programmet är slut går jag in på Aftonbladet.se - en av Sveriges mest besökta hemsidor - och räknar till tolv (12) olika artiklar eller annonser om hur jag kan tappa extrakilon, testa mitt BMI, rasa i vikt eller gå ner fyra kilo på två veckor. Räknar jag dessutom in notiserna om detox, fasta rumpor, dietrecept och andra närliggande ämnen närmar sig antalet sådana artiklar och annonser 20 stycken. Och det är bara på startsidan.

Det är ett sjukt samhälle vi lever i, jag kan inte se det på annat sätt. Hälften av alla män och nästan 40 procent av alla kvinnor i åldern 16–84 år är överviktiga eller feta, men det betyder också att hälften av alla män och drygt 60 procent av alla kvinnor är normal- eller underviktiga. Bland barn är omkring 20 procent feta eller överviktiga, och alltså omkring 80 procent normal- eller underviktiga. Trots det förutsätts jag av samhället, reklamen och media vara överviktig. Eller nej förresten, jag förutsätts vara missnöjd med min kropp. Jag förutsätts vilja gå ner i vikt. Genom att vi ständigt bombarderas med budskap om bantning, kostreglering, fettförbränning, kolhydratsreducerad kontra fettmättad kost lär vi oss att mat är något vi måste bemästra. Var aldrig nöjd. Stå aldrig still. 

Jag vill bara skrika högt. Trots att jag relativt väl kan se igenom vikthysterin gör den mig äcklad. Förbannad. Frustrerad. Jag kommer aldrig glömma de åren när telefonförsäljare försökte kränga bantningsmedel till mig samtidigt som jag låg inlagd på psyk på grund av min anorexi. De första gångerna stammade jag bara något vagt om att jag inte var intresserad, men den sista gången de ringde vågade ryta ifrån och levererade någon syrlig mening om att min läkare nog inte skulle uppskatta ett sådant tilltag. 

Och lyssna nu, alla ni som förpestar media och min brevlåda med bantningstips: Hur konstigt det än kan låta så är jag nöjd med mig själv och med min kropp! Jag äter mat som gör mig stark och som får mig att må bra. Jag lyssnar på vad min kropp behöver, och ger den vad den ber om, oavsett om det är kolhydrater, fett eller proteiner. Förresten behöver jag snarast gå upp ett par kilo än ner, men det underhåller jag med mer vispgrädde i maten. Jag är nöjd med min kropp - låt mig få vara det, och låt mig få slippa era insinuanta påståenden och vikt, kost och träning. Jag är nöjd. 

Det tragiska är bara att ätstörningarna är flest i den åldersgrupp där övervikten är minst och undervikten störst. Men vi förutsätts vara feta. Vi förutsätts vara missnöjda med våra kroppar. Vi förutsätts vilja gå ner i vikt. Vi förutsätts vilja banta. Kanske är det då inte så underligt att mat gör sån succé på tv - det är ju den enda mat vi vågar njuta av. Och kanske är det inte så underligt att så många bantningskurer spårar ur och leder till åratal av ätstörningsångest. Vi lever ju i ett ätstört samhälle.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, viktminskning, reklam, frustration, spam, dieter, kost, bantning

Att bli frisk från en ätstörning del VII: en smärtsam insikt

Jag hade kommit till en mycket smärtsam insikt under den turbulenta sommaren. En insikt som också kom att bli min största hjälp. Jag hade gjort ett allvarliga självmordsförsök som ledde till flera dygn i respirator, där ingen visste om jag skulle överleva eller hur pass återställd jag skulle bli. Vid tidpunkten för självmordsförsöket vårdades jag på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning med kvartsvak. Det fanns fler personal än patienter på avdelningen, och säkerheten var mycket hög. Ändå kunde det ske. Under hösten mognade den tanke som jag så länge varit medveten om, men aldrig riktigt orkat ta till mig. 

