onsdag, december 29, 2010

Åldersgränsen som suddades ut

Åldersgränsen som Göran Hägglund vurmat för och som ska skydda minderåriga från att kunna köpa läkemedel av outbildad personal, tycks vara precis så värdelös som jag befarat. SvD har fortsatt sin granskning, och konstaterar att bara 58 av 100 butiker följer lagen och har tydliga skyltar som talar om att läkemedlen har 18-årsgräns. I elva av tolv besökta butiker i Stockholm kunde en minderårig tjej köpa ut Alvedon. Nu tycker jag det är hög tid för politikerna att tänka över om den här superidén med mataffärspiller verkligen var en superidé. Personligen tycker jag den borde skrotas omedelbart, innan fler ungdomar hamnar på transplantationslistan eller dör av leversvikt orsakad av de harmlösa receptfria mataffärstabletterna.

/ Innie
Mina inlägg igår och i förrgår, samt innan avregleringen här och här.
SvDs granskning del 1 (här, här, här, här och här) del 2 (här) och del 3 (här och här)
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag, december 28, 2010

"Panodil-piger" eller Panodil-folket?

Igår skrev jag om Svenska dagbladets granskning av vad som skett sedan apoteksmonopolet avskaffades för ett år sedan, och hur antalet självmordsförsök och förgiftningar med receptfria läkemedel fördubblats. Idag hakar norska Aftenposten på med en norsk uppföljning. I Norge blev det år 2004 tillåtet att sälja receptfria läkemedel som Panodil och Alvedon på bensinmackar och i mattaffärer, och sedan dess har antalet förgiftningar med dessa preparat med än fördubblats. Antalet allvarliga förgiftningar har tredubblats. Sedan 2005 orsakar paracetalmol var fjärde allvarlig överdos i Norge, och sex personer har dött varje år till följd av paracetamolförgiftning (år 2003-2008). I Norge precis som i Danmark är de unga flickorna i klar majoritet - i Danmark har de dessutom fått ett namn: Panodil-piger.

Samtidigt skriver Aftenposten att bruket av paracetamol till barn har fördubblats över tjugo års tid (tex. de sorter som säljs i lägre doser eller i flytande form). Forskarna talar om en "feberskräck" bland föräldrarna; så snart ett barn får feber så ger man idag paracetamol, något som man tidigare var mer restriktiv med. Svenska dagbladet har inte undersökt den delen av förbrukningen, däremot skriver de idag om hur tonårstjejer knaprar panodil i princip som smågodis. SvD har gjort en enkätundersökning bland 1040 killar och tjejer i åldern 14 till 16 år. Nästan var sjätte tonårstjej svarade att hon åt receptfria värktabletter varje dag, eller flera dagar i veckan. Knappt var tionde kille åt lika mycket smärtstillande. Orsakerna till tablettkosumtionen var främst huvudvärk, mensvärk eller annan smärta, men bland svaren fanns också medicinering mot helt andra problem. Någon hade svarat att de tog smärtstillande ”När jag är på dåligt humör eller ledsen” eller ”Vid sömnproblem” och vid ”övervikt”.

Viktigt att komma ihåg är att inte bara en akut överdos av tabletter är farlig, det är också en mycket lägre överkonsumtion men under lång tid. Panodil är ett läkemedel, men tycks ha förlorat all respekt hos konsumenterna. Om svenska föräldrar precis som de norska, har blivit mer benägna att medicinera sina barn är det kanske inte så underligt att barnen när de växer upp själva fortsätter att medicinera. Så frågan är kanske egentligen: talar vi om Panodil-piger eller Panodil-folket?

Och i Panodil-folkets land så måste det ju vara oerhört lämpligt att tillgängligheten till just dessa preparat har ökat radikalt. Eller?

