Vad är egentligen självskadebeteende och hur förhåller det sig till självdestruktivt beteende? Är inte ätstörningar också ett slags självskadebeteende? Och självmordsförsök? Var går egentligen gränsen?
Bilden nedan visar hur jag tänker kring olika former av självdestruktiva beteenden. Det finns många teorier men (så vitt jag känner till) ingen allmänt vedertagen sådan. Som illustrationen visar så ser jag självdestruktiva beteenden som ett slags paraplybegrepp under vilket jag samlar beteenden som skadar den egna kroppen, oberoende av metod. Det medför att självskadebeteende blir en undergrupp till självdestruktivt beteende, precis som ätstörningar eller missbruk.
Det svåra är att svenska språket har väldigt begränsat med ord för att beskriva självtillfogade skador. Engelskan har ett avsevärt mycket mer nyanserat språk med fler synonymer. Jag menar att det är viktigt att urskilja självskadebeteende (det jag kallar icke-suicidalt självskadebeteende, t ex. skära/bränn/riva/rispa) från andra destruktiva former (som alkoholmissbruk eller anorexi) eftersom de, i alla fall i viss mån, sannolikt har lite olika grunder, funktioner och effektiva behandlingsmetoder.
Den här bilden är som sagt mina tankar och inget som är satt i sten. Saknar du något? Vill du vända uppochner på figuren? Stämmer den inte alls med hur du tänker? Låt mig gärna veta!
 |
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, självdestruktivt beteende, självmordsbeteende
5 kommentarer:
Å, väldigt intressant! Utifrån min utmattningsdiagnos och rehabilitering via Stressklinik pratade vi om självdestruktivet beteenden som kan leda till utmattning...att inte lyssna på sin kropp, att pressa sej över sin förmåga, inte sova då man behöver det - dvs att ta ut sin ilska och ångest över sej själv och sin egen kropp! Har en kompis som använder träning som ångestlindring men det blir väldigt självdestruktivt då hon även har problem med utmattning och smärta...konsekvensen av "hetsträningen" blir bakslag på de områdena.
/Malin
Håller med dig. För mig har olika destruktiva beteenden berott på olika orsaker och fyllt olika behov.
Självskadebeteendet hade sina orsaker, ätstörningarna nu har sina orsaker som är helt andra och det sociala och självmordsbeteendet handlar om ytterligare något annat.
Även om allt hänger ihop som destruktiva beteenden så är det ändå väldig skillnad.
Tack för tydliggörande bild! Gillar den!
Hej!
Håller med dig i din tanke och tycker bilden tydliggör detta! Jag saknar också variationen vad gäller begrepp kring ämnet. Men visst är det så att det är nåt nytt på gång kring dessa betydelser, typ utformande av tydligare uppdelning eller hur jag ska säga...?
För helt klart finns det ju en mängd olika sätt som en individ kan använda för att vara destruktiv mot sig själv, fast det i andra sammanhang kan vara "socialt accepterad"...
Ja..blev lite snurrigt d här; men mkt bra bild iaf:)
Jag tänker också ungefär nästan exakt sådär!! Men var betyder "extremt risktagande" under "sociala"?
Jag tycker att man ska skilja mellan två typer av självmordstankar.
Den ena har jag när jag är mitt i ett depressivt skov. Då är det svårt att planera något över huvudtaget och självmordstankar tenderar att vara väldigt primitiva. Det är lätt att misslyckas ta sitt liv när man har sådana ogenomtänkta planer.
Den andra är ett kallt konstaterande att livet inte är särskilt trevligt att leva när man byter stämningsläge varje 2-3 månader. Jag ser inte hur en normalbegåvad person misslyckas att ta sitt liv om man kommit fram till att det är lämpligt, så på sätt och vis är den typen av självmordstankar otäckare.
Den första typen kan man i viss mån vaccinera sig mot genom att banka in tanken att man "aldrig ska fatta något beslut när man är deprimerad". Det är lite som att bestämma sig för att aldrig köra bil när man druckit. Man vet att man får dåligt omdöme när man har druckit och undviker genom att besluta sig i förväg att man över huvud taget beaktar alternativen.
Den andra typen hanteras bäst genom öppenhet mot psykiater och psykologer, och gentemot familj och vänner. De kan ge ett bättre helhetsperspektiv där man ser att man faktiskt inte bara är en belastning.
Skicka en kommentar