Imorgon träffar jag samordnaren för nationella självskadeprojektet. Ikväll tänker jag.

Ord.

Allt jag har

är Ord.

Jag kommer aldrig vara den,

som står längst fram i demonstrationståget.

Jag kommer aldrig vara den,

som offentligt matstrejkar för att skapa opinion.

Jag kommer aldrig vara den,

som slår, skriker, spottar eller sparkar.

Jag kommer aldrig vara den,

som leder aktioner mot det jag vill förändra.

Det är orden som är mina demonstrationståg.

mina slagord,

min matstrejk,

mina slag,
mina skrik
och mina sparkar.

Orden är min glädjekatalysator

och min frustrationskanalisering,

Min svartaste sorg

och min mest sprudlande kärlek och livslust.

Min försvarssköld,

fallskärm

och stridsspets.

Jag är naken

utan orden.

Verkningslös

utan orden.

Menlös

utan orden.

Försvarslös

utan orden.

Ord.

Allt jag har

är Ord.

/ Thérèse

Den jag aldrig velat vara

Minst två gånger om dagen bestämmer jag mig för att sluta engagera mig i frågor om självskadebeteende. Minst lika många gånger om dagen har jag (hittills) bestämt mig för att fortsätta. Eller snarare, tvingats inse att glöden ännu inte slocknat och att jag därför ännu inte förmår släppa taget.

Anledningen till att jag så ofta vill sluta, är att jag blir den ständigt kritiska. Den ständigt ifrågasättande. Den som aldrig, aldrig, aldrig blir nöjd för det finns alltid, alltid mer att göra. Jag kan inte acceptera satsningar gjorda med armbågen eller vård som dagligen kränker patienter, även om den kränker mindre idag än igår. Men till slut ifrågasätter jag mig själv: är jag kritisk för att jag faktiskt har grund för att vara det, eller är jag kritisk bara för att vara kritisk? 

Någonstans vet jag svaret. Jag har fog för min kritik. Men det svider ändå. Jag vill kunna sälla mig till dem som kommer med positiva utrop, se med tillförsikt på framtiden. Men först önskar jag att någon ger mig en anledning att hurra. Därför känner jag mig så cynisk, bitter och negativ när jag återigen finner mig själv i kritikerhörnan. 

Idag har jag skickat ett mail till tre av de personer med störst inflytande för vården av självskadebeteende i Sverige. Ikväll känns just det mailet som något av ett slutord, precis som Slutstation rättspsyk gjorde för ett år sedan. Jag behövde sluta bära på min rädsla och frustration inför hur arbetet bedrivs, och faktiskt dela den med de som har makt att göra skillnad. Sen kan jag bara hålla tummarna för att mina rader inte förpassas direkt till papperskorgen, utan ses som ett kritiskt men innerligt välmenande försök att visa på allvaret i frågan. 

Jag önskar verkligen att jag inte känt mig tvungen att skicka det där mailet. Att jag inte haft den förbaskade ansvarskänslan inför en spretig grupp människor i desperat behov av god vård. Jag önskar att jag istället haft anledning att skicka ett uppmuntrande brev, kantat av superlativ. I stället blir jag den surrande myggan en sommarnatt. Stenen i skon som man aldrig lyckas skaka ur. Spraket i telefonlinjen trots att mottagningen ska vara perfekt. Jag blir den jag aldrig velat vara.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, vård, psykiatri, uppgivenhet, mail, beslut

De manipulativa

Ett återkommande ord i den psykiatriska vården, i synnerhet när det handlar om patienter med självskadebeteende och/eller diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (borderline) är manipulation.

Med konstaterandet att patienten är manipulativ, förändras också bemötandet. Återkommande grundtankar är:

1. Personalen bör inte annat än i undantagsfall lyssna till patientens önskemål. Manipulation är sjukligt och kan bland annat göra att patienterna spelar ut personalen mot varandra. Därför är det viktigt att inte följa med i det manipulativa spelet.
2. Manipulation innebär att patienten behöver fasta ramar och tydliga instruktioner. Det innebär att vårdgivaren måste peka med hela handen och aldrig göra avsteg från bestämmelser. Gränssättning är ett ledord. Om någon i personalgruppen gör avsteg kan det nämligen leda till punkt 1, att patienterna manipulativt börjar spela ut personalen mot varandra. Det skapar oreda på kliniken.
3. Manipulation tycks ofta vara ett annat sätt att säga: patientens största problem är egentligen inte att hen är sjuk, utan att hen är dåligt uppfostrad. Det riskerar snabbt att bidra till att behandlingen snarast blir uppfostrande, något som inom psykiatrins väggar snart tangerar det bestraffande.

Ber man psykologiguiden om en definition av ordet manipulativ får man följande svar: 

"[E]tt uttryck som används i psykologi och psykiatri för att beteckna beteenden, åtgärder, förhållningssätt, yttranden osv som syftar till att på ett försåtligt och ibland bedrägligt sätt få människor att i olika avseenden underkasta sig manipulatören och bete sig enligt denna persons eller grupps vilja. Det går manipulera med såväl löften som hot, beröm som klander, belöningar som bestraffningar, sanningar som lögner."

Min första tanke är att det låter som en träffande beskrivning av exempelvis Ola Gefverts beteende mot Nora som skildrats i P1-dokumentären och som jag skrivit om här. Enda kruxet är förstås att Gefvert är specialistläkare i psykiatri, inte patient. Min andra fundering rör ordföljden "på ett försåtligt och ibland bedrägligt sätt..." Kräver inte det uppsåt? Att den som manipulerat medvetet för sin motpart bakom ljuset? 

Mänsklig interaktion innebär att vi påverkar varandra. Barnet som vill ha någonting av sin förälder, beter sig på ett sätt hen vet att föräldern uppskattar. Den som vill bli befordrad på jobbet jobbar extra hårt och är särskilt trevlig mot chefen. Den konflikträdda vänder kappan efter vinden, och den som ständigt blir negligerad ger antingen upp eller skriker ännu högre i hopp om att höras. Det är vid det sistnämnda exemplet som moment 22 ofta uppstår för patienter med självskadebeteende. 

Grundförutsättningen är att patienter som manipulerar inte ska lyssnas på. De bedöms ofta vara impulsiva och bemöts paternalistiskt och gränssättande; patienten vet inte vad som är bäst för hen. Att bli negligerad i sin egen vård, att ständigt ifrågasättas och aldrig få sina åsikter hörsammade kan, grovt indelat, ge en av två vitt skilda reaktioner. Antingen slutar patienten att försöka uttrycka sina önskemål. Patienten bli lugn, följsam och tyst. Detta uppfattas ofta som att patienten har tagit sitt förnuft till fånga och blivit samarbetsvillig. I själva verket är det bara en variant av Seligmans teori om inlärd hjälplöshet. Det andra alternativet är att patienten skriker ännu högre. Försöker bli ännu tydligare med sina önskemål. Hen uttrycker dem oftare, starkare och till fler personer. Detta uppfattas ofta som att patienten blivit sjukare, kräver kortare tyglar och ännu mer gränssättning. Patienten manipulerar. 

Jag vill avsluta med ett citat hämtat ur boken Människan i den slutna psykiatriska vården skriven av Per Lindqvist:

"Gränssättning har således blivit en psykiatrisk 'vårdmetod' som passar dem som tycker om att utöva makt. Inte någon gång under alla mina år i vården har jag hört någon ifrågasätta om det inte är vi behandlare som behöver gränssättas. Det är ju vi som är övermatkten och som därför behöver passas extra noga. Som jag ser det är gränsöverskridande en utväg för en psykiatrisk patient att värna sin integritet och slå vakt om sin värdighet. Man kan också se det som en form av kreativitet, självbevarelsedrift och livslängtan. I sista hand är psykiatriska patienters gränsöverskridanden ofta en rättmätig protest mot en auktoritär vårdkultur som inte lever upp till de krav som återfinns i Hälso- och sjukvårdslagen. Beteendet är således inte bara begripligt och tankeväckande utan också många gånger lovvärt."