/ Innie
Gårdagens inlägg
Mer i norska media: Smp, Aftenposten, DT, Fremover
Mer i svenska media: SvD1, SvD1, DN, Nyhetskanalen
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag, december 27, 2010

Mataffärstabletternas livsfarliga biverkningar

För knappt två år sedan skrev jag ett kritiskt blogginlägg om den stundande avregleringen om apoteksmonopolet. Även om inlägget är mer subjektivt än vad det varit om jag skrivit det idag, är min poäng den samma. Och jag hoppas att jag kan få lov att uttrycka det i år, utan att för den sakens skull behöva figurera på GT's ledarsida ... Idag publicerar nämligen Svenska dagbladet en lång och mycket bra artikel om en av avregleringens sidoeffekter. Det handlar inte om vinsterna för föräldrar med skrikiga småbarn (som var det Göra Hägglund tryckte på i debatten i februari 2009), utan om det jag befarade skulle bli resultatet av den ökade tillgängligheten: det ökade antalet överdoser och självmordsförsök bland unga människor.

Enligt SvDs granskning har antalet patienter som vårdats för läkemedelsförgiftningar på Södersjukhuset i Stockholm fördubblats sedan år 2008. Alvedon (receptfritt läkemedel) är det i särklass vanligaste preparatet, och unga kvinnor är de vanligaste patienterna. På barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm ökade tablettöverdoserna med 20 procent förra året, och med ytterligare 5-10 procent i år. Även på BUP är de unga tjejerna som överdoserat Alvedon klart överrepresenterade. Trenden är den samma på BUP både i Göteborg och i Malmö. Vad som är riktigt obehagligt är att överdoser med värktabletter har passerat alkoholmissbruk och är nu den vanligaste orsaken till att en människa behöver en ny lever. Och som intoxikationspatient står du sällan överst på sjukhusens transplantationslistor.

Trots detta ser Göran Hägglund ingen anledning att se över åldersgränserna på försäljningen. På apoteken får vem som helst köpa receptfria läkemedel, medan man i mataffären måste vara arton år. Men jag undrar fortfarande varför en åldersgräns skulle hindra minderåriga från att få tag på läkemedel, när tonåringar i alla tider lyckats köpa både alkohol och cigaretter. Suicidologen Jan Beskow menar att mer än hälften av alla självmordsförsök är impulsiva. Vet man att Ica är öppet även på kvällen är det inte svårt att fatta beslut och ta en promenad till närmaste mataffär. Värre blir det när apoteket bara har öppet dagtid och man sedan får vända sig till ett jourapotek. I Danmark skärper man reglerna när det nu gått tio år sedan monopolet släpptes. Sammanlagt har försäljningen av receptfria läkemedel ökat med 85 %, men när det gäller receptfria värktabletter är ökningen hela 308 %. Antalet självmordsförsök med dessa värktabletter har föga förvånande med än fördubblats under samma tidsperiod.

Jag har all respekt för alla multisjuka, småbarnsföräldrar, gravida, influensadrabbade, allergiker och supermammor som lyfts fram som vinnare i debatten, men jag måste ändå ställa frågan: är det värt det? Är det denna tillgänglighet vi vill ha? Är den utveckling som skett i Danmark verkligen någonting eftersträvansvärt? Och var är rapporterna om den ökade överlevnaden och välfärden för reformens alla utlovade vinnare? Frånsett läkemedelsbolagen, så klart. De tjänar ju tveklöst storkovan.

/ Innie
Även i Aftonbladet, PS, DN, DagensMedicin
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag, november 13, 2010

Frisk i en sjuk kontext. Del I

I morse tentade jag vetenskaplig metod, en delkurs på min terminslånga kandidatkurs. Under tiden som jag läst inför tentan är det en vetenskaplig studie som återkommit flera gånger för att exemplifiera olika metodologiska resonemang. Jag letade upp artikeln av Rosenhan från 1973 och läste den med stor fascination.

