DBT - Dialektisk beteendeterapi - minskar självskador hos unga

DBT, dialektisk beteendeterapi är en mycket framgångsrik metod för att förhindra att unga människor skadar sig själva eller begår självmord. Det är resultatet av en FOU-rapport från BUP i Stockholm som publicerades idag.

Rapporten behandlar de första patienterna som remitterades till DBT-projektet och som började i DBT under 2006 och januari 2007. Ungdomarna var mellan 13 och 17 år gamla, medelåldern var 16 år. Patientgruppen kännetecknas av en grundproblematik med emotionell instabilitet och svårigheter att reglera känslor. Majoriteten uppfyller minst fem kriterier för borderline personlighetsstörning, men för att inkluderas i studien krävdes bara tre kriterier. Diagnosen borderline personlighetsstörning ställs sällan före arton års ålder. 97 procent av patienterna hade problem med återkommande självskador och/eller hade gjort självmordsförsök när det började i DBT. Många led även av andra psykiska sjukdomar, framför allt  depression, olika ångeststörningar och trots- och uppförandestörning. Många hade också en ätstörning.

1 av 43 patienter valde att inte påbörja sin behandling, och 7 avslutade behandlingen i förtid. Bland de 35 patienter som fullföljer behandlingen syns påtagliga framsteg och förbättringar, trots att många fortfarande har en tendens till starka känslopåslag, impulsivitet och svårigheter med planering. Självskadande och suicidalt beteende minskar i gruppen och antalet kriterier för borderline personlighetsstörning minskar från i snitt 5,4 till 1,7 vid avslut.

Bilden är helt fräckt stulen ur FOU-rapporten 

Eftersom studien saknar kontrollgrupp går det inte att slå fast att det är behandlingen som är anledningen till de många förbättringarna, men studien visar att symtomen - både på borderline personlighetsstörning, på självskadande och suicidalt beteende - går att påverka. Dessutom finns inga skillnader mellan hur väl de yngre och de äldre ungdomarna har förbättras, vilket talar för att DBT kan fungera även för ungdomar. Behandlingen utformades för vuxna. Läs mer om DBT i mitt inlägg som du hittar här, eller ladda ner hela FOU-rapporten här. 

/ Thérèse

* BUP - Barn och ungdomspsykiatrin

I media: SVT Rapport och SR.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dbt, självskadebeteende, ungdomar, bup, stockholm

Vad är DBT - dialektisk beteendeterapi?

DBT är en behandlingsform utvecklad särskilt för patienter med emotionell instabil personlighetsstörning (IPS) med självskadebeteende och suicidalitet. Inom DBT antar man att en person som har en stark önskan att dö, saknar de färdigheter som krävs för att hon ska kunna leva ett gott liv. Ett övergripande syfte med behandlingen är därför att hjälpa patienten att utveckla de färdigheter som krävs för att leva liv som känns meningsfullt. Dialektisk beteendeterapi syftar till att hjälpa patienterna att på ett konstruktivt sätt reglera sina känslor, eftersom svårigheter med detta är ett kardinalsymtom vid IPS. Svårigheter att reglera känslor leder till problem inom många olika områden, till exempel relationsproblem, impulsiva och destruktiva handlingar och svårigheter att skapa en stabil självkänsla. Behandlingen följer en specifik målhierarki vars fyra huvudsyften är:

• 1. Minska suicidalt och självskadande beteende
• 2. Minska terapistörande beteende
• 3. Minska livskvalitetsstörande beteende
• 4. Öka färdigheter
• A. Mindfulness
• B. Interpersonella färdigheter
• C. Reglering av känslor
• D. Stå ut i kris
• E. Självreglerande färdigheter

Behandlingen är manualstyrd och skapades av den amerikanska professorn Marsha M. Linehan. DBT tar sin utgångspunkt i fyra teorier; inlärningsteori, kognitiv teori, dialektisk filosofi och zenbuddistisk filosofi, men ofta benämns den som en typ av fördjupad eller utvecklad form av KBT, kognitiv beteendeterapi. I DBT betonar man balansen mellan att å ena sidan acceptera verkligheten och livet som det är, och å andra sidan arbeta för förbättring och förändring. Terapin har fyra behandlingskanaler som löper parallellt; färdighetsträning, individualterapi, telefonstöd samt teamkonferens.

I DBT innebär färdigheter olika handlingar och redskap som kan hjälpa patienten att uppnå de mål hon eller han strävar efter. Färdighetsträning sker i grupp som kontrast till den individualterapi som också ingår i modellen, där patienten har möjlighet att få mer detaljerad hjälp.

Telefonstödet innebär att patienten har möjlighet att ringa sin terapeut när som helst under dygnet, under förutsättning att hon är beredd att ta emot den hjälp som erbjuds. Syftet är inte att föra djupa analyser över telefon, utan terapeutens uppgift är snarare att hjälpa patienten hitta de redskap hon behöver för att bryta en akut situation.