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om manipulation, självskadebeteende, psykiatri, slutenvård, gränssättning, borderline, emotionell instabil personlighetsstörning

Tyst godkännande

Igår skrev jag tre inlägg om Nora, om den vård hon fått och om hennes läkare Ola Gefvert. Du hittar dem enklast genom att klicka här. Idag vill jag lyfta blicken ett snäpp och lämna individnivån.

Genom åren har det passerat ett antal liknande vårdrelaterade skandaler; det har handlat om barn som tvångsvårdas med vuxna, om patienter med självskadebeteende vårdas på rättspsyk utan att vara dömda för brott, och om barn på paragraf 12-hem isoleras frikostigt. Så vad händer när en nyhet som den om Nora når allmänheten? Först är vi många som reagerar: Det twittras och bloggas, tv och radio sänder från alla tänkbara vinklar, det debatteras, nyhetsartiklar kommenteras och ledare såväl som insändare skrivs. Det är som en kokande gryta, de briserande bubblorna stänker ilska och avsky omkring sig. Sverige enas i kommentarsfält och sociala media, någon måste ställas till svars och ansvar måste utkrävas. Det som skett är helt oacceptabelt!

Sen händer något. En annan nyhetsbomb briserar, eller så går det helt enkelt inte att skaka ur fler detaljer. Sensationen naggas i kanten. Fokus flyttas och två dygn senare är allting glömt. "Vem var den där Nora? Och han Gefvert, jag känner igen namnet men jag kan inte placera det." Jag har skrivit om det här tidigare. Psykiatri är inte en vårdform som väcker starka sympatier i omgivningen. Det krävs ett alldeles särskilt case, så som Noras, för att alls skapa opinion. Och för att förändring ska till på sikt så krävs två saker: det första är en stark opinion som håller i längre än de få dygn då nyheterna är som mest skållande heta. En allmänhet som inte glömmer. Som fortsätter twittra, debattera och sätta press. Som minns. 

Det andra som krävs är att psykiatrin (eller den vård det gäller) själva engagerar sig. Jag har ännu så länge inte sett, hört eller läst ett enda uttalande från varken psykiatrin, socialtjänsten eller något behandlingshem som tar avstånd från den vård som Nora fått. Ingen som förkastar det bemötande hon fått, som beklagar och ber om ursäkt å sin yrkeskårs vägnar. Det närmaste är den verbala kritik Socialstyrelsen riktade mot Gefverts bandade bemötande av Nora, men det får i sammanhanget snarast betraktas som en symbolisk smäll på fingrarna, än ett faktiskt tillrättavisande. 

Deras tystnad blir ett godkännande. Därför är det så viktigt även att de som inte varit inblandade tar avstånd från vad som skett. Vården är full av lojalitetsband. När vi skrivit Slutstation rättspsyk skapades ett märkligt vakuum. I boken visade vi hur ett antal läkare hade agerat lagvidrigt och oetiskt, men vården förblev tyst. Att ta ställning mot de läkare vi kritiserade tycktes av lojalitetsskäl omöjligt, men ingen kunde heller gå så långt som att offentligt försvara dem. Alltså förblev det tyst. I mitten stod patienterna. De som utsatts för olagliga tvångsåtgärder. De som kränkts och felbehandlats. Ingen bekräftade deras upplevelser, ingen bad om ursäkt. 

Att inte stå upp för den som kränks i vård eller omsorg - är som att vara läraren på skolgården som ser mobbning men ingenting gör. Att vara den som passerar en misshandel utan att varken larma eller bryta in. Att inte stå upp för den som kränks är det samma som att tyst godkänna vad som sker. Och om psykiatrin godkänner kränkningar och övergrepp i de egna leden - hur ska en förändring någonsin kunna komma till?

/ Thérèse

I ämnet: SR1, SR2, SR3, AB1, AB2, 

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, nora, psykiatri,

Det enda du kan säga

Följande inlägg är en fortsättning på detta, och ett svar till Ola Gefvert: 

I Studio Ett svarar du ”Men det har hänt, vad ska jag mer säga” som kommentar till den kritik du fått från Socialstyrelsen i ärendet Nora. Ola, jag har ett förslag till dig. Det är det enklaste och mest grundläggande, men samtidigt det enda du kan säga:

Säg förlåt. Be om ursäkt. Inte bara i en bisats, tanken är faktiskt att du ska mena det. Tänkt noga igenom situationen och se den inte från ditt perspektiv, utan från Noras. Släpp din läkarroll och försök att se saken ur hennes perspektiv. Det är du som är läkare, det är du som har makten och det är du som förväntas vara psykiskt frisk. Du måste ge din patient den upprättelse hon förtjänar. 

Du upprepar gång efter annan hur sjuk och manipulativ Nora är. Det är väldigt praktiskt, eftersom du smidigt kan lägga över ansvaret för dina tillkortakommanden på henne. När du uttalar dig på sätt som borde vara helt oacceptabla i ett yrke som ditt, kan du helt enkelt hänvisa till att hon provocerade dig. Det var hon som fick dig att tappa kontrollen. Det är ett stort ansvar att lägga på någon vars axlar redan är djupt tyngda av en ”extraordinär personlighetsstörning” för att använda dina egna ord. 

Du beskriver Nora som ytterst intelligent, men säger också att man ”nästan aldrig ska gå med i de önskemål som är” – man ska helt enkelt inte lyssna på patienter med emotionell instabil personlighetsstörning. De är allt för impulsiva, och dessa nycker ska man inte spela med i. Det är också en anledning till att du nekar henne en kvinnlig psykolog. Det är förstås väldigt bekvämt för dig och gör ditt uppdrag som läkare enklare, om du slipper ta patientens önskemål i beaktande. Å andra sidan försvarar du dina skeva uttalande inte bara med hennes manipulativa drag utan också med att du var trött på hennes tjat. Det här var femte eller kanske till och med sjätte gången hon ber om en kvinnlig psykolog. Det låter knappast som ett impulsdrivet önskemål, snarast som ett noggrant övervägt önskemål. 

Du bekräftar vikten av att patienten har förtroende för sin vårdgivare. Jag är väldigt intresserad av att höra hur du tänker att detta förtroende ska uppstå. Du vet att det krävs mer än en läkartitel för att verka förtroendeingivande? Hur du tänker dig kunna uppfylla lagens krav på delaktighet, om patientens önskemål av princip inte ska tillmötesgås? 

Du säger avslutningsvis att de flesta människor inte förstår hur det är att arbeta väldigt nära personer med självskadebeteende. Jag skulle vilja kontra med att du inte förstår hur det är att vara patient och lida av självskadebeteende i en vård som föraktar allt du är. 

Men jag förväntar mig inte att du ska förstå. Till det tycks du inte ha förmåga. Du uppvisar ett skrämmande  djupt förakt för diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning, en okunskap om psykologiska funktioner och en avsaknad av grundläggande empatisk förmåga. Därför skulle jag med dessa ord vilja be dig att fundera på varför du arbetar med människor du föraktar så djupt. Även om jag förstår att den knappa miljon du hämtade ut från ditt företag härom året måste vara en starkt motiverande faktor.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om gefvert, självskadebeteende, förlåt, emotionell instabil personlighetsstörning,

Ju mindre vi pratar om det, desto bättre är det

När vi arbetade med Slutstation rättspsyk stötte vi ideligen på berättelser och dokumentation som avslöjade en mycket obehaglig syn på patienter med självskadebeteende. På något sätt försökte jag ändå trösta mig själv med att situationen i Sundsvall (som var den klinik vi främst granskade) var extrem, och att läkarna i sin tur också var extrema. Jag orkade inte ta in tanken på att det kunde finnas fler som dem. En så svart bild av psykiatrin orkade inte ens jag bära. Nu måste jag tyvärr tänka om.

Jag har precis lyssna på en intervju i Studio Ett där Noras förra läkare, Ola Gefvert som intervjuas. (Jag skrev om Nora tidigare idag, i det här inlägget). Den här gången blev jag både ledsen, arg och frustrerad. Men också djupt sorgsen, eftersom programmet visade det jag inte orkat ta in: läkarna i Sundsvall var inte ensamma. Det finns fler runt om i landet som bär på ett så djupt förakt för patienten att det inte går att kläs i ord.