"On Being Sane in Insane Places"

Rosenhan inleder artikeln från 1973 med orden “If sanity and insanity exists, how shall we know them?” Han frågar sig hur man identifierar sjukdom – går det egentligen att dra en skarp linje mellan friskt och sjukt? I försök att finna svar på sin omfattande fråga låter han åtta ”friska” personer i hemlighet söka psykiatrisk vård vid tolv olika sjukhus. Bland dessa pseudopatienter fanns bland annat läkare, psykologer, en student och en hemmafru. Sjukhusledningen kände till den första pseudopatienten: artikelförfattaren själv, men övrig personal kände inte till att pseudopatienternas existens. Alla åtta sökte, vid olika tillfällen och olika kliniker, hjälp hos en psykiatriker och klagade på att de hörde röster. Alla åtta blev inskrivna på kliniken omedelbart, och sju av dem fick diagnoser schizofreni redan vi inskrivningstillfället. I alla samtal med läkare och vårdpersonal förändrade pseudopatienterna inte någonting annat i sin levnadshistoria än just beskrivningen av hörselhallucinationerna. I vissa fall valde de även att uppge ett falskt namn eller yrke för att inte riskera att bli avslöjade. eller igenkända Så snart de blivit inskrivna på avdelningen, slutade de att visa tecken på sjukdom. Förutom den naturliga nervositet över att vara inlåst som initialt infann sig hos några av dem, förnekade de rösthallucinationer och sa till den som frågade att de mådde bra. Under hela deras resterande vistelse på avdelningen agerade pseudopatienterna så friskt som möjligt, med hänsyn till den sjuka miljö de befann sig i.

Pseudopatienternas uppgift var att observera de övriga patienternas interaktion med personalen, varför de ofta satt och skrev och gjorde anteckningar av vad de såg. Något som snabbt bekräftades, både hos pseudopatienterna och hos de riktiga patienterna, var talesättet ”man ser det man vill se”. Trots att pseudopatienterna inte uppvisade några symtom på sjukdom under hela sin tid på avdelningen, tolkade personalen allt de gjorde och sa ur ett sjukdomsperspektiv. Eftersom pseudopatienten fanns på avdelningen, förutsattes det att han var sjuk. Och eftersom han var sjuk, så tolkades alla de anteckningar han gjorde som det tvångsmässiga beteende som kan förekomma vid schizofreni. Hans promenader fram och tillbaka i avdelningens korridorer tolkades som nervositet – inte den tristess de egentligen var ett uttryck för. Flera av pseudopatienternas medpatienter ifrågasatte redan i ett tidigt skede deras sjukdom. Flera fick höra att de nog egentligen var journalister som skulle undersöka psykiatrin inifrån: men personalen avslöjade dem aldrig.

Det skulle komma att dröja i genomsnitt 19 dagar tills de åtta pseudopatienterna blev utskrivna från den psykiatriska kliniken: vårdtiderna varierade mellan 7 och hela 52 (!) dagar. Utan att de uppvisade några symtom. Den mening som inledde hela artikeln känns obekvämt aktuell: om det verkligen finns något ”friskt” och något ”sjukt” – hur ska vi kunna känna igen dem och skilja dem åt?

Referens:

D. L. Rosenhan (1973). On Being Sane in Insane Place.
American Association for the Advancement of Science. Vol 179, No 4070.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag, oktober 17, 2010

Att våga välja

Kan man bli frisk, eller är det något man måste göra sig? Kanske hänger det ihop med frågan om man kan bli sjuk. Som jag ser det så drabbas man av en lunginflammation. Man drabbas av halsfluss, magsår och cancer. Jag tänker att man drabbas av en depression, av ångest eller schizofreni, och till viss del också av ätstörningar och självskadebeteende. Men man drabbas inte av självsvälten. Man drabbas inte av självskadorna, alkoholen, drogerna eller hetsätningen. De väljer man själv.