Slutligen är teamhandledning en integrerad del av behandlingen som anses så pass viktig att en terapi inte klassas som DBT om terapeuten inte ingår i ett team. Här har terapeuten en god möjlighet att få stöd i behandlingen, men teamet har även en viktig uppgift i att hjälpa terapeuten bibehålla balansen i interaktionen med patienten.

År 2005 publicerades en rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, som handlade om DBT. I rapporten konstaterades att DBT tycks vara en lovande behandlingsform för patienter med borderline personlighetsstörning, men att det vetenskapliga underlaget ännu är för tunt. Det finns helt enkelt för få studier gjorda på behandlingsmetoden för att man ska kunna säga något säkert. Sedan rapporten publicerades har visserligen fler studier tillkommit, men SBU har inte gjort någon ny bedömning av behandlingen. I januari 2012 publicerade Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms läns landsting en FOU-rapport där de visar på mycket goda resultat av DBT även för ungdomar i åldern 13 till 17 år. Läs mer om studien här eller ladda ner den här. 

/ Thérèse

REFERENSER 

Chen, E. Y., Matthews, L., Allen, C., Kuo, J.R. & Linehan, M.M. (2008). Dialectical Behavior Therapy for clients with Binge Eating Disorder or Bulimia Nervosa and Borderline Personality Disorder. International Journal of Eating Disorders, 41, 505-512.

Feigenbaum, J. (2007). Dialectical Behavior Therapy: An increasing evidence base. Journal of Mental Health, 16(1), 51-68.

Kåver, A. & Nilsonne, Å. (2002) Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning - teori, stategi och teknik. Stockholm: Natur och Kultur.

Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering 2005-07. Dialektisk beeendeterapi (DBT) vid borderline personlighetsstörning. Stockholm: SBU Alert.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självskadebeteende, DBT, dialektisk beteendeterapi, psykiatri, forskning, sbu, evidens

Att bli frisk från en ätstörning del IX; svar på frågor

Jag har fått några frågor, bland annat i det här och det här inlägget som jag tänkte försöka besvara nu. 

Hade du ingen hjälp alls då du bestämde dig för att börja äta och som jag förstår dig då också blev utskriven från den slutna psykiatriska avdelningen? 

Efter den kaotiska sommaren blev jag utskriven i augusti/september. Då var jag helt ensam och kämpade på efter bästa förmåga. I oktober fick jag träffa en underbar terapeut och mot slutet av november var jag tvungen att erkänna mig besegrad. Det här inlägget skrev jag dagarna innan jag blev inlagd för sista gången. I januari skrevs jag ut igen och stod då på väntelistan till dagsjukvård. Den första tiden hade jag min terapeut, men hon gick snart på tjänstledighet och jag var helt ensam. Jag har för mig att jag fick en plats på ätstörningsenheten framåt april eller något sådant, men då var jag redan avsevärt mycket bättre. Jag var bara där några få veckor innan jag avslutades - jag var redan för frisk och blev faktiskt bara sämre av att vistas med de andra patienterna som då var mycket sjukare än jag var. 

Hur hanterade du ångesten/tjockkänslan när du började äta och gå upp i vikt? Hur lyckades du stå ut på resan mot tillfrisknandet? Hur gjorde du för att stå ut med viktuppgång och de förändringar som sker i kroppen?Jag stängde av. Helt och hållet. Jag visste att viktuppgången var nödvändig för att kunna bli frisk och lovade mig själv att ge min friska vikt ett års prövotid. Hade jag då fortfarande inte vant mig skulle jag tillåta mig att ompröva mitt beslut. Men genom att aldrig någonsin förhandla med ångesten och tjockkänslorna - jag ville ju bli frisk - så blev det hanterbart. När jag däremot ibland snubblade och lät alla tvivel ta över en kväll blev det tungt och mycket motigt. För mig var det därför viktigt med fullt fokus. Jag slängde länkarna till alla gamla ätstörningsbloggar och annat destruktivt material, för att inte riskera att falla för frestelsen.  

Kunde du låta bli att kompensera och hur gjorde du? 

Med några få undantag, ja. Det sitter ju i huvudet, och ju mer jag vågade stå emot, desto lättare blev det. Dessutom märkte jag snabbt att kräkningarna gjorde mig svullen och rund i ansiktet, vilket bara ökade min ångest och mina tjockkänslor. Jag ville ju bli frisk och insåg att det innebar att också sluta kompensera. 

Hur gjorde du för att hantera ångesten när du inte längre använde maten för att reglera dina starka känslor?
Under hösten mellan kaossommaren och den sista inläggningen jobbade jag mycket med mig själv. Det var ju den hösten som jag slutade att skada mig själv, och det jobbet gjorde också att alla känslor blev mycket lugnare. Någonstans började jag inse att det låg väldigt mycket i det som en terapeut på ett av behandlingshemmen försökt övertyga mig om - det är inte känslorna eller ångesten som är farlig, utan vad du gör med den. Den hösten började jag försiktigt att sörja min vän och fästman som gått bort i cancer i maj, och jag förstod att sorgen inte kunde skada. Jag lyssnade mycket på musik och lät den uttrycka mina känslor, och gick och joggade mycket i skogen. Jag upptäckte ett antal olika sätt som fungerade för mig, där jag kunde kanalisera känslorna. För det var faktiskt egentligen det jag gjorde: kanalisera känslorna. De behövde inte regleras, jag behövde bara lära mig att våga uttrycka dem och känna allt det där jag var så rädd för.