Under en halvtimme får man lyssna på vad Gefvert berättar om Nora. Han är inte övertygad om att hon våldtagits av Göran Lindberg (för var någon av oss med där, då, när det hände?), inte heller att hon lider av PTSD efter våldtäkten (hon horade [sic!] ju faktiskt innan Lindberg våldtog henne, så det kan inte ha berört henne lika illa). När hon med anledning av våldtäkten ber att få en kvinnlig psykolog i stället för en manlig, berättar han för Nora att ingen i psykiatrin tror på bearbetning längre. Han säger:

"Det som har hänt har hänt och det är skit samma hur man tänker på det. Ju mindre vi pratar om det, desto bättre är det."

Men om hon låter bli att skada sig själv under sex månader så ska de ordna ("köpa henne") en kvinnlig psykolog. Han förringar hennes upplevelser och understryker att han arbetat med "väsentligen svårare patienter" än henne. Och så säger han att "Kapten Klänning är ingenting i jämfört med vad de tjejerna har varit ute efter". Han kunde inte se att det hon varit med om var "något speciellt". Kapten Klänning är vad Göran Lindberg kallades. Han som dömts för grov våldtäkt av Nora.

Det är svårt att inte associera till doktor Teleborian i Milleniumtrilogin. Under intervjun återkommer han upprepade gånger till Noras diagnos: emotionell instabil personlighetsstörning. Han benämner den som varande av "allvarlig art" och "något alldeles extraordinärt", men samtidigt uttrycker han att Nora bör "vara vänlig nog" att sluta skada sig själv, och bekräftar att hon har full kontroll att göra just det. Sluta skada sig. 

I raljerande ordalag spekulerar han om den tristess hon måste ha upplevt när hon lämnat sjukhuset för att bo i en grå lägenhet, och uttryckte att det förstås är roligare att vara på en avdelning där det händer saker eller att få åka ambulans. 

När reportern frågar om det var lämpligt att uttrycka sig förminskande om Noras upplevelser och jämför med andra patienters lidande menar han att han kände sig väldigt trängd, att han tappade kontrollen och lät sig provoceras. Han avslutar med att säga "Men det har hänt, vad ska jag mer säga?"

Ola Gefvert, det ska jag svara på i nästa inlägg, direkt riktat till dig. Du hittar det här. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om studio ett, gefvert, nora, självskadebeteende, emotionell instabil personlighetsstörning,

Ett undantag ger ingen förändring

I söndags sände P1-dokumentär den första av två delar i en dokumentär om flickan Nora, "Den fastspända flickan". Ända sedan Ekot uppmärksammade programmet förra fredagen har jag velat skriva något, men inte lyckas finna orden. För den som inte hört talas om dokumentären handlar den kortfattat om Nora som har ett självskadebeteende och en pappa som misshandlar henne. Hon placeras i ett familjehem, men tvingas flytta hem fyra månader senare eftersom hon mår för bra. När hon väl flyttat hem börjar allt om, och hon mår sämre än tidigare. Nu blir hon allt sjukare, också i rädsla för att uppfattas som för frisk. Hon börjar flyttas runt mellan olika institutioner och behandlingshem utan att få någon egentlig behandling. På ett av behandlingshemmen börjar hon prostituera sig. En av sexköparna visar sig senare vara den nu dömda polischefen, Göran Lindberg. Hela det första programmet finns att lyssna på här.

Jag önskar att jag kunde rasa så som alla de som ringt till "Ring P1" och beklagat sig över den bristande vården. Jag önskar jag blev förvånad över att utsatta barn med självskadebeteende inte får den hjälp de behöver. Jag önskar att jag förfärades över att hon blev avsevärt mycket sjukare av den vård hon fick. Jag önskar att jag blev arg på att ett barn som drabbats av posttraumatiskt stressyndrom, där utredningen visat att hon behöver terapi och inte ska vara inlåst, ändå låses in utan terapi.

Men jag kan inte rasa. Jag blir varken förvånad, förfärad eller arg. Jag blir bara ... tom. Matt. Uppgiven. Och fruktansvärt ledsen. Ingenting av det Nora berättar är nytt för mig. Att unga inte får den hjälp de behöver. Att de blir sjukare av den vård de får. Att de prostituerar sig eller använder sex som självskadebeteende. Att behandlingshem inte ger den vård de får betalt för att ge. Att den drabbades känslor, rädslor och önskemål inte tas på allvar. Att pengar går före individens lidande. Berättelsen om Nora läggs bara till en lång rad av andra i samma ämne.

Noras berättelse är inte den sista vi kommer höra om vård som skadat mer än den hjälpt. Så länge samhället, med psykiatrin och socialtjänst i spetsen, fortsätter ser dessa berättelser som tragiska undantag behöver inga större insatser göras. Så länge inställningen är att Noras berättelse utgör ett tragiskt undantag, finns inga möjligheter att arbeta förebyggande. 

Det viktigaste jag vill att ni ska bära med er när ni lyssnar på och läser om Nora är: hon är inget undantag. Det hon berättar om har otaliga barn och ungdomar berättat om före henne, utan att lyckas väcka uppmärksamhet. Utan att förändring sker. Och även om vårdsverige då och då skakas av liknande berättelser, falnar elden igen. Det handlar inte om enstaka fall. Det finns en systematik som drabbar de med svagast röst. De som saknar möjlighet att försvara sig. Där makt finns, finns också maktmissbruk, och riskerna med det får aldrig underskattas. Men ensamma undantag ger inte underlag till förändring.

/ Thérèse

Övrig media i urval: DagensArena, ExpressenLedare, Expressen, Aftonbladet, SvD, DN

Läs även andra bloggares åsikter om Nora, P1 dokumentär, Daniel Velasco, Makt, Maktmissbruk, Självskadebeteende, Tvångsvård

28 procent - Paracetamol

Jag har tidigare skrivit om Paracetamol, den aktiva substansen i receptfria värktabletter som Panodil och Alvedon. Många gånger. Exempelvis här, här, här och här. Det första inlägget här som jag skrev i februari 2009 ledde till att jag kallades en "självmordsbenägen bloggare" när min kritik kritiserades på ledarsidan i Göteborgs-Posten. Jag hade uppenbart trampat på en öm tå. Men apropå dagens nyhet vill jag alltså skriva ännu ett inlägg.

Antalet frågor om paracetamolförgiftningar har ökat med nästan en tredjedel, eller 28 procent, mellan år 2010 och och 2012. Det visar siffror från Giftinformationscentralen. Vad beror ökningen på? Mark Personne, medicinsk chef på Giftinformationscentralen, menar att en av de "avgörande" anledningarna till den stora ökningen är den ökade tillgängligheten. Från och med den 1 juli går det att köpa panodil på både ICA, Statoil och Pressbyrån.

Cecilia Bernsten på Läkemedelsverket menar att bara för att samtalen till Giftinformationscentralen ökat så innebär inte det att de faktiska förgiftningarna har ökat. Det har hon förstås rätt i. Därför vill jag påminna om Svenska dagbladets granskning som visar att tonårstjejer använder Panodil till allt från att lindra smärta, till att sova eller gå ner i vikt [sic!]. Så här skrev jag i februari 2012:

"Någon säker statistik kring självmord och förgiftningar är svår att få fram. Det tar nämligen flera dagar från det att någon har överdoserat paracetamol tills dess att de avlider - bara om man får motgift snabbt går förgiftningen att häva. Det gör att Rättsmedicinalverket som utreder de flesta självmorden saknar konkreta siffror, eftersom paracetamolet har hunnit gå ur kroppen när personen avlider. Socialstyrelsen har heller inga siffror, men Läkemedelsverket menar att de inte sett några tecken på att dödsfallen ökat sedan apoteksmonopolet avvecklades för drygt två år sedan. Psykiatrin delar inte Läkemedelsverkets bild, och Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm menar att självmordsförsöken med receptfria läkemedel ökade under 2010."