Låter det hårt? Läs vidare, för jag tänker så här: lunginflammation är något man drabbas av och som är väldigt svår att själv råda bot på. Jag blir alltid jättedålig, behöver hästdoser av penicillin och ibland även några nätter på sjukhus med andningshjälp och intravenös vätska. Min insats i tillfrisknandet från en lunginflammation är ganska marginell. Jag mest bara lider och härdar ut. Drabbas man av halsfluss, magsår eller cancer är man oftast helt utlämnad till sjukvård, läkemedel, läkaren och kanske en operation. Den egna insatsen som patient ska inte förringas (det går sällan att bota en människa som inte vill bli botad) men utan sjukvården har man liten chans att själv bemästra sin sjukdom. Självskadebeteende, ätstörningar och andra destruktiva beteenden är i de allra flesta fall ett signalsystem om att någonting annat inte är helt okej. En människa som mår bra har ingen anledning att göra sig själv illa. Grundsjukdomen, oavsett om det handlar om nedstämdhet, social fobi eller en psykossjukdom, är så som jag ser det något man drabbas av på samma sätt som man drabbas av en lunginflammation eller magsår. Däremot drabbas man inte av självsvält. Man drabbas inte av en självskada, helt enkelt eftersom man inte kan drabbas av något man själv valt. Det finns ingenting som fysiskt hindrar anorektikern från att inte äta, lika lite som någon trycker rakbladet mot självskadarens kropp. Det är ett val man gör, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre uttalat, men fortfarande ett val man gör. Därför är det också något man kan välja bort.

Någon skulle kanske vid det här laget hävda att det är dumt av mig att lägga skulden på den som drabbats. Att det gör lasset ännu tyngre att dra eller bördan ännu svårare att hantera. Någon skulle kanske mena att fördomarna redan är så många att det är dumt att spä på dem ännu mer genom att säga att det är något man väljer. Ytterligare någon skulle kanske till och med helt protestera och säga att man faktiskt inte har något val. Det är okej. Men jag skulle inte hålla med dem. Däremot skulle jag påminna om skillnaden att göra ett val (att skada sig själv) och att göra det för att man "tycker det är kul". Få människor skadar sig själva uppsåtligt för att det tycker det är så himla skoj. Tvärt om handlar det om att man inte kan se några andra alternativ. Och då kan det ju så klart kännas svårt att välja något annat, om det enda valet är att skada, svälta eller droga.

Jag tror dock alltid att det finns alternativ. Det handlar snarast om att vilja och våga se dem. Jag tror inte att någon tjänar på att man målar upp psykiskt sjuka människor som skörare än vad de egentligen är. De flesta människor jag träffat med en ätstörning eller ett självskadebeteende är oerhört kompetenta och resursstarka individer, de lyckas bara inte kanalisera sina förmågor på ett konstruktivt sätt. Jag tror inte att den som lider av bulimi blir friskare av att hon eller han skickas runt i jakten på att hitta någon som ska bota. För det fungerar inte så. Det är svårt nog att bota en cancerpatient som redan kastat in handduken mentalt - att bota en anorektiker som inte vill bli frisk vågar jag påstå är en omöjlighet. Det är fruktansvärt läskigt att börja äta efter en lång tid av svält. Det är avskyvärt att låta bli att kräka efter att ha hetsätit. Man kan få dödsångest och känna sig fysiskt sjuk av att inte skada sig när man tror att man måste. Men det är den enda vägen ut. Ingen annan kan låta bli alkoholen åt dig medan du tar en återställare. Ingen annan kan uthärda hamsteransiktet och biaframagen åt dig den första tiden när du slutat kräkas och börjar äta. Ingen annan kan bära din ångest när du lägger rakbladen åt sidan. Det finns bara du.

MEN! Någon annan kan finnas där och stryka din rygg när ångesten river och sliter. Någon annan kan ta emot din rädsla som känslan av mättnad väcker. Någon annan kan stå vid din sida och ropa hejarramsor när modet är nära att svika. Någon annan kan läsa dina ångestfyllda ord och besvara dem i natten. Någon annan kan gå två steg före och med en flämtande lykta guida dig genom din mörka snårskog. Någon annan, i det här fallet sjukvården, kan och ska absolut se till att underlätta din vandring i så hög utsträckning som möjligt. Finns det en depression ska den självklart behandlas. Man kan välja att se det egna ansvaret för ett destruktivt liv som ett tyngande, omöjliggörande ok. Men man kan också välja att se det egna ansvaret som en möjlighet. Som en ökande potential och som vägen till självbestämmande. Som nyckeln till frihet. Valet är ditt.
Vilken väg vill du gå?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag, juli 21, 2010