Hur lyckades du hålla fast vid ditt beslut att äta regelbundet, gå upp i vikt, inte kompensera och bli frisk? Hur höll du motivationen uppe?

Jag hade varit sjuk i så många år, att det faktiskt inte var så svårt när jag väl bestämde mig. Sjukdomen hade fått alldeles för många år av mitt liv och jag var helt enkelt inte villig att ge bort fler. Jag såg tillfrisknandet som en process och en investering: hela tiden sa jag till mig själv att det inte var för evigt. Om jag efter ett år med normalvikt, regelbundet ätande och inget kompenserande fortfarande längtade efter anorexin skulle jag få ompröva då. Men ett år skulle det friska livet få. Jag behövde inte många månader innan jag var övertygad. Det är klart att det var en slitig period med mycket kamp, strikta matscheman och mycket regelbundenhet, men det var nog den bästa investering jag någonsin gjort. Jag lärde mig laga mycket ny mat, jag gjorde själva matlagningen till något lustfyllt och spännande, vågade experimentera och jag har aldrig ångrat mig. Våren för fem år sedan gav jag mig själv livet tillbaka, med alla dess färger och nyanser. 

/ Thérèse

Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:

Att bli frisk från en ätstörning (del I)

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp

Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Att bli frisk från en ätstörning del VII; de första stegen
Att bli frisk från en ätstörning del VIII; nödvändig förändring

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, anorexi, bulimi, tillfrisknande, beslut, frågor, svar

Att bli frisk från en ätstörning del VIII; nödvändig förändring

Det finns en sak man måste acceptera när man kämpar för att bli fri från en ätstörning. En ofrånkomlig förutsättning för att kunna bli frisk, men som också utgör själva fundamentet till ätstörningen och därför kan vara svår att verkligen ta till sig:

Att bli frisk från en ätstörning handlar dels om att förändra dina tankemönster, men också om att förändra ditt beteende. Om du inte förändrar ditt beteende kan du inte bli frisk. Vill du bli frisk måste du med nödvändighet förändra ditt beteende. 

Har du bulimi kan du inte fortsätta att hetsäta lite då och då, eller fortsätta hoppa över mat av rädsla för att överäta. Du måste börja äta mat regelbundet, sluta hetsäta och kompensera för att kunna bli frisk. 

Har du anorexi kan du inte fortsätta att svälta, kräka, kompensera och utesluta vissa födoämnen. Du måste äta allt och sluta kompensera för att kunna gå upp i vikt och bli frisk.

Har du den allra vanligaste ätstörningen, UNS, som inte helt och hållet stämmer in på varken bulimi eller anorexi, gäller precis samma sak för dig: att bli frisk från en ätstörning innebär att bryta med svält, hetsätning och kompensation. Det är enda sättet att bli frisk.

Men det här är ju rena självklarheter! Ja, visst är det så. Men trots det är det många som i ena andetaget skriker "jag vill bli frisk!" och i nästa inte vågar att äta kolhydrater. Eller yoghurt med mer än 0,1 % fett. Eller som fortsätter att översalta maten. Eller som måste dela allt på tallriken i pyttesmå bitar och tugga hundra gånger. Eller som fortsätter att svälta sig på dagarna och hetsäta på nätterna. Därför skriver jag detta. Du måste lita på att din kropp tids nog kommer göra det den är avsedd att göra, nämligen att reglera hunger och mättnad så att du inte äter mer än det du behöver. Du måste ge den tid, men kroppen är en fiffig anordning. Du blir inte fet av att äta fem gånger om dagen. Du blir inte fet av kolhydrater eller fett. Det är bara dig själv som du lurar genom att förhandla med sjukdomen, och det är din kropp och ditt liv det drabbar. Det är du som är förloraren när du låter ätstörningen ta plats och för att gå segrande ur duellen måste du handla tvärt emot allt vad ätstörningen vill få dig att tro och känna. 

Den enda vägen till att bli frisk - och då menar jag verkligen frisk, på det sättet att maten går från ångest till njutning - är att bryta alla sina sjukliga beteenden och inte tillåta sig själv att gömma sig bakom sjukdomen.  

Läs det här inlägget en gång till och låt det jag nu skrivit sjunka in. Jag har fått flera frågor om hur jag gjorde för att klara att stå emot tjockkänslor, matångest och ätstörda tankar. Svaret vilar på det här inlägget, men ett mer detaljerat inlägg kring hur jag gjorde, tänkte och agerade kommer snarast. 

Du kan.

/ Thérèse

Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:

Att bli frisk från en ätstörning (del I)

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp

Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Att bli frisk från en ätstörning del VII; de första stegen

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörningar, frisk, mat, anorexi, bulimi, uns, förändring

Gör en insats för självskadebeteende och ätstörningar!