Det fanns ingen som kunde rädda mitt liv och göra mig frisk om jag inte själv var redo att ta min del av ansvaret.  

Under hela min tid inom den psykiatriska vården hade jag paniskt sökt efter "räddningen". Jag hade letat efter den i enskilda personer (om jag bara få den läkaren), i behandlingar (och jag bara får gå i DBT), i mediciner (om de bara ger mig den tabletten) eller behandlingshem (bara jag får komma till det stället) och tänkt att bara det uppfylldes så skulle allt bli bra. Då skulle det lösa sig. Men trots att jag träffade bra läkare, gick i DBT, stoppade i mig tusentals tabletter och flyttades runt på flera olika behandlingshem så blev det aldrig bra. Både ätstörningen och självskadebeteendet följde mig tätt i hälarna, oberoende av var jag befann mig. 

Men nu stod jag där. Sommaren hade skakat om både mig och mina nära. Hösten och vintern hade kommit och gått, jag hade lyckats låta bli och skada mig och varit inlagd två månader kring jul och nyår för att bryta den svält jag halkat in i igen. Det var januari och jag klättrade på avdelningens väggar. Jag hade insett att räddningen inte skulle komma från någon utifrån. Det var jag som var min egen största fiende, och den enda långsiktiga räddning som fanns att tillgå var att i stället bli min egen bundsförvant. Det var jag som var tvungen att göra jobbet. Ingen annan. Bara jag. Samtidigt som tanken var otroligt skräckinjagande, var den också rogivande och bekräftande. 

Jag är inte en slav under yttre omständigheter. Jag står inte maktslös och ser på när någon destruerar mitt liv. Tvärt om så är det faktiskt jag som har makten till förändring. Jag kan göra mig själv frisk. 

Det var en hisnande känsla.

/ Thérèse

Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:
Att bli frisk från en ätstörning (del I)
Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan
Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan
Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten
Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp
Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om ätstörningar, självkänsla, självbestämmande, beslut, självhjälp, makt, livsförändring

Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Jag hade levt med min ätstörning i mer än tio år när jag till slut fick nog. Då hade jag under de sista sex åren främst vistats inom den slutna psykiatriska vården, på grund av mitt självskadebeteende och min ätstörning. Under perioder då ätstörningen gick bättre förvärrades mitt självskadebeteende, och vice versa. Jag var 23 år gammal och hade ägnat halva mitt liv åt destruktivitet och matångest. Jag var så fruktansvärt less på det.

Mitt beslut föregicks av några traumatiska månader. Först dog min bästa vän och tidigare fästman i cancer, 24 år gammal. Hans död innebar en hastig och kraftig försämring i min egen sjukdom, och jag blev snart tvångsinlagd på nytt. När sommaren kom och semestertiderna med den blev situationen ohållbar och min läkare ville skicka mig till en avdelning för särskilt vårdkrävande patienter - rättspsyk i Vadstena. Jag har skrivit mer om den sommaren här och här. Av olika skäl hamnade jag aldrig i Vadstena. I stället gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök, och fann mig själv abrupt utskriven, ensam i min lägenhet, mindre än två månader senare. Jag hade ingen psykolog, ingen läkarkontakt, över huvud taget inga stödsamtal och ingen uppföljning. Det enda jag hade var en sjuksköterska som skulle dela min medicin en gång i veckan. Efter några veckor hemma ringde en läkare från sjukhuset och meddelade att han tänkte skriva av min tvångsvård, eftersom jag dittills officiellt sett bara varit på permission. Det hade ju gått så bra, menade han. Jag undrar fortfarande hur han kunde vara så säker på det, eftersom jag inte träffat eller pratat med någon  på kliniken sedan utskrivningen.