Etisk vård eller skyddad verkstad

Igår besökte Sofia Nyhetsmorgon för att diskutera självskadebeteende bland unga (se inslaget här). I dag diskuterade hon vården för de med svårast problematik i P1-morgon tillsammans med Ingmarie Wieselgren från SKL (lyssna här). Idag handlade det om att de tjejer som vårdas på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall åter vårdas tillsammans med de dömda patienterna. Varför det blivit en "nyhet" nu är dock ett smärre mysterium eftersom avdelningen där tjejerna vårdades separat luckrades stängdes redan i mars. Sedan dess har de alltså vårdats integrerat. Sundsvalls Tidning skriver om det idag och, föga förvånande, trillar de beska kommentarerna in. Uppenbart är att om man fastnar i ett självskadebeteende och skickas iväg till rättspsyk blir man per automatik en otillräknelig och manipulativ jävel och förlorar lika snabbt sina mänskliga rättigheter. I alla fall om kommentatorerna till artikeln får bestämma:

"Dax att sluta lyssna på dessa tjejer som av en eller annan anledning mår psykiskt dåligt, och lita på att kunning personal med kunninga läkare gör ett bra jobb."
Majjan
"lämna vården och specifika vårdfrågor behandlingsfrågor till professionen och inte till den för tillfället rådande politiska majoriteten.(då har vi snart Sovjetstaten eller Nazityskland här...)"
Landstingsanställd
"Vård är vård. Så överlåt det till dem som kan. Det var exakt detta som många varnade för innan man införde "självskadeavdelningen" och nu ser vi ju resultatet. Samma sak var det med tvångs-handskarna, där bältningarna ökade med flera hundra procent.
Som sagt, överlåt vården till dem som kan den bäst."
AE
Några saker är slående. Först och främst är tilltron till läkare skrämmande, något jag skrivit om tidigare. Sätt en överläkare i den ena vågskålen och en psykiatrisk patient i den andra, och det ska till ett smärre mirakel för att patienten ska få rätt. Patienterna manipulerar och ljuger, läkarna är goda och kloka - den klassiska kampen mellan ondskan och godheten. Därtill kommer försvaret för handlingar som tveklöst är kriminella (tex. bruket av tvångshandskar), men som accepteras eftersom läkarna säger sig genomfört dem med gott syfte. Tre av de hittills fem anmälda läkare där HSAN fattat beslut har tilldelats en varning för sitt agerande i ett patientfall på kliniken. En varning är den allvarligaste påföljd HSAN kan utdela när patienten själv anmäler vården. Socialstyrelsen har kritiserat kliniken upprepade gånger det senaste året med allt skarpare ton. Så kan det verkligen vara okej att använda tortyrmetoder och komma undan med att säga att det var för patientens bästa? Vilket samhälle får vi då? Helgar ändamålen verkligen alltid medlen och hur ska vi då veta när det är okej att bryta mot lagen och när det inte är det? Och om det nu i vissa fall är okej att bryta mot lagen - vad har vi då lagar till?

Överhuvudtaget verkar det finnas en stor ovilja inom sjukvården att alls låta sig granskas av juridiken. Argument som de signaturerna Majjan och Landstingsanställd lyfter är allt för vanliga: låt läkarna vara läkare och lämna juristerna utanför. Jurister har ju ingen sjukvårdsutbildning, så hur ska de då kunna granska sjukvården? Samtidigt visar ny forskning att var tredje läkare inte skulle anmäla en inkompetent kollega. För att en så skyddad verkstad ska vara försvarbar krävs att läkarna är ofelbara. Den dagen är, tack och lov, ännu inte här.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,
Media exempelvis här, här och här.