För tre och ett halvt år sedan var jag med och startade upp föreningen SHEDO. Det är en ideell förening som arbetar för att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper. En superviktig förening, med andra ord! 

Den 18 februari är det årsmöte i föreningen och tills dess behöver valberedningen få tag på en revisor; auktoriserad eller godkänd (kontorevisor) till verksamhetsåret 2012. Jag vet att valberedningen söker med ljus och lykta, och jag hoppas att det någonstans ska gå att finna en revisor som vill göra en insats för självskadebeteende och ätstörningar - utan revisor kan SHEDO inte ta emot bidrag eller ordna insamlingar. Med andra ord är revisoruppdraget mycket viktigt för föreningen. Läs mer om uppdraget och om hur du gör för att anmäla ditt intresse här hos Volontärbyrån.

Om du inte är revisor men ändå vill jobba ideellt för SHEDO så letar föreningen också någon som kan söka fonder, bidrag och stipendier till verksamheten. Här värdesätts att du har lätt att ta kontakt med människor, att du kan uttrycka dig väl i skrift, att du gillar utmaningar och har en portion tålamod. Låter det spännande? Läs mer här hos Volontärbyrån.

Till sist - föreningen SHEDO är en förening som verkligen, verkligen behövs, men för att kunna existera så behöver föreningen ständigt nya medlemmar. Även om jag sedan snart ett år tillbaka inte längre sitter i styrelsen vågar jag lova att situationen på den fronten är densamma nu som när jag var aktiv. Så vill du stötta en uppskattad verksamhet är ett första och viktigt steg att bli medlem. Det blir du enkelt här. Kan du tänka dig att göra lite mer än så finns det här exempel på olika uppdrag inom föreningen där det ibland behövs folk. Eller så kan du ju helt enkelt maila styrelsen och fråga var din hjälp bäst kommer till pass!

Ditt stöd är viktigt!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om föreningen SHEDO, engagemang, revisor, bidrag, fonder, stipendier, volontärbyrån,

Det ätstörda samhället

Jag sitter och tittar på Sveriges Mästerkock och kommer på mig själv att undra om förklaringen till varför mat på TV blivit så populärt, helt enkelt är att det är mat man garanterat inte går upp i vikt av. Det blir reklampaus och tre gånger på fem minuter får jag tips på hur jag kan gå ner i vikt, motivera mig till att träna eller hålla mig hälsosam. Ett företag menar att jag ska äta deras bars om jag vill gå ner i vikt eller hålla vikten! När tv-programmet är slut går jag in på Aftonbladet.se - en av Sveriges mest besökta hemsidor - och räknar till tolv (12) olika artiklar eller annonser om hur jag kan tappa extrakilon, testa mitt BMI, rasa i vikt eller gå ner fyra kilo på två veckor. Räknar jag dessutom in notiserna om detox, fasta rumpor, dietrecept och andra närliggande ämnen närmar sig antalet sådana artiklar och annonser 20 stycken. Och det är bara på startsidan.

Det är ett sjukt samhälle vi lever i, jag kan inte se det på annat sätt. Hälften av alla män och nästan 40 procent av alla kvinnor i åldern 16–84 år är överviktiga eller feta, men det betyder också att hälften av alla män och drygt 60 procent av alla kvinnor är normal- eller underviktiga. Bland barn är omkring 20 procent feta eller överviktiga, och alltså omkring 80 procent normal- eller underviktiga. Trots det förutsätts jag av samhället, reklamen och media vara överviktig. Eller nej förresten, jag förutsätts vara missnöjd med min kropp. Jag förutsätts vilja gå ner i vikt. Genom att vi ständigt bombarderas med budskap om bantning, kostreglering, fettförbränning, kolhydratsreducerad kontra fettmättad kost lär vi oss att mat är något vi måste bemästra. Var aldrig nöjd. Stå aldrig still. 

Jag vill bara skrika högt. Trots att jag relativt väl kan se igenom vikthysterin gör den mig äcklad. Förbannad. Frustrerad. Jag kommer aldrig glömma de åren när telefonförsäljare försökte kränga bantningsmedel till mig samtidigt som jag låg inlagd på psyk på grund av min anorexi. De första gångerna stammade jag bara något vagt om att jag inte var intresserad, men den sista gången de ringde vågade ryta ifrån och levererade någon syrlig mening om att min läkare nog inte skulle uppskatta ett sådant tilltag. 

Och lyssna nu, alla ni som förpestar media och min brevlåda med bantningstips: Hur konstigt det än kan låta så är jag nöjd med mig själv och med min kropp! Jag äter mat som gör mig stark och som får mig att må bra. Jag lyssnar på vad min kropp behöver, och ger den vad den ber om, oavsett om det är kolhydrater, fett eller proteiner. Förresten behöver jag snarast gå upp ett par kilo än ner, men det underhåller jag med mer vispgrädde i maten. Jag är nöjd med min kropp - låt mig få vara det, och låt mig få slippa era insinuanta påståenden och vikt, kost och träning. Jag är nöjd. 