Den hösten slutade jag att skada mig själv. Jag hade levt med mitt självskadebeteende sedan högstadiet och i långa perioder skadat mig så gott som dagligen. Men samma dag som jag lämnat sjukhuset visste jag att det var över. Jag kunde inte längre skada mig själv. Jag hade sommaren i färskt minne; sommaren som var ett mirakulöst ögonblick från att ha kostat mig livet, och jag visste att jag inte kunde gå tillbaka till mitt gamla beteende. Jag hade inte överlevt länge till i den världen.

Trots att jag kämpade intensivt blev det för mycket att släppa taget om både självskadebeteendet och ätstörningen samtidigt, utan något som helst stöd. Jag började återigen sjunka i vikt och blev rädd. Skulle det bli som så många gånger förr: bara för att självskadebeteendet lättat så skulle ätstörningen försämras? 

Jag fick kontakt med en terapeut som kunde validera mig och mina tankar - det hade jag aldrig upplevt så starkt tidigare. I några få månader fick jag ha henne som stöd, en timme i veckan, sedan skulle hon gå på tjänstledighet och någon ny terapeut lyckades de inte hitta. Till november hade jag gått ner så pass i vikt att den ny inläggning behövdes för att vända trenden, och vård på rättspsyk kom återigen på tal. Men någonting var annorlunda. Jag var inte längre samma patient som jag varit sommaren ett halvår tidigare. Jag hade fått smaka på livet under hösten. Fått uppleva många månader helt utan ångest. Många månader utan självskador. Många månader i frihet, med ansvar och längtan. Jag hade plötsligt något att förlora när jag skrevs in, och målet var klart. Jag skulle ut igen, jag skulle inte till rättspsyk och jag skulle bli frisk. Det fanns inga andra alternativ. Så jag började äta. 

/ Thérèse

Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:

Att bli frisk från en ätstörning (del I)

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan 

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om ätstörningar, självskadebeteende, psykiatri, självmordsförsök, tvångsvård, vändpunkt, självhjälp

Att bli frisk från en ätstörning del V; Våga tro på hjälp

Jag är rädd att jag "väger för mkt" för att få hjälpen jag sökt. Rädd att jag inte får hjälpen jag tror jag behöver.

Emelie

Kommentaren ovan fick jag på det här inlägget igår, men är tyvärr inte ovanlig. Många vågar inte söka hjälp för sin ätstörning av rädsla att inte bli tagna på allvar eller att inte väga "tillräckligt lite". Jag vet inte hur många gånger jag hört unga människor berätta om hur de svultit sig själva extra intensivt de sista dagarna eller veckorna inför behandlingsstart. Som för att de känner sig tvungna att verkligen visa hur sjuka de är, för att inte bli nekade den vård de så desperat ropar efter, och samtidigt är skräckslagna inför.

När tankar som dessa vaknar finns det något jag tror är bra att komma ihåg. Det är inte bara de smalaste som får hjälp. Kom ihåg vad jag skrev igår: anorexi är faktiskt den minst vanliga av alla ätstörningar. Andra former av ätstörningar är mycket vanligare, och allra vanligast är den atypiska formen, eller ätstörning UNS. Och det återspeglas faktiskt också i vården. Internationella studier har visat att mellan femtio och sjuttiofem procent av alla patienter som får vård för ätstörningar har en atypisk ätstörning. Inte anorexi. Inte bulimi. Ätstörning UNS. 

Någon skulle kunna tycka att jag tjatar nu, men eftersom jag tycker det här är så fruktansvärt viktigt så säger jag det igen: en ätstörning sitter inte i vikten! Om du mår dåligt i din relation till mat så kan du behöva hjälp med att förändra det. Det behovet är inte beroende av hur många kilos undervikt du har - det är beroende av hur du mår. Hos KÄTS, Kunskapscentrum för ätstörningar, kan du göra ett kort och enkelt test för att kolla om du ligger i riskzonen för att lida av en ätstörning. 