Paracetamol är den i särsklass vanligaste orsaken till förgiftning av tabletter och alkohol vid Södersjukhuset i Stockholm. Relativt många överdoser är en impulshandling i självskadesyfte, där personen tagit de tabletter som funnits till hands. Därför menar Giftinformationscentralen att tillgänglighet till Paracetamol spelar en avgörande roll, och kräver åtgärder. Minskade förpackningar, skärpt kontroll eller att receptbelägga vissa förpackningsstorlekar eller styrkor. Paracetamol är inte godis. Läs gärna Svenska dagbladets artikel från 2010, där de testar hur mycket panodil en vuxen människa faktiskt tål. Och där den forskaren Richard Sharp menar att Paracetamol aldrig godkänts som läkemedel om det lanserats idag. Det är en viktig text.

Återigen ser vi ett växande problem som inte möts med de kraftfulla åtgärder som vore behövliga. Jag hoppas att det bara är ett sammanträffande att den drabbade gruppen råkar vara unga tjejer.

Läs gärna Lindas inlägg i ämnet.

/ Thérèse

Expressen, Aftonbladet, DN, 

Läs även andra bloggares åsikter om paracetamol, panodil, alvdon, recept, förgiftning, giftinformationscentralen,

De besvärliga patienterna, del I

"Frustration". "Hjälplöshet". "Ambivalens". "Antipati". Det här är vanliga känslor som vårdpersonal har i mötet med patienter som lider av självskadeebeteende (1). Patienter som skadar sig själva upprepade gånger är särskilt drabbade av negativa attityder, och i den somatiska vården är det i synnerhet läkarna som står för de negativa attityderna (2). 

Vårdpersonalens attityder förblir inte isolerade känslor, utan speglas obönhörligt till patienterna. De i sin tur är missnöjda med den vård det fått och menar att attityderna de möter har stor betydelse för om de kommer att söka vård igen (3). Attityderna gentemot patienter med självskadebeteende är mer negativa än gentemot andra patienter, undantaget patienter med missbruk (2). 

Alldeles uppenbart finns det någonting med självskadebeteende som är djupt provocerande, till och med för de mest erfarna av läkare och sjuksköterskor. När jag föreläser är det mer regel än undantag att någon frågar vad vården egentligen ska göra när patienterna så uppenbart bara vill manipulera personalen eller få uppmärksamhet? Deras frustration går inte att ta miste på. 

Nästa inlägg kommer innehålla några av mina tankar kring dessa motsättningar, och lite av de svar jag brukar ge på de frustrerade frågorna. Men egentligen tror jag att en första början, precis som i andra konflikter eller meningsskiljaktigheter, är att fråga sig "Vad är min roll i det här?". Om man alls ska ha någon möjlighet att tolka, förstå och dra slutsatser av någon annans beteende gör man nog gott i att först reda ut sin egen betydelse, sitt ansvar och beteende. Först därefter är man redo för nästa steg.

REFERENSER:

(1) Patterson P., Whittington R. & Bogg, J. (2007). Measuring nurse attitudes towards deliberate self-harm: the Self-Harm Antipathy Scale (SHAS). Journal of Psychiatric and Mental Health Nursing. 14(5), 438–445.

(2) Saunders, K., E., A., Hawton, K., Fortune, S., & Farrell, S. (2011). Attitudes and knowledge of clinical staff regarding people who self-harm: A systematic review. Journal of Affective Disorders. 139(3), 205–216.

(3) Colon, M., & O'Tuathail, C. (2010). Measuring emergency department nurses’ attitudes towards deliberate self-harm using the Self-Harm Antipathy Scale. International Emergency Nursing. 20(1). 3–13.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om patienter, vård, psykiatri, självskadebeteende, attityder,

Bruten tystnad

Vet ni - jag saknar er. Jag saknar bloggandet. Och jag blir alldeles rörd av kommentarer både här och på andra ställen med förhoppningar och uppmaningar att inte sluta blogga. Det värmer, verkligen.

Min tystnad är mångfacetterad men beror främst på tidsbrist och tveksamhet inför bloggens fokus. Här ligger många år av personliga berättelser som blir allt mer avlägsna. Ofta känner jag att jag vill radera dem, samtidigt är de jag. De har berättats och jag får fortfarande kommentarer på gamla inlägg som läses och uppskattas. Fokus i bloggen förskjuts allt mer från att ha ett personligt till ett mer professionellt perspektiv, men jag tror det förra vore mer uppskattat än det senare av er som läser. Jag står helt enkelt och väger, fram och tillbaka, fram och tillbaka och under tiden förblir här tyst. 

Kanske ska jag bara försöka skriva förutsättningslöst. Det fungerar ju (oftast) bra på Twitter. Där trivs jag. Där går samtalsvågorna höga och djupdykningarna fascinerar mig. Det är snabbt och interaktivt och just där jag är. Men nyanserna och de längre resonemangen får stå tillbaka för tempot och kärnfullheten. Kanske behöver jag trots allt båda dessa plattformer. Vi får väl se.

Tills vill jag passa på att berätta: studien om patienters upplevelser av vård för självskadebeteende som jag gjorde reklam för här i våras är äntligen klar och skickad till Socialdepartementet. Mitt varmaste tack till er som valde att ge mig och Sofia av er tid och ert förtroende genom att delta i studien. Den finns att läsa i sin helhet via den här länken. Kanske återkommer jag med ett eget inlägg om resultaten här på bloggen.

Allt gott!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, självskadebeteende, identitet

Kärnfullt på Twitter

Sedan jag mycket motvilligt började Twittra i höstas har jag kommit att tycka allt bättre om det. Då förstod jag inte alls vitsen med korta meddelanden - idag tycker jag det är fantastiskt hur mycket dialog man kan ha. Och det är ju faktiskt möjligt att skriva flera meddelanden i rad om utrymmet tryter. Jag har ett antal norska följare, och norrmän som jag följer, framför allt personer med någon relation till psykiatri. För några dagar sedan slängde jag ut frågan var och hur man vårdar personer med riktigt svårt självskadebeteende i Norge. Jag har länge funderat på hur man behandlar den här gruppen i andra länder: om man, precis som i Sverige, vårdar dem inom rättspsykiatrin eller löser det på annat sätt. En psykolog gav mig följande svar:

Ungefär: "Många självskadare tvångsvårdas inte i Norge eftersom personlighetsstörningar inte betraktas som en allvarlig psykisk sjukdom." För mig är det här svaret otroligt talande, och tyvärr symtomatiskt för hela psykiatrin. Det här svaret är egentligen den enda förklaring som behövs till varför diskussionen om borderlinediagnosen är så viktig för mig. För att den ständigt och jämt sammanblandas med självskadebeteende, och för att självskadebeteende ses som en synonym till borderline.

Självskadebeteende är inte borderline. Borderline är inte självskadebeteende. Det ena är en personlighetsstörning, det andra ett beteende. Den som borde vara så självklart är inte ens något man tycks reflektera kring i psykiatrin, än mindre se som ett problem. Har du inte redan gjort det ber jag dig att läsa inlägget jag skrev i februari; Självskadebeteende ≠ borderline. 

P.S. Vill du följa mig på Twitter så heter jag Tankestormar också där - flödet hittar du här i bloggens högermarginal. D.S.

/ Thérèse
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om twitter, självskadebeteende, borderline, personlighetsstörning

Väktare eller behandlare

Ikväll har jag diskuterat vård av självskadebeteende med mina norska följare på Twitter. Jag fick inte så många svar om hur de vårdar de allra svårast sjuka, men däremot fick jag en länk till en mycket intressant artikel. Det är en liten del av intervjun med psykiatern Egil Waldenstrøm som jag givit mig på att översätta från norska till svenska, och hoppas att Tidskrift for Den norske legeforening inte blir allt för upprörda på mig. Artikeln är skriven av K Tveito och finns att läsa i helhet (på norska) här. Jag hoppas ni har förståelse för att min norska inte är klingande och att översättningen därför kan vara aningens knagglig. Men läs gärna texten ändå - den gjorde mig mycket glad! 

"De flesta människor har oanade resurser, även de med allvarliga psykiatrisk sjukdomar, menar psykiatern Egil Waldenstrøm. År 1999, som chef på den psykiatriska kliniken vid det som en gång hette Telemarks centralsjukhus, tog Egil Waldenstrøm ett nytt grepp. 