Det tragiska är bara att ätstörningarna är flest i den åldersgrupp där övervikten är minst och undervikten störst. Men vi förutsätts vara feta. Vi förutsätts vara missnöjda med våra kroppar. Vi förutsätts vilja gå ner i vikt. Vi förutsätts vilja banta. Kanske är det då inte så underligt att mat gör sån succé på tv - det är ju den enda mat vi vågar njuta av. Och kanske är det inte så underligt att så många bantningskurer spårar ur och leder till åratal av ätstörningsångest. Vi lever ju i ett ätstört samhälle.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, viktminskning, reklam, frustration, spam, dieter, kost, bantning

Att bli frisk från en ätstörning del VII: en smärtsam insikt

Jag hade kommit till en mycket smärtsam insikt under den turbulenta sommaren. En insikt som också kom att bli min största hjälp. Jag hade gjort ett allvarliga självmordsförsök som ledde till flera dygn i respirator, där ingen visste om jag skulle överleva eller hur pass återställd jag skulle bli. Vid tidpunkten för självmordsförsöket vårdades jag på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning med kvartsvak. Det fanns fler personal än patienter på avdelningen, och säkerheten var mycket hög. Ändå kunde det ske. Under hösten mognade den tanke som jag så länge varit medveten om, men aldrig riktigt orkat ta till mig. 

Det fanns ingen som kunde rädda mitt liv och göra mig frisk om jag inte själv var redo att ta min del av ansvaret.  

Under hela min tid inom den psykiatriska vården hade jag paniskt sökt efter "räddningen". Jag hade letat efter den i enskilda personer (om jag bara få den läkaren), i behandlingar (och jag bara får gå i DBT), i mediciner (om de bara ger mig den tabletten) eller behandlingshem (bara jag får komma till det stället) och tänkt att bara det uppfylldes så skulle allt bli bra. Då skulle det lösa sig. Men trots att jag träffade bra läkare, gick i DBT, stoppade i mig tusentals tabletter och flyttades runt på flera olika behandlingshem så blev det aldrig bra. Både ätstörningen och självskadebeteendet följde mig tätt i hälarna, oberoende av var jag befann mig. 

Men nu stod jag där. Sommaren hade skakat om både mig och mina nära. Hösten och vintern hade kommit och gått, jag hade lyckats låta bli och skada mig och varit inlagd två månader kring jul och nyår för att bryta den svält jag halkat in i igen. Det var januari och jag klättrade på avdelningens väggar. Jag hade insett att räddningen inte skulle komma från någon utifrån. Det var jag som var min egen största fiende, och den enda långsiktiga räddning som fanns att tillgå var att i stället bli min egen bundsförvant. Det var jag som var tvungen att göra jobbet. Ingen annan. Bara jag. Samtidigt som tanken var otroligt skräckinjagande, var den också rogivande och bekräftande. 

Jag är inte en slav under yttre omständigheter. Jag står inte maktslös och ser på när någon destruerar mitt liv. Tvärt om så är det faktiskt jag som har makten till förändring. Jag kan göra mig själv frisk. 

Det var en hisnande känsla.

/ Thérèse

Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:
Att bli frisk från en ätstörning (del I)
Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan
Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan
Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten
Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp
Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om ätstörningar, självkänsla, självbestämmande, beslut, självhjälp, makt, livsförändring

Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Jag hade levt med min ätstörning i mer än tio år när jag till slut fick nog. Då hade jag under de sista sex åren främst vistats inom den slutna psykiatriska vården, på grund av mitt självskadebeteende och min ätstörning. Under perioder då ätstörningen gick bättre förvärrades mitt självskadebeteende, och vice versa. Jag var 23 år gammal och hade ägnat halva mitt liv åt destruktivitet och matångest. Jag var så fruktansvärt less på det.

Mitt beslut föregicks av några traumatiska månader. Först dog min bästa vän och tidigare fästman i cancer, 24 år gammal. Hans död innebar en hastig och kraftig försämring i min egen sjukdom, och jag blev snart tvångsinlagd på nytt. När sommaren kom och semestertiderna med den blev situationen ohållbar och min läkare ville skicka mig till en avdelning för särskilt vårdkrävande patienter - rättspsyk i Vadstena. Jag har skrivit mer om den sommaren här och här. Av olika skäl hamnade jag aldrig i Vadstena. I stället gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök, och fann mig själv abrupt utskriven, ensam i min lägenhet, mindre än två månader senare. Jag hade ingen psykolog, ingen läkarkontakt, över huvud taget inga stödsamtal och ingen uppföljning. Det enda jag hade var en sjuksköterska som skulle dela min medicin en gång i veckan. Efter några veckor hemma ringde en läkare från sjukhuset och meddelade att han tänkte skriva av min tvångsvård, eftersom jag dittills officiellt sett bara varit på permission. Det hade ju gått så bra, menade han. Jag undrar fortfarande hur han kunde vara så säker på det, eftersom jag inte träffat eller pratat med någon  på kliniken sedan utskrivningen.

