Att bli frisk från en ätstörning del X: Vad är frisk?

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om vad det innebär för mig att vara frisk och hur jag definierar det. Frågan relaterar till min bloggserie om ätstörningar. Alla nio tidigare inlägg i serien hittar du under den här etiketten: Att bli frisk från en ätstörning. 

”Frisk” är egentligen ett svårt begrep tycker jag, trots att jag av bekvämlighetsskäl använder det själv. Men det är verkligen inte självförklarande, utan kräver en definierad motsats. Är du frisk när du inte längre uppfyller en sjukdomsdiagnos? Kan du vara frisk trots att du fortfarande har något symtom kvar på sjukdom? Skev kroppsuppfattning är ett symtom på både anorexi och bulimi - men frågar du hundra kvinnor på stan så kommer en ansenlig andel av dem inte ha en riktig kroppsuppfattning. Jag menar att vi lever i ett ätstört samhälle. 

Som kvinna (framför allt) förväntas du att vara missnöjd med din kropp. Media har hög efterfrågan på artiklar och program relaterade till hälsa, mat och dieter. Vi omges av ideal och stereotyper, och bombarderas av budskapet som olika rättframt skriker ”du duger inte”. Så hur definierar man egentligen vad som är friskt i ett så sjukt samhälle? 

Jag känner mig fri från allt vad ätstörning heter. Jag relaterar inte längre till mig själv som någon med en ätstörning, knappt heller som någon som haft en ätstörning, trots att det ju aldrig kommer att göras ogjort. Mitt förhållande till mat är så okomplicerat att jag inte behöver tänka på det. Eller, det behöver jag visst, men det beror mer på att min kropp äntligen tycks ha hittat sin balans igen efter alla år med självsvält. Det är förvisso fantastiskt, men det innebär också att jag har fått tillbaka min tonårs glada förbränning och måste äta varannan, var tredje timme för att inte bli vrålhungrig och lejonförbannad. 

Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att kunna använda fullfettsprodukter utan tillstymmelsen till ångest, för att jag inte vill gå ner mer i vikt. Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att utan tvekan kunna använda en halvliter vispgrädde och creme fraiche i matlagningen (mer än möjligen att sända en tacksam tanke till mina blodfetter som accepterar mitt fettintag). Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att jag inte har några matrutiner som binder mig, att jag kan anpassa mitt ätande efter vad som bjuds, utan att oroa mig för hur det är tillagat eller vad det innehåller. Att vara fri från en ätstörning innebär för mig att jag aldrig behöver ”unna” mig godis, kakor, chips eller dessert, av den enkla anledning att jag inte ser det som en ”synd” så som det ofta framställs. Jag upplever faktiskt att jag har ett mer oproblematiskt förhållande till mat än många andra. 

När jag jobbar så gör jag det inom sjukvården, på kraftigt kvinnodominerade arbetsplatser. Det diskuteras bantning, dieter, kosthållning och träning. När personalen får godsaker från patienter vilket sker mer ofta än sällan deklareras det antingen att man kan ”unna sig” eller om man känner sig nödgad ”stå över”. Själv tar jag en näve godis och jobbar vidare. Utan värdering. Hur många gör det idag? 

Att vara frisk från en ätstörning innebär för mig att se maten som en njutning och som ett nödvändigt och självklart bränsle för min kropp. Bra mat är roten för att får mig att må bra. 

 / Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, kroppsuppfattning, mat, ätande, kosthållning, dieter, bantning, samhälle