- Fler och fler unga kvinnor blev inlagda för att de hade skadat sig själva. Vår rutin var att lägga in dem på akutavdelningen där övervakades dygnet runt, berättar Waldenstrøm. Patienterna var mycket resurskrävande. Det paradoxala var att våra insatser inte bidrog till att minska deras självskadebeteende. Tvärt om ökade både antalet och allvarlighetsgraden av självskadorna. 

Klinikläkaren bestämde sig för att lägga om kursen. Patienter som lades in på grund av självskador skulle från och med nu vårdas på öppen i stället för sluten avdelning. 

- Det rådde ingen brist på varningar. Vi fick höra att det vi gjorde var ren galenskap. Mycket tid gick åt till att förklara det rationella i hur vi tänkte för andra avdelningar. Speciellt kirurgerna var upprörda. Det hände de att behövde behandla samma flicka på grund av självskador flera gånger på kort tid. I deras ögon var då tvångsvård den enda utvägen. 

Idén bakom den nya behandlingsmetoden var att förändra sättet som personalen och patienterna mötte varandra. 

- Ett av problemen med att behandla patienterna på en låst avdelning var att personalen inte blev behandlare. De blev väktare. Personalen upplevde patienternas beteende så hotande att de inte klarade av att förhålla sig till personen bakom själskadorna. Deras känslomässiga otrygghet spreds till patienten. Därmed skapades en ond cirkel och en slags maktlamp mellan behandlare och patienter. Personalen upplevde självskadorna som provokationer och som försök att manipulera. Patienterna upplevde att de inte blev sedda. 

- Hur kan man förstå självskadebeteende? 

- I de flesta fallen handlar självskadebeteende om att ge ett fysiskt uttryck för en inre psykisk smärta, menar Egil Waldenstrøm. Han understryker att svårt allvarligt självskadebeteende kan vara ett tecken på psykor och måste behandlas speciellt. 

- Men vid lätta och medelsvåra fall av självskadebeteende handlar det ofta om att man saknar ett språk för att förmedla och bearbeta psykisk smärta. 

Inför avdelningens byte av behandlingsstrategi utbildades hela personalgruppen noggrannt, både teoretiskt och praktiskt. Psykologen Per Johan Isdahl anlitades som extern handledare och hade regelbundna möten med behandlarna. Det hölls flera seminarier och en styrgrupp ansvarade för att följa processen. 

- Vi la tre år på projektet. Det säger lite om hur mycket tid och kraft man måste investera, menar Waldenstrøm. Med den nya behandlingsstrategin minskade tendenserna till självskador gradvis. Många patienter blev helt bra. Resultaten väckte uppmärksamhet i den psykiatriska miljön i Norge. Idag råder en bred enighet om att tvångsvård inte är framgångsrikt vid självskadebeteende."

Text av K Tveito. Artikeln i sin helhet finns här. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, vård, behandling, norge, tvångsvård, nytänkande

Upplevelser av vård för självskadebeteende - enkäten

Självskadebeteende är idag ett relativt vanligt problem, särskilt bland tonåringar och unga vuxna. Därför har regeringen, tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), kommit överens om ett handlingsprogram för att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende. En del av arbetet består i att samla patienternas erfarenheter av vård och bemötande vid självskadebeteende. Detta sker med hjälp av en internetbaserad enkät. 

Har du skadat dig själv och varit i kontakt med vården på grund av ditt självskadebeteende någon gång under de senaste fem åren? Vill du göra din röst hörd i denna viktiga satsning på kunskap om självskadebeteende? Då hoppas jag självklart att du vill besvara vår enkät som du hittar genom att klicka på den här länken. 

Vill du sprida enkäten, antingen genom att länka hit till det här blogginläget eller genom att skriva ett eget inlägg på din blogg, på twitter eller facebook blir vi jätteglada! Vi vill nå så många personer som möjligt med erfarenheter av vård för självskadebeteende. Sista dag att besvara enkäten är den 30 april 2012. 

Vill du veta mer om projektet som denna enkät är en del av så kan du läsa det här och det här inlägget.

/Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, enkät, skl, regeringen, patienterfarenheter

Att bli frisk från en ätstörning del X: Vad är frisk?

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om vad det innebär för mig att vara frisk och hur jag definierar det. Frågan relaterar till min bloggserie om ätstörningar. Alla nio tidigare inlägg i serien hittar du under den här etiketten: Att bli frisk från en ätstörning. 

”Frisk” är egentligen ett svårt begrep tycker jag, trots att jag av bekvämlighetsskäl använder det själv. Men det är verkligen inte självförklarande, utan kräver en definierad motsats. Är du frisk när du inte längre uppfyller en sjukdomsdiagnos? Kan du vara frisk trots att du fortfarande har något symtom kvar på sjukdom? Skev kroppsuppfattning är ett symtom på både anorexi och bulimi - men frågar du hundra kvinnor på stan så kommer en ansenlig andel av dem inte ha en riktig kroppsuppfattning. Jag menar att vi lever i ett ätstört samhälle. 

Som kvinna (framför allt) förväntas du att vara missnöjd med din kropp. Media har hög efterfrågan på artiklar och program relaterade till hälsa, mat och dieter. Vi omges av ideal och stereotyper, och bombarderas av budskapet som olika rättframt skriker ”du duger inte”. Så hur definierar man egentligen vad som är friskt i ett så sjukt samhälle? 

Jag känner mig fri från allt vad ätstörning heter. Jag relaterar inte längre till mig själv som någon med en ätstörning, knappt heller som någon som haft en ätstörning, trots att det ju aldrig kommer att göras ogjort. Mitt förhållande till mat är så okomplicerat att jag inte behöver tänka på det. Eller, det behöver jag visst, men det beror mer på att min kropp äntligen tycks ha hittat sin balans igen efter alla år med självsvält. Det är förvisso fantastiskt, men det innebär också att jag har fått tillbaka min tonårs glada förbränning och måste äta varannan, var tredje timme för att inte bli vrålhungrig och lejonförbannad. 

Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att kunna använda fullfettsprodukter utan tillstymmelsen till ångest, för att jag inte vill gå ner mer i vikt. Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att utan tvekan kunna använda en halvliter vispgrädde och creme fraiche i matlagningen (mer än möjligen att sända en tacksam tanke till mina blodfetter som accepterar mitt fettintag). Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att jag inte har några matrutiner som binder mig, att jag kan anpassa mitt ätande efter vad som bjuds, utan att oroa mig för hur det är tillagat eller vad det innehåller. Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att jag aldrig behöver ”unna” mig godis, kakor, chips eller dessert, av den enkla anledning att jag inte ser det som en ”synd” så som det ofta framställs. Jag upplever faktiskt att jag har ett mer oproblematiskt förhållande till mat än många andra. 

När jag jobbar så gör jag det inom sjukvården, på kraftigt kvinnodominerade arbetsplatser. Det diskuteras bantning, dieter, kosthållning och träning. När personalen får godsaker från patienter vilket sker mer ofta än sällan deklareras det antingen att man kan ”unna sig” eller om man känner sig nödgad ”stå över”. Själv tar jag en näve godis och jobbar vidare. Utan värdering. Hur många gör det idag? 

Att vara frisk från en ätstörning innebär för mig att se maten som en njutning och som ett nödvändigt och självklart bränsle för min kropp. Bra mat är roten för att får mig att må bra. 

 / Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, kroppsuppfattning, mat, ätande, kosthållning, dieter, bantning, samhälle

Att bidra (kunskapssatsning om självskadebeteende)

I höstas skrev jag om att Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ska satsa på att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende. Allt fler, speciellt unga tjejer och kvinnor, vårdas för att de har ett självskadebeteende. Vid en inventering som SKL gjorde 2009 upptäckte man dessutom att just patienter med självskadebeteende var svåra att ge bra vård och att de var särskilt utsatta för tvångsvård och tvångsåtgärder. Det övergripande målet med satsningen är att minska antalet unga med självskadebeteende, och ett delmål är att minska antalet unga i slutenvården och antalet tvångsåtgärder bland unga kvinnor. 