Och du - tveka in att söka hjälp om du inte mår bra, och lita på att du är värd den hjälpen. Några ideella föreningar som du kan vända dig till för stöd när det handlar om ätstörningar är Anorexi Bulimi kontakt, föreningen SHEDO och Tjejzonen. Även UMO och BRIS kan hjälpa dig. För att få vård eller behandling kan du kontakta din skolsköterska eller vårdcentralen. Vissa ätstörningskliniker tar även emot en så kallad egenremiss: att du själv kontaktar dem och berättar att du behöver hjälp, i stället för att gå genom en läkare på vårdcentralen. 

Du är värd att må bra. 

/ Thérèse

Referenser bland annat: här & här

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, hjälp, vikt, föreningar, stöd, anorexi, bulimi, atypisk ätstörning, ednos, ätstörning uns

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Visste du att anorexia nervosa, eller bara anorexi, är den minst vanliga av alla former av ätstörningar? Omkring en procent av alla tjejer i den så kallade riskåldern (13-30 år) är drabbade. Av killarna är siffran omkring 0,1 procent. Typiska kännetecken vid anorexi är att den drabbade väger mindre än 85 procent av den förväntade vikten, har en kraftigt störd kroppsuppfattning, lider av viktfobi och är livrädd för att gå upp i vikt. 

Visste du att bulimia nervosa, eller bulimi, är dubbelt så vanligt som anorexi? Omkring två-tre procent av tjejerna i riskåldern lider av sjukdomen. Även vid bulimi räknar man med att det finns ungefär en tiondel så många drabbade killar som tjejer, alltså omkring 0,2-0,3 procent. Precis som anorektikern är bulimikern rädd för att gå upp i vikt, och svälter sig själv i perioder som varvas med hetsätningar. För att undvika att gå upp i vikt kompenserar bulimikern hetsätningen, exempelvis genom att tvinga sig själ att kräka eller genom att motionera kraftigt. Bulimi är för många förknippat med stark skam och många lider av sjukdomen under lång tid innan de söker hjälp. En bulimiker kan vara både normal-, under- som överviktig. 

Visste du att den så kallade atypiska ätstörningen, som också kallas ätstörning utan närmare specifikation (UNS) är den absolut vanligaste formen av ätstörning? Ibland kallas den atypiska ätstörningen lite slarvigt "ätstörning light" vilket är gravt missvisande. Personer med ätstörning UNS kan ha ett minst lika stort lidande som de med anorexi eller bulimi, inte minst beroende på denna missuppfattning som kan försvåra för dem att få hjälp. Vid en atypisk ätstörning uppfyller den drabbade inte samtliga diagnostiska kriterier för anorexi eller bulimi, men har ett stört ätbeteende och stark matrelateradångest. Man vet inte hur många som är drabbade, men man tror att det är mellan tre och sex procent av dem i riskåldern (alltså lika många som de som lider av anorexi och bulimi tillsammans). Vissa studier visar att upp emot tio procent av tjejerna i riskåldern lider av en atypisk ätstörning.

Trots att anorexi är den minst vanliga av ätstörningar, så är det nästan alltid den som uppmärksammas. Trots att anorexi är den minst vanliga av ätstörningar, så finns en djupt rotad föreställning om att en person med en ätstörning är mager och utmärglad. Eller med andra ord - är du inte kraftigt underviktig så är du inte sjuk.

Men nu är det ju faktiskt så, att en ätstörning inte sitter i vikten. Av de tre typerna och ätstörningar jag skriver om här (och fler varianter finns, tex. ortorexi och hetsätningsstörning), är det bara en som har ett viktkriterium. En ätstörning sitter inte i vikten utan i tankarna, i känslorna och i beteendet. Det innebär också att det inte främst är vikten som måste förändras - utan tankarna, känslorna och beteendet. Lyckas man få ordning på dessa kommer vikten helt naturligt att justeras *. 