Den hösten slutade jag att skada mig själv. Jag hade levt med mitt självskadebeteende sedan högstadiet och i långa perioder skadat mig så gott som dagligen. Men samma dag som jag lämnat sjukhuset visste jag att det var över. Jag kunde inte längre skada mig själv. Jag hade sommaren i färskt minne; sommaren som var ett mirakulöst ögonblick från att ha kostat mig livet, och jag visste att jag inte kunde gå tillbaka till mitt gamla beteende. Jag hade inte överlevt länge till i den världen.

Trots att jag kämpade intensivt blev det för mycket att släppa taget om både självskadebeteendet och ätstörningen samtidigt, utan något som helst stöd. Jag började återigen sjunka i vikt och blev rädd. Skulle det bli som så många gånger förr: bara för att självskadebeteendet lättat så skulle ätstörningen försämras? 

Jag fick kontakt med en terapeut som kunde validera mig och mina tankar - det hade jag aldrig upplevt så starkt tidigare. I några få månader fick jag ha henne som stöd, en timme i veckan, sedan skulle hon gå på tjänstledighet och någon ny terapeut lyckades de inte hitta. Till november hade jag gått ner så pass i vikt att den ny inläggning behövdes för att vända trenden, och vård på rättspsyk kom återigen på tal. Men någonting var annorlunda. Jag var inte längre samma patient som jag varit sommaren ett halvår tidigare. Jag hade fått smaka på livet under hösten. Fått uppleva många månader helt utan ångest. Många månader utan självskador. Många månader i frihet, med ansvar och längtan. Jag hade plötsligt något att förlora när jag skrevs in, och målet var klart. Jag skulle ut igen, jag skulle inte till rättspsyk och jag skulle bli frisk. Det fanns inga andra alternativ. Så jag började äta. 

/ Thérèse

Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:

Att bli frisk från en ätstörning (del I)

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan 

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om ätstörningar, självskadebeteende, psykiatri, självmordsförsök, tvångsvård, vändpunkt, självhjälp

Att bli frisk från en ätstörning del V; Våga tro på hjälp

Jag är rädd att jag "väger för mkt" för att få hjälpen jag sökt. Rädd att jag inte får hjälpen jag tror jag behöver.

Emelie

Kommentaren ovan fick jag på det här inlägget igår, men är tyvärr inte ovanlig. Många vågar inte söka hjälp för sin ätstörning av rädsla att inte bli tagna på allvar eller att inte väga "tillräckligt lite". Jag vet inte hur många gånger jag hört unga människor berätta om hur de svultit sig själva extra intensivt de sista dagarna eller veckorna inför behandlingsstart. Som för att de känner sig tvungna att verkligen visa hur sjuka de är, för att inte bli nekade den vård de så desperat ropar efter, och samtidigt är skräckslagna inför.

När tankar som dessa vaknar finns det något jag tror är bra att komma ihåg. Det är inte bara de smalaste som får hjälp. Kom ihåg vad jag skrev igår: anorexi är faktiskt den minst vanliga av alla ätstörningar. Andra former av ätstörningar är mycket vanligare, och allra vanligast är den atypiska formen, eller ätstörning UNS. Och det återspeglas faktiskt också i vården. Internationella studier har visat att mellan femtio och sjuttiofem procent av alla patienter som får vård för ätstörningar har en atypisk ätstörning. Inte anorexi. Inte bulimi. Ätstörning UNS. 

Någon skulle kunna tycka att jag tjatar nu, men eftersom jag tycker det här är så fruktansvärt viktigt så säger jag det igen: en ätstörning sitter inte i vikten! Om du mår dåligt i din relation till mat så kan du behöva hjälp med att förändra det. Det behovet är inte beroende av hur många kilos undervikt du har - det är beroende av hur du mår. Hos KÄTS, Kunskapscentrum för ätstörningar, kan du göra ett kort och enkelt test för att kolla om du ligger i riskzonen för att lida av en ätstörning. 

Och du - tveka in att söka hjälp om du inte mår bra, och lita på att du är värd den hjälpen. Några ideella föreningar som du kan vända dig till för stöd när det handlar om ätstörningar är Anorexi Bulimi kontakt, föreningen SHEDO och Tjejzonen. Även UMO och BRIS kan hjälpa dig. För att få vård eller behandling kan du kontakta din skolsköterska eller vårdcentralen. Vissa ätstörningskliniker tar även emot en så kallad egenremiss: att du själv kontaktar dem och berättar att du behöver hjälp, i stället för att gå genom en läkare på vårdcentralen. 

Du är värd att må bra. 

/ Thérèse

Referenser bland annat: här & här

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, hjälp, vikt, föreningar, stöd, anorexi, bulimi, atypisk ätstörning, ednos, ätstörning uns

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Visste du att anorexia nervosa, eller bara anorexi, är den minst vanliga av alla former av ätstörningar? Omkring en procent av alla tjejer i den så kallade riskåldern (13-30 år) är drabbade. Av killarna är siffran omkring 0,1 procent. Typiska kännetecken vid anorexi är att den drabbade väger mindre än 85 procent av den förväntade vikten, har en kraftigt störd kroppsuppfattning, lider av viktfobi och är livrädd för att gå upp i vikt. 