13 miljoner kronor är avsatta för projektet och den första delrapporten ska vara inlämnad i höst. Region Skåne har fått ett nationellt ansvar att vara sammankallande i arbetet och dessutom att genomföra en förstudie som ska  sammanställa den kunskap som finns idag om självskadebeteende. Det riktigt fina är att jag och Sofia kommer att vara en del av gruppen som genomför förstudien, och det är vår uppgift att undersöka patienternas erfarenheter av vård och bemötande av självskadebeteende! Det gläder mig att man valt att inkludera patienternas röster, särskilt som kunskaps- och forskningsläget fortfarande är så skralt. Jag ser verkligen fram emot det här uppdraget eftersom det verkligen ger en reell möjlighet att påverka och bidra till vården av självskadebeteende. I slutet av sommaren ska vi vara klara. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om SKL, Region Skåne, självskadebeteende, kunskapssatsning, förstudie, psykiatri

SIAD - vad är självskadebeteende?

Den första mars varje år är det SIAD - Self Injury Awareness Day som har som syfte att uppmärksamma självskadebeteende och slå hål på fördomar. Det här inlägget är mitt bidrag till SIAD.

Vad är självskadebeteende? 

Självskadebeteende är inte en psykisk sjukdom eller en psykiatrisk diagnos, utan ett paraplybegrepp för olika destruktiva beteenden som innebär att man skadar sin egen kropp. Att skära sig eller rispa sig är kanske de mest kända sätten att skada sig själv på, och kanske är det också de vanligaste formerna av självskadebeteende. Det betyder däremot inte att det är de enda sätten; man kan ha ett självskadebeteende utan att varken skära eller rispa sig själv. 

Självskadebeteende - misslyckade självmordsförsök?

Självskadebeteende är inte misslyckade självmordsförsök, faktum är att självskadebeteende inte har med självmord att göra. Om syftet med en skada är att ta sitt liv, handlar det inte längre om självskadebeteende utan självmordsförsök eller självmordsbeteende. Självskadebeteende är ett sätt att hantera svårigheter i livet, och ibland handlar det snarast om att undvika självmord. 

Hur vanligt är det? 

Man tror att omkring fyra procent av en totalpopulation, när man mäter både barn, ungdomar, vuxna och äldre, någon gång avsiktligt har skadat sig själva. Däremot vet man att självskadebeteende är särskilt vanligt bland ungdomar, och i dessa åldersgrupper varierar resultaten kraftigt mellan olika studier, med resultat som visa att mellan tio och femtio procent någon gång har skadat sig själv. De stora skillnaderna beror bland annat på hur de olika forskarna valt att definiera självskadebeteende. 

Är det bara tonåringar som skadar sig?

Nej! 

Självskadebeteende uppträder ofta i den tidiga tonåren, men mycket tyder på att det kryper nedåt i åldrarna. Det finns yngre barn som gör sig själva illa, även om det är mycket ovanligt. Vissa börjar skada sig själv i vuxen ålder. 

Är det bara tjejer som drabbas? 

Nej!

Självskadebeteende förekommer både hos killar och tjejer, män och kvinnor, trots att det under lång tid har ansetts vara ett tjejproblem. De senare åren har flera studier visat att självskadebeteende bland män är mycket vanligare än man tidigare trott. Troligtvis är det ändå så att fler tjejer än killar skadar sig själva, även om det finns vetenskapliga studier som inte lyckats uppvisa någon statistiskt säkerställd skillnad mellan kvinnor och män.

Varför skadar man sig själv? 

Självskadorna kan fylla väldigt varierande syften, men det är aldrig så simpelt som att man skadar sig själv för att man vill få uppmärksamhet. Enkelt kan man säga att självskadebeteende fungerar som en copingstrategi, ett sätt att hantera livet. En övergripande funktion är den emotionsreglerande: det kan vara ett sätt att bemästra ångest, att uttrycka känslor som är svåra att sätta ord på eller att få utlopp för ilska och aggressivitet. Självskadebeteebde kan också fungera som självbestraffning, ett sätt att visa tillhörighet, att ta bort negativa känslor. Självskadan kan också skydda från andras bestraffning. Vissa skadar sig själva för att bryta ett dissociativt tillstånd. För många är den fysiska smärtan lättare att hantera: Den är mer konkret och synlig för blotta ögat, medan själslig smärta ofta är luddig och svår för andra personer att se eller förstå. Självskadebeteende förekommer också tillsammans med  andra destruktiva beteenden som ätstörningar eller missbruk av droger eller alkohol. 

Är självskadebeteende en psykisk sjukdom?

Nej!

Ett självskadebeteende är ett beteende, inte en psykisk sjukdom. Däremot bör en självskada alltid tas på allvar och ses som ett tecken på att någonting inte står rätt till. De allra flesta som skadar sig själva gör det vid ett fåtal tillfällen eller något enstaka tillfälle, och väldigt sällan så pass allvarligt att de behöver läkarvård. För en liten grupp av dem som skadar sig själva blir dock problematiken mer bestående med upprepade sjukvårdskontakter till följd av sitt självskadebeteende. Hos dessa personer finns också en högre koppling till psykisk sjukdom. 

Har alla med självskadebeteende borderline? 

Nej! 

Jag har skrivit ett långt inlägg om borderline och självskadebeteende här. Att borderline kopplas samman med självskadebeteende beror främst på att det är den enda diagnosen där självskadebeteende förekommer som ett av flera symtom.

Har alla med självskadebeteende blivit utsatta för övergrepp eller andra trauman?

Nej!

Om man jämför två grupper - en grupp där alla individer har ett självskadebeteende, och en grupp där ingen har ett självskadebeteende - så ser man att det i den första gruppen finns fler personer som varit utsatta för sexuella övergrepp och liknande svåra trauman än i den andra gruppen. Men det är fortfarande fler personer i "självskadegruppen" som inte varit utsatta för övergrepp, än som har varit det.

Varför slutar man inte bara skada sig? 

Självskadebeteende är inte meningslöst. Om det inte fyllde någon funktion hade ingen fortsatt att skada sig själv. Men eftersom beteendet självskadorna har ett syfte så uppstår det ett tomrum om beteendet tas bort. Jämför med rökning – även om alla känner till rökningens negativa effekter är det många som har svårt att sluta röka. De som lyckas använder sig ofta av olika rökavvänjningsprodukter eller psykologiska tekniker för att ersätta rökningen med någonting annat, mer konstruktivt. Rökningen fyller en funktion och det är mycket svårt att sluta utan att det ger andra negativa sidoeffekter (vissa börjar till exempel äta mycket godis eller börjar i stället att snusa). 

För många fungerar självskadebeteende på liknande sätt. För att sluta måste man ersätta självskadan med någonting annat, vanligtvis arbetar man psykoterapeutiskt med olika tekniker att hantera exempelvis ångest, andra starka känslor eller impulser. De tekniker man använder för att sluta bör hänga ihop med anledningen till att man skadar sig själv. Om man skadar sig själv på impuls är det bästa kanske att arbeta med sin impulskontroll. Om man skadar sig själv som självbestraffning bör man kanske fokusera på att stärka självkänslan. För de allra flesta fyller självskadebeteende flera syften och man behöver därför arbeta med olika tekniker för att kunna sluta. 

Vad kan jag göra som kompis, anhörig, förälder, behandlare, läkare ...?

En människa är aldrig sitt självskadebeteende. Aldrig någonsin. Ändå är det lätt att allt fokus läggs på sår, på skador och på skydd från att nya skador ska uppkomma. En viktig uppgift man har som vän är att påminna om allt annat, allt runt omkring. Gå och fika. Bjud med på konsert. Kolla på fotboll. Följ med på teaterkursen. Räkna med din vän även om hen har ett självskadebeteende - det hindrar er inte från göra allt det ni brukar göra. Tvärt om: för att kunna sluta skada sig behöver man ha någonting att återvända till. Många som varit sjuka under en längre tid upplever att vänner och det "vanliga" livet glider undan, och vägen tillbaka blir ännu längre. Även om du arbetar som behandlare eller än anhörig uppmuntrar jag till att se fler perspektiv. Även den som vårdas på en sluten psykiatrisk avdelning eller på ett behandlingshem är mer än sitt självskadebeteende, och måste få hjälp att utveckla de sidorna för att kunna bli fri. 

Finns det hjälp att få?