Det går inte att bryta självsvält genom att fortsätta att bara äta sånt som känns tryggt och säkert. Inte heller går det att bryta ett hetsätningsbeteende genom att aldrig gå emot en impulsen att hetsäta eller kompensera. Därför: för att bli frisk från en ätstörning måste man våga utmana sina tankar och tänka om. Man måste våga utmana och ifrågasätta sina känslor. Och man måste våga bryta sitt invanda beteende. Det här är sånt man inom vården kan få viss hjälp med, MEN! Det största arbetet vilar alltid på de egna axlarna. Ingen annan kan förändra dina tankar, känslor eller ditt beteende. Det är din uppgift. Mer om den i kommande inlägg. 

/ Thérèse

* För tydlighetens skull: det finns fall där en mycket låg vikt utgör ett problem för sig. Då måste den självklart behandlas separat tills patienten är utom fara. Men det gäller en mycket liten del av alla som drabbas av en ätstörning.

Ett exempel på referens. Fler finns hos Anorexi-Bulimi Kontakt där du kan läsa mer om Anorexi, Bulimi och Ätstörning UNS. 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukvård, psykiatri, ätstörningar, anorexi, bulimi, atypisk ätstörning, självsvält

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

Igår publicerade jag en minuslista här på bloggen: en sammanställning över negativa saker många berättar att ätstörningen för med sig. Jag har flera gånger blivit ombedd att berätta hur jag lyckades lämna ätstörningen. Det här är mitt sätt att, etappvis, göra det. Det jag började med var att bestämma mig för att bli fri(sk). Men för att våga bestämma sig krävs dels mod, men för de flesta också ordentligt goda skäl. Ibland kan skälen bli tydligare om man får det svart på vitt, därför skriver jag dessa listor. De två tidigare inlägg i serien Att bli frisk från en ätstörning hittar du här och här. Alla inlägg jag skrivit om ätstörningar hittar du fiffigt nog under etiketten ätstörningar. 

Gårdagens minuslista var en samling av olika nackdelar jag hört när jag varit i kontakt med andra som haft en ätstörning. Dagens pluslista är nästan uteslutande sådant jag själv upplevt sedan jag blev frisk. Det viktigaste skälet till det är att det, framför allt på internet, finns mängder av bloggar och forum för den som är sjuk. Däremot är det ont om vittnesmål från dem som faktiskt lyckats bli friska. Därför ger jag er nu min pluslista som rymmer en bråkdel av alla de fördelar jag upplevt sedan jag efter många års slit lyckades bli fri från allt vad ätstörningar heter. Har du fler saker som du tycker bör vara med på listan så är kommentarsfältet i vanlig ordning öppet! 

Pluslistan:

• jag kan äta vad jag vill, utan att tänka på vad det innehåller
• jag kan tänka på mat med glädje
• jag kan experimentera i köket eftersom inga produkter är ”förbjudna”
• jag har lättare att träffa vänner och bekanta, eftersom vi kan äta tillsammans
• min kropp har nått sin trivselvikt där jag är i balans utan att svälta eller kompensera
• det är jag och inte vågen som styr mitt liv
• jag kan koncentrera mig bättre och är inte längre ”svältdum”
• mitt hår är friskare och tjockare
• jag kan lita på att min kropp bär mig
• jag är tryggare i mig själv
• jag trivs i min kropp
• jag har inga förbud eller saker jag inte får äta
• jag är piggare och känner mig stark
• jag känner mig vackrare än någonsin
• jag kan uppskatta min kropp igen för att den tar mig genom livet
• mina anhöriga och vänner litar på mig igen
• jag slipper vara sjukskriven
• jag kan njuta av godis och sötsaker så väl som middag och grönsaker
• jag får inte ångest för att jag har ätit mat
• jag kan planera mitt liv som jag vill - inte utifrån mat och ätande
• jag är inte beroende av exakta mattider eller matscheman
• jag kan träna och röra mig hur jag vill
• jag känner mig trygg även om mina matrutiner ruckas
• jag kan klä mig i kläder jag tycker är vackra, i stället för kläder som måste dölja
• jag är inte längre orolig inför jul, nyår, födelsedagar och andra festliga tillställningar
• jag vågar testa ny mat, även om jag inte vet vad den innehåller
• jag kan jobba igen
• jag kan plugga igen
• mat är inte längre ångest - mat är självklart, gott och njutningsfyllt 

