Kan man
bli frisk, eller är det något man måste
göra sig? Kanske hänger det ihop med frågan om man kan
bli sjuk. Som jag ser det så
drabbas man av en lunginflammation. Man drabbas av halsfluss, magsår och cancer. Jag tänker att man
drabbas av en depression, av ångest eller schizofreni, och till viss del också av ätstörningar och självskadebeteende. Men man drabbas inte av självsvälten. Man drabbas inte av självskadorna, alkoholen, drogerna eller hetsätningen.
De väljer man själv.Låter det hårt? Läs vidare, för jag tänker så här: lunginflammation är något man drabbas av och som är väldigt svår att själv råda bot på. Jag blir alltid jättedålig, behöver hästdoser av penicillin och ibland även några nätter på sjukhus med andningshjälp och intravenös vätska. Min insats i tillfrisknandet från en lunginflammation är ganska marginell. Jag mest bara lider och härdar ut. Drabbas man av halsfluss, magsår eller cancer är man oftast helt utlämnad till sjukvård, läkemedel, läkaren och kanske en operation. Den egna insatsen som patient ska inte förringas (det går sällan att bota en människa som inte vill bli botad) men utan sjukvården har man liten chans att själv bemästra sin sjukdom. Självskadebeteende, ätstörningar och andra destruktiva beteenden är i de allra flesta fall ett signalsystem om att någonting annat inte är helt okej. En människa som mår bra har ingen anledning att göra sig själv illa. Grundsjukdomen, oavsett om det handlar om nedstämdhet, social fobi eller en psykossjukdom, är så som jag ser det något man drabbas av på samma sätt som man drabbas av en lunginflammation eller magsår. Däremot drabbas man inte av självsvält. Man drabbas inte av en självskada, helt enkelt eftersom man inte kan drabbas av något man själv valt. Det finns ingenting som fysiskt hindrar anorektikern från att inte äta, lika lite som någon trycker rakbladet mot självskadarens kropp. Det är ett val man gör, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre uttalat, men fortfarande ett val man gör. Därför är det också något man kan välja bort.
Någon skulle kanske vid det här laget hävda att det är dumt av mig att lägga skulden på den som drabbats. Att det gör lasset ännu tyngre att dra eller bördan ännu svårare att hantera. Någon skulle kanske mena att fördomarna redan är så många att det är dumt att spä på dem ännu mer genom att säga att det är något man väljer. Ytterligare någon skulle kanske till och med helt protestera och säga att man faktiskt inte har något val. Det är okej. Men jag skulle inte hålla med dem. Däremot skulle jag påminna om skillnaden att göra ett val (att skada sig själv) och att göra det för att man "tycker det är kul". Få människor skadar sig själva uppsåtligt för att det tycker det är så himla skoj. Tvärt om handlar det om att man inte kan se några andra alternativ. Och då kan det ju så klart kännas svårt att välja något annat, om det enda valet är att skada, svälta eller droga.
Jag tror dock alltid att det finns alternativ. Det handlar snarast om att vilja och våga se dem. Jag tror inte att någon tjänar på att man målar upp psykiskt sjuka människor som skörare än vad de egentligen är. De flesta människor jag träffat med en ätstörning eller ett självskadebeteende är oerhört kompetenta och resursstarka individer, de lyckas bara inte kanalisera sina förmågor på ett konstruktivt sätt. Jag tror inte att den som lider av bulimi blir friskare av att hon eller han skickas runt i jakten på att hitta
någon som ska bota. För det fungerar inte så. Det är svårt nog att bota en cancerpatient som redan kastat in handduken mentalt - att bota en anorektiker som inte vill bli frisk vågar jag påstå är en omöjlighet. Det är fruktansvärt läskigt att börja äta efter en lång tid av svält. Det är avskyvärt att låta bli att kräka efter att ha hetsätit. Man kan få dödsångest och känna sig fysiskt sjuk av att inte skada sig när man tror att man måste. Men det är den enda vägen ut. Ingen annan kan låta bli alkoholen åt dig medan du tar en återställare. Ingen annan kan uthärda hamsteransiktet och biaframagen åt dig den första tiden när du slutat kräkas och börjar äta. Ingen annan kan bära din ångest när du lägger rakbladen åt sidan.
Det finns bara du.MEN! Någon annan kan finnas där och stryka din rygg när ångesten river och sliter. Någon annan kan ta emot din rädsla som känslan av mättnad väcker. Någon annan kan stå vid din sida och ropa hejarramsor när modet är nära att svika. Någon annan kan läsa dina ångestfyllda ord och besvara dem i natten. Någon annan kan gå två steg före och med en flämtande lykta guida dig genom din mörka snårskog. Någon annan, i det här fallet sjukvården, kan och ska absolut se till att underlätta din vandring i så hög utsträckning som möjligt. Finns det en depression ska den självklart behandlas. Man kan välja att se det egna ansvaret för ett destruktivt liv som ett tyngande, omöjliggörande ok. Men man kan också välja att se det egna ansvaret som en möjlighet. Som en ökande potential och som vägen till självbestämmande. Som nyckeln till frihet. Valet är ditt.
Vilken väg vill du gå?/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Vägskäl, Val, Självbestämmande, Sjukdom, Friskhet, Frihet, Autonomi, Kapacitet