Ja. Det finns hjälp att få, men generellt kan man säga att ju tidigare man får hjälp desto bättre. Samtidigt är det väldigt viktigt att man får hjälp på rätt nivå. Går man fortfarande i skolan kan man vända sig till skolsköterskan eller skolkuratorn som kan lotsa vidare om det behövs. Annars kan man kontakta ungdomsmottagningen eller vårdcentralen för att få en samtalskontakt. I sista hand, eller om man inte fått den hjälp man behöver, kan man kontakta den psykiatriska öppenvården. De är specialister på psykiska sjukdomar (precis som kardiologen är specialister på hjärtsjukdomar och onkologen på cancersjukdomar). Är man under 18 år vänder man sig till barn- och ungdomspsykiatrin. I de flesta fallen räcker det att få prata med någon under en period, och då brukar skolhälsovården eller vårdcentralen kunna ge bra hjälp snabbt. 

Man kan också vända sig till den ideella föreningen SHEDO som arbetar med självskadebeteende och ätstörningar. De har ett diskussionsforum där det också finns ett särskilt slutet forum för anhöriga och vänner. Besök deras hemsida här och bli medlem redan idag!

Går det att bli fri?

JA!

Jag kan inte statuera exempel för alla med självskadebeteende, men det faktum att jag idag mår bra och inte alls behöver kämpa för att inte skada mig är ett bevis på att det går. Jag satte punkt för ett decennium av självhat och självdestruktivitet och en viktig hjälp för mig var SHEDO-forum. Det är nu mer än fem år sedan jag senast gjorde mig själv illa, och snart sex år sedan jag slutade skada mig själv regelbundet. De här fem åren har varit de allra bästa i mitt liv. 

Vill du läsa mer om självskadebeteende och få referenser till vidare läsning hittar du det på min hemsida.

/ Thérèse
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om SIAD, självskadebeteende, självdestruktivt beteende, unga, psykiatri

Självskadebeteende ≠ borderline

Självskadebeteende har länge varit synonymt med emotionell instabil personlighetsstörning, det som också kallas borderline (personlighetsstörning). Sannolikt beror det på att borderline är den enda* diagnos i psykiatrikernas tjocka diagnosmanual** där självskadebeteende finns med som ett av nio kriterier. Resultatet riskerar att bli detta: Om man bara har en hammare, tenderar alla problem att se ut som en spik. Med andra ord: Har vi bara en enda diagnos där självskadebeteende finns med som ett kriterium, riskerar vi att tolka alla patienter som skadar sig själva så att de passar in på diagnosen borderline.

Det här är problematiskt av flera skäl. Inledningsvis är borderline en diagnos som inte bör ställas på barn eftersom personligheten utvecklas upp i vuxen ålder. Samtidigt är självskadebeteende vanligast förekommande hos ungdomar, och det kryper ner i åldrarna. Från att det tidigare framträdde i 14-års ålder, debuterar det nu redan bland 11-12-åringar. Vidare är borderline just en personlighetsstörningsdiagnos som bör behandlas med stor respekt och ställas först efter noggrann utredning. Ett gemensamt krav för alla personlighesstörningsdiagnoser är att symtomen ska vara spårbara till barndom eller tidig ungdom: du utvecklar alltså inte plötsligt en personlighetsstörning i tjugofemårsåldern. En borderlinediagnos bär med sig ett koppel av föreställningar kring hur en person med denna diagnos fungerar, vilket kan bli mycket olyckligt för den som felaktigt får diagnosen. Det är något som både jag och Sofia skrivit om tidigare. En tredje invändning är den mot diagnosen borderline i sig. Så som diagnoskriterierna är formulerade finns goda möjligheter att inkludera de flesta unga människor. Förutom att det kan innebära skada för den som felaktigt får diagnosen, riskerar det att ta udden av allvaret det innebär för de som faktiskt har en korrekt diagnos och upplever stora problem i vardagen. Kriterierna hittar du här på Wikipedia.

Det finns en koppling mellan självskadebeteende och borderline, men det är viktigt att inte generalisera så kraftigt att dessa två sammanblandas och blir synonymer. Min uppfattning är att det tyvärr redan skett, varför det är ännu viktigare att aktivt arbeta för att motverka den felaktiga bilden. Inte minst eftersom den tyvärr också förekommer bland sjukvårdspersonal. Det är inte svårare än att det finns en koppling mellan rökning och cancer, men alla som röker drabbas inte av cancer, och alla som drabbas av cancer är inte rökare. Självskadebeteende är ett beteende. Borderline är en personlighetsstörning. Ibland förekommer dessa två samtidigt hos en och samma person, men det är också möjligt att ha ett självskadebeteende utan att också lida av borderline, precis som man kan ha borderline utan att också ha ett självskadebeteende.

Ett allvarligt problem som uppstått i kölvattnet av denna sammanblandning är hur behandlingsforskningen har utvecklats. Det talas mycket om att DBT (dialektisk beteendeterapi) och i viss mån även MBT (mentaliseringsbaserad terapi) är bra behandlingsformer för självskadebeteende. Det är tyvärr fel. Det är terapier för patienter som lider av borderline och självskadebeteende. Inte bara av självskadebeteende. Dessutom är det bara DBT som har evidens, om än svag, enligt SBU. För självskadebeteende som självständigt problem finns det ingen behandlingsform som har evidens. Om man tittar på kognitiv beteendeterapi (KBT) och interpersonell Terapi (IPT) finns det bara ett svagt eller direkt obefintligt vetenskapligt stöd.

Forskning bygger på tidigare forskning. Behandling utvecklas med grund i tidigare erfarenheter. Därför står psykiatrin inför en diger uppgift: att vända det enorma skeppet "borderline+självskadebeteende=sant". Annars kommer vi på sikt visserligen kunna generera starkare evidens för DBT och sannolikt även MBT, men det hjälper ju tyvärr fortfarande bara patienterna med borderline. Även inom sjukvården behövs ett rejält förändrat synsätt. Jag tror inte det är någon slump att uppfattningar som ofta förknippas med självskadebeteende - att den som skadar sig är dramatisk, manipulativ, emotionellt instabil och att skadorna alltid är impulsiva - är direkt hämtade ur symtombeskrivningen av diagnosen borderline personlighetsstörning. Jag hoppas att en separation mellan självskadebeteende och borderline kan leda till en ökad förståelse för självskadebeteende som problematik, och en större respekt för det lidande som borderline innebär för de som är drabbade. Den sammanblandning som finns idag är mycket olycklig, och min förhoppning är att den föreslagna diagnosen icke-suicidalt självskadebeteende kan komma att påverka till det bättre. Mer om den i ett kommande inlägg.

Referenser i urval:

De Leo, Diego (2011). DSM-V and the Future of Suicidology. 32(5): 233–23 

Jager-Hyman, Shari (2012) Nonsuicidal Self-Injury in a College Sample: Risk Factors, Pathways, and Diagnostic Correlates.
Stain, Rigmor (red.) (2008) Självskadebeteende – forskning, behandling och metoder för att förebygga psykisk ohälsa hos unga.

Wilkinson, P. & Goodye, I. (2011). Non-suicidal self-injury. European Child and Adolescence Psychiatry 20:103–108.

* frånsett trichotillomani som är en impulskontrollstörning där man tvångsmässigt rycker bort hår från den egna kroppen.

** DSM-IV-tr Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, version 4, textreviderad utgåva.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, borderline, personlighetsstörning, sammanblandning, synonym

Självförklarande

"Varför skriver ni så mycket om detta? Självskadebeteende är inte direkt farligt, om man jämför med en psykos. Ändå handlar alla era "granskningar" om lätt störda unga tjejer som skär sig, istället för att psykiatrin inte kan ta hand om dem som verkligen är psykiskt sjuka. Att skära sig ibland är något som 1/3 ungdomar gör någon gång, inget att hetsa upp sig över. Om man har en depression är det ett ärende för familjeläkaren. Och sist, sluta tro att psykiatri handlar om social problematik. Det är sådant som Socialtjänsten (kommunen) ska hantera, inte medicinska specialister."