/ Thérèse

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om sjukvård, ätstörningar, anorexi, bulimi, UNS, frisk, hälsa, 2012

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Nytt år. För många är det förknippat med nyårslöften och tankar om förändring. Kanske har du bestämt dig för att verkligen kämpa mot din ätstörning - så här i början på året kan det kännas särskilt motiverande. På förfrågan har jag tänkt skriva några inlägg om hur jag gjorde när jag lämnade ätstörningen. Jag hade då levt med matproblem i mer än tio år och att bara göra helt om kan vara både svårt och komlext. Det var det för mig också, samtidigt som det faktiskt kan sammanfattas i tre enkla ord: 

Jag bestämde mig. 

Men för att våga bestämma sig krävs dels mod, men också ordentligt goda skäl. Jag tänkte därför börja med att dela med mig av en minustlista: en sammanställning över negativa saker många berättar att ätstörningen för med sig. Ibland kan det kännas lättare att verkligen se hur mycket något tar eller ger om man får det svart på vitt. Eller som nu, i listformat. Har du fler saker som du tycker bör vara med på listan så är kommentarsfältet öppet! I nästa inlägg väntar en pluslista: alla fördelar med att inte längre leva i ätstörningen. Därefter borde tiden vara inne att fatta beslut. 

Minuslistan: 

• jag oroar mig ofta för mat 
• jag kan inte äta det 
• jag vill vågen bestämmer om jag är bra eller dålig 
• jag tänker mycket på hur jag ser ut och är nästan alltid missnöjd 
• jag vågar inte träffa vänner eftersom vi ofta fikar eller äter tillsammans 
• jag planerar hur jag ska kunna få tag på hetsätningsmat 
• jag vågar inte äta mat som andra lagat eftersom jag inte vet vad den innehåller 
• jag är alltid hungrig jag tänker mycket på hur jag ska kunna göra av med mat 
• jag vet inte om jag är hungrig eller mätt 
• jag mår ofta illa 
• min mage är svullen och gör ofta ont 
• jag fryser alltid 
• jag bråkar ofta med anhöriga om mat 
• jag kan inte njuta av mat som jag tidigare tyckt om 
• jag får ångest när jag ätit ”för mycket” 
• jag kan inte äta om inte andra äter 
• jag får inte träna som jag vill
• jag kan inte äta tillsammans med andra 
• jag får hjärtklappning 
• jag tvingar mig själv att träna/kompensera trots att jag inte orkar/borde 
• jag spenderar pengar som jag egentligen inte har 
• mina föräldrar/vänner/anhöriga litar inte på mig 
• jag är trött och orkar inte det jag vill 
• jag kan inte gå i skolan som jag vill
• jag har svårt att koncentrera mig och minnas saker 
• mitt hår är slitet och glanslöst och faller lätt av 
• jag kan inte jobba som jag vill
• …

Alla mina inlägg om ätstörningar kan du läsa här. Det första inlägget i vad som kommer att bli en serie om att bli frisk hittar du här. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, anorexi, bulimi, hetsätningsstörning, UNS, frisk, beslut, lista,

Bloglovin

Att bli frisk från en ätstörning

Jag led av ätstörningar i mer än tio års tid. Jag pendlade mellan undervikt och normalvikt, men hade ständigt ett anorektiskt tänkande och ett kompensatoriskt beteende. Med tiden utvecklades även mitt självskadebeteende, och sedan väntade många år där jag försökte balansera mig fram i livet, med självskadorna i ena handen och ätstörningen i den andra.

