Bruten tystnad

Vet ni - jag saknar er. Jag saknar bloggandet. Och jag blir alldeles rörd av kommentarer både här och på andra ställen med förhoppningar och uppmaningar att inte sluta blogga. Det värmer, verkligen.

Min tystnad är mångfacetterad men beror främst på tidsbrist och tveksamhet inför bloggens fokus. Här ligger många år av personliga berättelser som blir allt mer avlägsna. Ofta känner jag att jag vill radera dem, samtidigt är de jag. De har berättats och jag får fortfarande kommentarer på gamla inlägg som läses och uppskattas. Fokus i bloggen förskjuts allt mer från att ha ett personligt till ett mer professionellt perspektiv, men jag tror det förra vore mer uppskattat än det senare av er som läser. Jag står helt enkelt och väger, fram och tillbaka, fram och tillbaka och under tiden förblir här tyst. 

Kanske ska jag bara försöka skriva förutsättningslöst. Det fungerar ju (oftast) bra på Twitter. Där trivs jag. Där går samtalsvågorna höga och djupdykningarna fascinerar mig. Det är snabbt och interaktivt och just där jag är. Men nyanserna och de längre resonemangen får stå tillbaka för tempot och kärnfullheten. Kanske behöver jag trots allt båda dessa plattformer. Vi får väl se.

Tills vill jag passa på att berätta: studien om patienters upplevelser av vård för självskadebeteende som jag gjorde reklam för här i våras är äntligen klar och skickad till Socialdepartementet. Mitt varmaste tack till er som valde att ge mig och Sofia av er tid och ert förtroende genom att delta i studien. Den finns att läsa i sin helhet via den här länken. Kanske återkommer jag med ett eget inlägg om resultaten här på bloggen.

Allt gott!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om bloggande, självskadebeteende, identitet