"Jag är psykiater, så tro inte att jag uttalar mig utan att veta vad det handlar om. Det är mig man träffar på psykakuten, för jag är den som jobbar där mest. Lyssna på oss proffs, så kanske vi kan komma åt problemen istället för att bara tycka." 

"Jag är alltså psykiater själv, och den som tar emot de här tjejerna på akuten. Jag tror att jag vet vad jag talar om mer än många andra som är självutnämnda experter på vad psykiatrin ska hålla på med. Tänk om folk lyssnade på oss som är proffs, och följde våra råd. Då kanske vi kanske t.o.m. kunde lösa problemen."

De tre texterna ovan är skrivna av signaturen Archpsyche som kommentar på det här inlägget i Aftonbladets nyhetsblogg Sjukt Jobbigt. Archpsyche utger sig för att vara läkare, något som efter en enkel googling skrämmande nog tycks vara helt korrekt. Och så undrar folk varför det inte finns någon bra vård för personer med självskadebeteende, och varför det klagas så mycket på psykiatrin.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, skrämmande, läkare, psykiatriker, vård, cynism

Var fjärde patient på rättspsyk vårdas för självskadebeteende

På rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö vårdas idag 28 kvinnor med svårt självskadebeteende, som inte är dömda för brott. Det skriver tidningen Dagens samhälle idag. Kvinnorna befinner sig på den rättspsykiatriska kliniken eftersom deras hemlandsting inte har någon vård eller behandling att erbjuda dem. Det innebär att var fjärde av den rättspsykiatriska klinikens 110 patienter inte är rättspsykiatriska, och egentligen inte alls borde befinna sig på kliniken. 

8 av dessa 28 kvinnor med självskadebeteende har skickats till Växjö från Region Skåne; det landsting som vi i boken Slutstation rättspsyk misstänker skickar flesta unga till rättspsyk. Det betyder att nästan var tredje kvinna med självskadebeteende på regionkliniken i Växjö kommer från Region Skåne. En kraftig övervikt för en klinik som tar emot patienter från hela landet, och förhoppningsvis ingenting som Region Skåne är stolta över. 

Tvångshjälm och tvångshandskar
(bilden är arrangerad)

Som lagstiftningen ser ut idag finns det ingenting som hindrar att patienter som inte är dömda för brott vårdas på rättspsykiatriska kliniker, så länge de fyllt 18 år. Är de barn så strider det mot FNs barnkonvention, men eftersom den inte tillämpas som lag i Sverige har det ännu inte fått några juridiska konsekvenser de gånger som barn faktiskt skickats till rättspsyk. Däremot finns det tydligt reglerat vilka tvångsåtgärder som får användas och när, och på den punkten har det brustit upprepade gånger. Unga kvinnor med självskadebeteende är generellt mer utsatta både för tvångsvård och för tvångsåtgärder än andra patientkategorier, och inom rättspsykiatrin råder en mer repressiv hållning än inom allmänpsykiatrin.

Inte heller finns det några rekommendationer eller riktlinjer för hur vården av patienter med självskadebeteende ska se ut. Socialstyrelsen har inga planer på att förbjuda att vård av självskadebeteende bedrivs inom rättspsykiatrin, och hoppas i stället att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ska se till att det uppstår alternativ på frivillig väg. SKL i sin tur tycker inte att patienter med självskadebeteende ska vårdas på rättspsyk och har förståelse för dem som tycker att förändringarna tar tid. 

Jag kan bara hoppas att den satsning som Region Skåne presenterade igår kommer att ge resultat lika snart som utlovat, det vill säga före 2013. Därefter menar psykiatrichefen att inga flera patienter med självskadebeteende ska skickas från Skåne till rättspsyk. Sen hoppas jag, djupt och intensivt, att fler landsting följer Region Skånes exempel. Jag hoppas att vår bok, den massmediala uppmärksamheten och den ökande medvetenheten hos patienter, anhöriga och vårdpersonal ska göra det svårt för landstingen att skicka iväg de patienter de själva inte klarar av. Jag hoppas det ska bli så obekvämt, pinsamt och ett så tydligt exempel på misslyckande att skicka iväg en ung tjej till rättspsyk, att landstingen känner sig tvingade att utveckla välfungerande metoder på hemmaplan. Jag hoppas, önskar och ber att vi om några år ska blicka bakåt och förfäras över hur vi behandlade patienter med självskadebeteende så långt in på 2000-talet. 

/ Thérèse

P.S. Tidningen Dagens samhälle finns inte i nätupplaga. Däremot kan du läsa artikeln på nätet genom att teckna dig för en gratis 24-timmarsprenumeration genom att klicka här. Ange bara din mailadress och ditt postnummer. D.S.

Annan media: Laholmstidningen, Sydsvenskan

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, rättspsyk, växjö, region skåne, tvångsvård

Sjukt jobbigt!

Idag släpps BRIS-rapporten 2012. Samtidigt drar Aftonbladet igång ”Sjukt jobbigt” - en nyhetsblogg om varför tonårstjejer mår så dåligt.

I BRIS-rapporten finns lättillgänglig, men skrämmande, statistik kring tjejers ohälsa. 87 procent av som tar kontakt med BRIS på grund av självskadebeteende, självmord-/självmordstankar, ätstörningar eller annan psykisk ohälsa är tjejer. 87 procent. Var fjärde mail och var fjärde chatkontakt som tas med BRIS handlar om någon form av psykisk ohälsa. Sammanlagt står alla samtal, mail och chattar som handlar om psykisk ohälsa för 17,5 procent av alla kontakter med BRIS.

I rapporten kan vi läsa om Karin Johansson som är utredare på BRIS. Hon menar att många barn inte kunnat berätta hur de mår, och därför inte heller fått den hjälp de behöver. En av de framträdande orsakerna är känslor av skuld och skam. 

 ”– Det är oerhört svårt att prata om sådant man skäms över. Många känner inte bara skuld och skam över det de råkat ut för, utan även över att de mår så dåligt. Skam och skuldkänslorna stänger dörren mellan deras inre och omvärlden och det är särskilt framträdande hos barn som utsatts för mycket traumatiska händelser, som sexuella övergrepp, säger Karin Johansson.”

Kanske är det en av anledningarna till att majoriteten av kontakterna gällande psykisk ohälsa tas via antingen chat eller e-post. Kanske är den tröskeln något lägre att ta sig över, än den att lyfta luren och prata med någon.  Kanske är också det en av förklaringarna till att en så stor majoritet av alla barn som kontaktar BRIS är tjejer. Kanske är det faktiskt svårare för killar än för tjejer att kravla sig över den där tröskeln av skuld och skam och be om hjälp. Även om de flesta studier jag läst är överens om att unga tjejer mår sämre än unga killar, tror jag inte att BRIS kontaktsiffror speglar verkligheten: att det är så många fler tjejer än killar som mår dåligt. Det finns någon sorts konsensus kring att var tionde person med en ätstörning är man eller kille, men bara tre procent av de kontakter BRIS fått gällande ätstörningar kommer från killar. 

Jag undrar hur många fler larmrapportera av dessa slag vi kommer tvingas ta emot innan någonting faktiskt händer. Det är fortfarande oklart vem som har ansvar för barnen som mår dåligt, något som Socialstyrelsen belyste problemet i en rapport för flera år sedan. Trots det kan det fortfarande bollas runt mellan skola, BUP och vårdcentraler. Det talas så mycket om att barnen är vår framtid, men om vi som är vuxna idag inte på allvar tar tag i och bryr oss om vår framtid kommer den knappast vara särskilt välmående. En bra första början är att stötta BRIS. Då kan de hjälpa barn som mår dålig dygnet runt, och inte bara dem som prickat in sin oro under de telefontider som gäller idag. Klicka här för att ge ditt stöd.

Behöver du själv stöd? Är du 18 år eller yngre kan du kontakta BRIS på olika sätt här, är du förälder kan du vända dig hit. Har du funderingar kring ätstörningar och självskadebeteenden kan du också vända dig till föreningen SHEDO.

/ Thérèse
Media i urval: Aftonbladet 1, 2; Aftonbladet debatt; SvD; DN; Hallandsposten; NT; HD
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bris, brisrapporten 2012, självskadebeteende, psykisk ohälsa, ätstörningar, självmord, unga, barn, stöd