Under mina tuffare perioder, när det var olidligt att försöka äta och när en ekande tom mage hade bättre ångestlindrande effekt än alla piller i världen, frågade jag ofta min omgivning om det var möjligt att bli frisk. Var det ens en rimlig förväntan? De första sjukdomsåren kom svaren snabbt och övertygat: "Klart du kommer bli frisk, det här klarar du!" I takt med att åren gick klingade entusiasmen av, för att till sist resultera i mer nedtonade svar: "Du ska i första hand sträva efter att få din ätstörning under kontroll. Kanske kommer du alltid att ha tankarna kvar, men så länge du inte agerar på ångesten så ska de säkert gå bra." Man jämförde med alkoholism och nykter alkoholism: kanske kunde jag bli en ätande anorektiker, där suget, risken och tankarna alltid fanns kvar?

Jag förstår att man sa så med omsorg. Kanske tänkte man att det skulle lägga mindre press på mig, om att glappet mellan där jag var och dit jag behövde ta mig skulle minska. Och jag trodde dem. Sakta men säkert började jag slå mig till ro med den gnagande ångesten och de ständiga tankarna på mat. Jag hade förbättrats avsevärt och jag skulle ju ändå aldrig bli frisk: kanske hade jag kommit så långt som det var möjligt. Vikten var okej och jag åt regelbundet. Kanske var det här det närmaste frisk jag kunde komma?

Idag är jag är fri och frisk från allt vad ätstörningar heter, och faktiskt känner jag inte längre någon rädsla för att falla tillbaka. Mat upptar visserligen fortfarande mycket av min tid, men på ett helt annat sätt idag än då. Jag älskar att baka och laga mat, testa smakkombinationer och utmana mig själv i köket - när andra fattar en pensel eller går en keramikkurs så lagar jag mat. Det är min form av kreativitet. 

Idag gör de gamla tankarna mig både ledsen och upprörd. Varför skulle jag nöja mig med mindre än ett liv helt fritt från ätstörningar? Tänk om jag faktiskt hade lyssnat på vad de sa? Tänk om jag faktiskt stagnerat, slutat utmana och slutat kämpa vidare? DÅ mina vänner kan jag berätta, då hade jag aldrig kommit dit jag är idag!

/ Thérèse

Delvis inspirerat av Lindas inlägg där hon frågar sig om man kan bli frisk från en ätstörning. 

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, anorexi, frisk, fri, motivation,

Att våga välja

Kan man bli frisk, eller är det något man måste göra sig? Kanske hänger det ihop med frågan om man kan bli sjuk. Som jag ser det så drabbas man av en lunginflammation. Man drabbas av halsfluss, magsår och cancer. Jag tänker att man drabbas av en depression, av ångest eller schizofreni, och till viss del också av ätstörningar och självskadebeteende. Men man drabbas inte av självsvälten. Man drabbas inte av självskadorna, alkoholen, drogerna eller hetsätningen. De väljer man själv.

Låter det hårt? Läs vidare, för jag tänker så här: lunginflammation är något man drabbas av och som är väldigt svår att själv råda bot på. Jag blir alltid jättedålig, behöver hästdoser av penicillin och ibland även några nätter på sjukhus med andningshjälp och intravenös vätska. Min insats i tillfrisknandet från en lunginflammation är ganska marginell. Jag mest bara lider och härdar ut. Drabbas man av halsfluss, magsår eller cancer är man oftast helt utlämnad till sjukvård, läkemedel, läkaren och kanske en operation. Den egna insatsen som patient ska inte förringas (det går sällan att bota en människa som inte vill bli botad) men utan sjukvården har man liten chans att själv bemästra sin sjukdom. Självskadebeteende, ätstörningar och andra destruktiva beteenden är i de allra flesta fall ett signalsystem om att någonting annat inte är helt okej. En människa som mår bra har ingen anledning att göra sig själv illa. Grundsjukdomen, oavsett om det handlar om nedstämdhet, social fobi eller en psykossjukdom, är så som jag ser det något man drabbas av på samma sätt som man drabbas av en lunginflammation eller magsår. Däremot drabbas man inte av självsvält. Man drabbas inte av en självskada, helt enkelt eftersom man inte kan drabbas av något man själv valt. Det finns ingenting som fysiskt hindrar anorektikern från att inte äta, lika lite som någon trycker rakbladet mot självskadarens kropp. Det är ett val man gör, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre uttalat, men fortfarande ett val man gör. Därför är det också något man kan välja bort.

