Minst två gånger om dagen bestämmer jag mig för att sluta engagera mig i frågor om självskadebeteende. Minst lika många gånger om dagen har jag (hittills) bestämt mig för att fortsätta. Eller snarare, tvingats inse att glöden ännu inte slocknat och att jag därför ännu inte förmår släppa taget.
Anledningen till att jag så ofta vill sluta, är att jag blir den ständigt kritiska. Den ständigt ifrågasättande. Den som aldrig, aldrig, aldrig blir nöjd för det finns alltid, alltid mer att göra. Jag kan inte acceptera satsningar gjorda med armbågen eller vård som dagligen kränker patienter, även om den kränker mindre idag än igår. Men till slut ifrågasätter jag mig själv: är jag kritisk för att jag faktiskt har grund för att vara det, eller är jag kritisk bara för att vara kritisk?
Någonstans vet jag svaret. Jag har fog för min kritik. Men det svider ändå. Jag vill kunna sälla mig till dem som kommer med positiva utrop, se med tillförsikt på framtiden. Men först önskar jag att någon ger mig en anledning att hurra. Därför känner jag mig så cynisk, bitter och negativ när jag återigen finner mig själv i kritikerhörnan.
Idag har jag skickat ett mail till tre av de personer med störst inflytande för vården av självskadebeteende i Sverige. Ikväll känns just det mailet som något av ett slutord, precis som Slutstation rättspsyk gjorde för ett år sedan. Jag behövde sluta bära på min rädsla och frustration inför hur arbetet bedrivs, och faktiskt dela den med de som har makt att göra skillnad. Sen kan jag bara hålla tummarna för att mina rader inte förpassas direkt till papperskorgen, utan ses som ett kritiskt men innerligt välmenande försök att visa på allvaret i frågan.
Jag önskar verkligen att jag inte känt mig tvungen att skicka det där mailet. Att jag inte haft den förbaskade ansvarskänslan inför en spretig grupp människor i desperat behov av god vård. Jag önskar att jag istället haft anledning att skicka ett uppmuntrande brev, kantat av superlativ. I stället blir jag den surrande myggan en sommarnatt. Stenen i skon som man aldrig lyckas skaka ur. Spraket i telefonlinjen trots att mottagningen ska vara perfekt. Jag blir den jag aldrig velat vara.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, vård, psykiatri, uppgivenhet, mail, beslut
6 kommentarer:
Tack för att du kämpar och ifrågasätter! Jag blev självskadefri efter 12 år och i mars har jag gått 5 år i DBT. Det är tack vare att någon säger ifrån, inte accepterar att det finns en hel patientgrupp hopplösa fall och att någon vill och vågar jobba med det jobbiga som jag lever idag. Jag har allt att tacka er som kämpar och jag hoppas en dag kunna hjälpa till. Först ska jag bli starkare. Kram till dig!
Jag är glad att du orkar. För det behövs. Du behövs. Med erfarenhet och kunskap, en välartikulerad röst från någon som inte bara varit där och upplevt vården inifrån, utan som blivit frisk. Det är tråkigt att det ska vara så, men människor – både beslutsfattare och vanligt folk – lyssnar mer till den som är frisk. Som inte misstänks tala för egen sak, mer eller mindre i affekt.
För vården av personer med självskadebeteenden är långt ifrån bra idag. DBT och annat i all ära, men det erbjuds bara vissa patientgrupper i vissa landsting och fungerar inte för alla. Kunskaperna om självskadebeteenden och de olika mekanismerna bakom och i dem är urusla, förståelsen därför likaså. För det är ju inte som om det är en homogen patientgrupp…
Jag trodde att det hade blivit bättre, men nej.
Det är inte roligt att vara den som ser och kommer med kritik, och det är sällan tacksamt att slåss mot systemet. Men det du gör är uppskattat och viktigt. Oerhört.
~Lisa
Tack för att du orkar, fortsätter.
Du är en inspirationskälla och din röst behövs! Jag beundrar ditt arbete, ditt mod, din ihärdighet och att du inte nöjer dig - det är nämligen det som driver kampen för en bättre vård framåt. Samtidigt, unna dig att glädjas över det ditt och andras arbete har bidragit till. Det har hänt väldigt mycket, men jag håller med dig - samtidigt alldeles för lite.
Efter att själv stått och skrikit på psyket för min dotters skull förstår jag vad du menar och vad du vill och hur innerlig din önskan är. Tack för det där mailet. Du skickade det åt många.
Jag är med veldit glad.... kempar skelv med min egen vård nu och i bland tappar man orken för att kempa för att man ska få bra vård och vi vet ju vad som kan ske när orken tryter för en skelvskadare... och återijen är man inne i karusellen "mindre bra vård!"
Så, TACK, för att non mer orkar kempar när jag bara kravlar i jytjan!
Skicka en kommentar