Sedan jag mycket motvilligt började Twittra i höstas har jag kommit att tycka allt bättre om det. Då förstod jag inte alls vitsen med korta meddelanden - idag tycker jag det är fantastiskt hur mycket dialog man kan ha. Och det är ju faktiskt möjligt att skriva flera meddelanden i rad om utrymmet tryter. Jag har ett antal norska följare, och norrmän som jag följer, framför allt personer med någon relation till psykiatri. För några dagar sedan slängde jag ut frågan var och hur man vårdar personer med riktigt svårt självskadebeteende i Norge. Jag har länge funderat på hur man behandlar den här gruppen i andra länder: om man, precis som i Sverige, vårdar dem inom rättspsykiatrin eller löser det på annat sätt. En psykolog gav mig följande svar:
Ungefär: "Många självskadare tvångsvårdas inte i Norge eftersom personlighetsstörningar inte betraktas som en allvarlig psykisk sjukdom." För mig är det här svaret otroligt talande, och tyvärr symtomatiskt för hela psykiatrin. Det här svaret är egentligen den enda förklaring som behövs till varför diskussionen om borderlinediagnosen är så viktig för mig. För att den ständigt och jämt sammanblandas med självskadebeteende, och för att självskadebeteende ses som en synonym till borderline.
Självskadebeteende är inte borderline. Borderline är inte självskadebeteende. Det ena är en personlighetsstörning, det andra ett beteende. Den som borde vara så självklart är inte ens något man tycks reflektera kring i psykiatrin, än mindre se som ett problem. Har du inte redan gjort det ber jag dig att läsa inlägget jag skrev i februari; Självskadebeteende ≠ borderline.
P.S. Vill du följa mig på Twitter så heter jag Tankestormar också där - flödet hittar du här i bloggens högermarginal. D.S.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om twitter, självskadebeteende, borderline, personlighetsstörning
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om twitter, självskadebeteende, borderline, personlighetsstörning
6 kommentarer:
Jag blir så frustrerad varje gång jag läser att något "proffs" säger att självskadebeteende = Borderline
Jag har absolut inte borderline men ändå har jag haft/har jag ett självskadebeteende.. Morr..
Jeg tenkte også mitt da jeg leste kommentaren av psykologen (som også er president i den norske psykologforeningen), fordi jeg kjenner ditt syn.
JozzAn: Och lika illa blir det för de som verkligen lider av IPS men som bara antas ha "lite självskadebeteende" när IPS egentligen kan innebära både en svår och omfattande problematik.
Sigrid: Ja just det, jag såg att han är det. Hur tänker du själv?
Selv har jeg så lite erfaring og kunnskap når det gjelder selvskading, at jeg ikke har noen bestemt mening.
men herregud, vilken sjuk syn... på båda plan, 1. att självskadebeteende per automatik = personlighetsstörning (borderline) och att personlighetsstörningar inte är tillräckligt allvarligt för tvångsvård... de kan ju kolla på patienternas mående och även självmordsstatistiken om fundera på om inte det är allvarligt. hoppas verkligen det arbetas fram en ändring.
Moa: Selv synes jeg du har et skrekkelig (menneske)syn, som vil påføre ulykkelige mennesker traumer gjennom å utsette dem for tvang. Hva er galt med frivillighet og respekt for menneskerettighetene? http://morgenbladet.no/debatt/2011/tvang_kan_hindre_hjelp
Skicka en kommentar