Självskadebeteende i slutenvård

Den här texten bygger på artikeln Self-harm and attempted suicide within inpatient psychiatric services: A review of the Literature. Den är skriven av Karen James, Duncan Steward och Len Bowers och publicerad i International Journal of Mental Health Nursing (2012) 21, 301-309.

***

Många som lider av självskadebeteende lider också av psykisk ohälsa, och en del av dessa vårdas ibland i psykiatrisk slutenvård. Men att stötta personer som skadar sig själva i slutenvård kan vara svårt, och det finns inte särskilt mycket forskning som kan ge förslag på goda sätt att hjälpa. Tre forskare har gått igenom 88 vetenskapliga artiklar för att få en bättre bild av självskadebeteende och självmordsförsök i psykiatrisk slutenvård. 

Man såg stora skillnader i hur vanligt självskadebeteende var mellan olika avdelningar, men det verkade vara som vanligast på rättspsykiatriska avdelningar (forensic wards). Patienterna drog sig ofta undan för att göra sig illa, till sitt patientrum eller toaletten, och de högsta nivåerna av självskador var kvällstid. 

Den vanligaste anledningen till att patienter skadade sig själva på avdelningen var psykisk påfrestning (psychological distress). Det var också en tillförlitlig prediktor för att patienten skulle självskada dagen därpå. Patienterna beskrev att de, före självskadan, kände sig arga, upprörda eller ensamma. De beskrev också en inre spänning och depersonalisering (de kände sig stela, overkliga eller tomma). 

En betydande andel (44 %) av självskadeepisoderna föregicks av vårdrelaterade faktorer. Ju högre grad av övervakning och miljömässiga restriktioner som en patient utsattes för, desto högre blev risken att patienterna skulle komma att skada sig själva. En särskilt tydlig koppling till självskadebeteende sågs dels när patienter blev avskiljda (alltså satta ensamma i ett rum eller en del av avdelningen), och dels när deras önskemål nekades av personalen. Att känna sig kontrollerad av personalen var också något som kunde leda till självskada. När en patient skadat sig på avdelningen, ökade risken att andra patienter också skulle skada sig de kommande fem dagarna. 

Personalen hanterade självskadebeteende på olika sätt. De vanligaste var att på olika sätt prata med patienten, att fysiskt hålla fast personen (exempelvis i bältessäng) och att använda vid behovsmedicin. Andra sätt var att ta bort saker patienten kunde skada sig på, att upprätta kontrakt om att patienten inte ska skada sig, att sätta patienten i "time out", försöka distrahera patienten, hota med negativa konsekvenser av självskadan och terapeutiska interventioner. Ett fåtal studier undersökte effekten av åtgärderna, men man fann exempelvis att intermittent övervakning (när personalen tittar till patienten regelbundet, tex. var 15e minut) var kopplat till ett minskat självskadebeteende. Konstant övervakning (det som ibland kallas övervak eller extravak) var däremot inte kopplat till någon minskning av självskadebeteende, ibland kunde det till och med öka självskadebeteendet. Så kallade no suicide contracts, där patienten lovar att inte skada sig själv eller begå självmord, verkar inte fungera. Tvärtom var det vanligare med självskador bland patienter som hade sådana kontrakt. Vid en jämförelse mellan två sjukhus där ett använde kontrakt och det andra inte gjorde det, såg man att självskador och självmordsbeteende var vanligare på sjukhuset där kontrakten användes. 

/ Thérèse