Visste du att bulimia nervosa, eller bulimi, är dubbelt så vanligt som anorexi? Omkring två-tre procent av tjejerna i riskåldern lider av sjukdomen. Även vid bulimi räknar man med att det finns ungefär en tiondel så många drabbade killar som tjejer, alltså omkring 0,2-0,3 procent. Precis som anorektikern är bulimikern rädd för att gå upp i vikt, och svälter sig själv i perioder som varvas med hetsätningar. För att undvika att gå upp i vikt kompenserar bulimikern hetsätningen, exempelvis genom att tvinga sig själ att kräka eller genom att motionera kraftigt. Bulimi är för många förknippat med stark skam och många lider av sjukdomen under lång tid innan de söker hjälp. En bulimiker kan vara både normal-, under- som överviktig. 

Visste du att den så kallade atypiska ätstörningen, som också kallas ätstörning utan närmare specifikation (UNS) är den absolut vanligaste formen av ätstörning? Ibland kallas den atypiska ätstörningen lite slarvigt "ätstörning light" vilket är gravt missvisande. Personer med ätstörning UNS kan ha ett minst lika stort lidande som de med anorexi eller bulimi, inte minst beroende på denna missuppfattning som kan försvåra för dem att få hjälp. Vid en atypisk ätstörning uppfyller den drabbade inte samtliga diagnostiska kriterier för anorexi eller bulimi, men har ett stört ätbeteende och stark matrelateradångest. Man vet inte hur många som är drabbade, men man tror att det är mellan tre och sex procent av dem i riskåldern (alltså lika många som de som lider av anorexi och bulimi tillsammans). Vissa studier visar att upp emot tio procent av tjejerna i riskåldern lider av en atypisk ätstörning.

Trots att anorexi är den minst vanliga av ätstörningar, så är det nästan alltid den som uppmärksammas. Trots att anorexi är den minst vanliga av ätstörningar, så finns en djupt rotad föreställning om att en person med en ätstörning är mager och utmärglad. Eller med andra ord - är du inte kraftigt underviktig så är du inte sjuk.

Men nu är det ju faktiskt så, att en ätstörning inte sitter i vikten. Av de tre typerna och ätstörningar jag skriver om här (och fler varianter finns, tex. ortorexi och hetsätningsstörning), är det bara en som har ett viktkriterium. En ätstörning sitter inte i vikten utan i tankarna, i känslorna och i beteendet. Det innebär också att det inte främst är vikten som måste förändras - utan tankarna, känslorna och beteendet. Lyckas man få ordning på dessa kommer vikten helt naturligt att justeras *. 

Det går inte att bryta självsvält genom att fortsätta att bara äta sånt som känns tryggt och säkert. Inte heller går det att bryta ett hetsätningsbeteende genom att aldrig gå emot en impulsen att hetsäta eller kompensera. Därför: för att bli frisk från en ätstörning måste man våga utmana sina tankar och tänka om. Man måste våga utmana och ifrågasätta sina känslor. Och man måste våga bryta sitt invanda beteende. Det här är sånt man inom vården kan få viss hjälp med, MEN! Det största arbetet vilar alltid på de egna axlarna. Ingen annan kan förändra dina tankar, känslor eller ditt beteende. Det är din uppgift. Mer om den i kommande inlägg. 

/ Thérèse

* För tydlighetens skull: det finns fall där en mycket låg vikt utgör ett problem för sig. Då måste den självklart behandlas separat tills patienten är utom fara. Men det gäller en mycket liten del av alla som drabbas av en ätstörning.

Ett exempel på referens. Fler finns hos Anorexi-Bulimi Kontakt där du kan läsa mer om Anorexi, Bulimi och Ätstörning UNS. 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukvård, psykiatri, ätstörningar, anorexi, bulimi, atypisk ätstörning, självsvält

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

Igår publicerade jag en minuslista här på bloggen: en sammanställning över negativa saker många berättar att ätstörningen för med sig. Jag har flera gånger blivit ombedd att berätta hur jag lyckades lämna ätstörningen. Det här är mitt sätt att, etappvis, göra det. Det jag började med var att bestämma mig för att bli fri(sk). Men för att våga bestämma sig krävs dels mod, men för de flesta också ordentligt goda skäl. Ibland kan skälen bli tydligare om man får det svart på vitt, därför skriver jag dessa listor. De två tidigare inlägg i serien Att bli frisk från en ätstörning hittar du här och här. Alla inlägg jag skrivit om ätstörningar hittar du fiffigt nog under etiketten ätstörningar. 

Gårdagens minuslista var en samling av olika nackdelar jag hört när jag varit i kontakt med andra som haft en ätstörning. Dagens pluslista är nästan uteslutande sådant jag själv upplevt sedan jag blev frisk. Det viktigaste skälet till det är att det, framför allt på internet, finns mängder av bloggar och forum för den som är sjuk. Däremot är det ont om vittnesmål från dem som faktiskt lyckats bli friska. Därför ger jag er nu min pluslista som rymmer en bråkdel av alla de fördelar jag upplevt sedan jag efter många års slit lyckades bli fri från allt vad ätstörningar heter. Har du fler saker som du tycker bör vara med på listan så är kommentarsfältet i vanlig ordning öppet! 