Någon skulle kanske vid det här laget hävda att det är dumt av mig att lägga skulden på den som drabbats. Att det gör lasset ännu tyngre att dra eller bördan ännu svårare att hantera. Någon skulle kanske mena att fördomarna redan är så många att det är dumt att spä på dem ännu mer genom att säga att det är något man väljer. Ytterligare någon skulle kanske till och med helt protestera och säga att man faktiskt inte har något val. Det är okej. Men jag skulle inte hålla med dem. Däremot skulle jag påminna om skillnaden att göra ett val (att skada sig själv) och att göra det för att man "tycker det är kul". Få människor skadar sig själva uppsåtligt för att det tycker det är så himla skoj. Tvärt om handlar det om att man inte kan se några andra alternativ. Och då kan det ju så klart kännas svårt att välja något annat, om det enda valet är att skada, svälta eller droga.

Jag tror dock alltid att det finns alternativ. Det handlar snarast om att vilja och våga se dem. Jag tror inte att någon tjänar på att man målar upp psykiskt sjuka människor som skörare än vad de egentligen är. De flesta människor jag träffat med en ätstörning eller ett självskadebeteende är oerhört kompetenta och resursstarka individer, de lyckas bara inte kanalisera sina förmågor på ett konstruktivt sätt. Jag tror inte att den som lider av bulimi blir friskare av att hon eller han skickas runt i jakten på att hitta någon som ska bota. För det fungerar inte så. Det är svårt nog att bota en cancerpatient som redan kastat in handduken mentalt - att bota en anorektiker som inte vill bli frisk vågar jag påstå är en omöjlighet. Det är fruktansvärt läskigt att börja äta efter en lång tid av svält. Det är avskyvärt att låta bli att kräka efter att ha hetsätit. Man kan få dödsångest och känna sig fysiskt sjuk av att inte skada sig när man tror att man måste. Men det är den enda vägen ut. Ingen annan kan låta bli alkoholen åt dig medan du tar en återställare. Ingen annan kan uthärda hamsteransiktet och biaframagen åt dig den första tiden när du slutat kräkas och börjar äta. Ingen annan kan bära din ångest när du lägger rakbladen åt sidan. Det finns bara du.

MEN! Någon annan kan finnas där och stryka din rygg när ångesten river och sliter. Någon annan kan ta emot din rädsla som känslan av mättnad väcker. Någon annan kan stå vid din sida och ropa hejarramsor när modet är nära att svika. Någon annan kan läsa dina ångestfyllda ord och besvara dem i natten. Någon annan kan gå två steg före och med en flämtande lykta guida dig genom din mörka snårskog. Någon annan, i det här fallet sjukvården, kan och ska absolut se till att underlätta din vandring i så hög utsträckning som möjligt. Finns det en depression ska den självklart behandlas. Man kan välja att se det egna ansvaret för ett destruktivt liv som ett tyngande, omöjliggörande ok. Men man kan också välja att se det egna ansvaret som en möjlighet. Som en ökande potential och som vägen till självbestämmande. Som nyckeln till frihet. Valet är ditt.

Vilken väg vill du gå?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Vägskäl, Val, Självbestämmande, Sjukdom, Friskhet, Frihet, Autonomi, Kapacitet