Pluslistan:

• jag kan äta vad jag vill, utan att tänka på vad det innehåller
• jag kan tänka på mat med glädje
• jag kan experimentera i köket eftersom inga produkter är ”förbjudna”
• jag har lättare att träffa vänner och bekanta, eftersom vi kan äta tillsammans
• min kropp har nått sin trivselvikt där jag är i balans utan att svälta eller kompensera
• det är jag och inte vågen som styr mitt liv
• jag kan koncentrera mig bättre och är inte längre ”svältdum”
• mitt hår är friskare och tjockare
• jag kan lita på att min kropp bär mig
• jag är tryggare i mig själv
• jag trivs i min kropp
• jag har inga förbud eller saker jag inte får äta
• jag är piggare och känner mig stark
• jag känner mig vackrare än någonsin
• jag kan uppskatta min kropp igen för att den tar mig genom livet
• mina anhöriga och vänner litar på mig igen
• jag slipper vara sjukskriven
• jag kan njuta av godis och sötsaker så väl som middag och grönsaker
• jag får inte ångest för att jag har ätit mat
• jag kan planera mitt liv som jag vill - inte utifrån mat och ätande
• jag är inte beroende av exakta mattider eller matscheman
• jag kan träna och röra mig hur jag vill
• jag känner mig trygg även om mina matrutiner ruckas
• jag kan klä mig i kläder jag tycker är vackra, i stället för kläder som måste dölja
• jag är inte längre orolig inför jul, nyår, födelsedagar och andra festliga tillställningar
• jag vågar testa ny mat, även om jag inte vet vad den innehåller
• jag kan jobba igen
• jag kan plugga igen
• mat är inte längre ångest - mat är självklart, gott och njutningsfyllt 

/ Thérèse

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om sjukvård, ätstörningar, anorexi, bulimi, UNS, frisk, hälsa, 2012

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Nytt år. För många är det förknippat med nyårslöften och tankar om förändring. Kanske har du bestämt dig för att verkligen kämpa mot din ätstörning - så här i början på året kan det kännas särskilt motiverande. På förfrågan har jag tänkt skriva några inlägg om hur jag gjorde när jag lämnade ätstörningen. Jag hade då levt med matproblem i mer än tio år och att bara göra helt om kan vara både svårt och komlext. Det var det för mig också, samtidigt som det faktiskt kan sammanfattas i tre enkla ord: 

Jag bestämde mig. 

Men för att våga bestämma sig krävs dels mod, men också ordentligt goda skäl. Jag tänkte därför börja med att dela med mig av en minustlista: en sammanställning över negativa saker många berättar att ätstörningen för med sig. Ibland kan det kännas lättare att verkligen se hur mycket något tar eller ger om man får det svart på vitt. Eller som nu, i listformat. Har du fler saker som du tycker bör vara med på listan så är kommentarsfältet öppet! I nästa inlägg väntar en pluslista: alla fördelar med att inte längre leva i ätstörningen. Därefter borde tiden vara inne att fatta beslut. 

Minuslistan: 

• jag oroar mig ofta för mat 
• jag kan inte äta det 
• jag vill vågen bestämmer om jag är bra eller dålig 
• jag tänker mycket på hur jag ser ut och är nästan alltid missnöjd 
• jag vågar inte träffa vänner eftersom vi ofta fikar eller äter tillsammans 
• jag planerar hur jag ska kunna få tag på hetsätningsmat 
• jag vågar inte äta mat som andra lagat eftersom jag inte vet vad den innehåller 
• jag är alltid hungrig jag tänker mycket på hur jag ska kunna göra av med mat 
• jag vet inte om jag är hungrig eller mätt 
• jag mår ofta illa 
• min mage är svullen och gör ofta ont 
• jag fryser alltid 
• jag bråkar ofta med anhöriga om mat 
• jag kan inte njuta av mat som jag tidigare tyckt om 
• jag får ångest när jag ätit ”för mycket” 
• jag kan inte äta om inte andra äter 
• jag får inte träna som jag vill
• jag kan inte äta tillsammans med andra 
• jag får hjärtklappning 
• jag tvingar mig själv att träna/kompensera trots att jag inte orkar/borde 
• jag spenderar pengar som jag egentligen inte har 
• mina föräldrar/vänner/anhöriga litar inte på mig 
• jag är trött och orkar inte det jag vill 
• jag kan inte gå i skolan som jag vill
• jag har svårt att koncentrera mig och minnas saker 
• mitt hår är slitet och glanslöst och faller lätt av 
• jag kan inte jobba som jag vill
• …

Alla mina inlägg om ätstörningar kan du läsa här. Det första inlägget i vad som kommer att bli en serie om att bli frisk hittar du här. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, anorexi, bulimi, hetsätningsstörning, UNS, frisk, beslut, lista,

Bloglovin