Idag hade jag en trevlig och pratglad fotograf här hemma som skulle ta några bilder till en intervju som kommer på måndag. Han var genuint intresserad av självskadebeteende, och berättade att han länge velat göra ett bildreportage om problematiken men inte visste hur han skulle gå till väga. När han och hans kollegor kontaktade sjukvården för att fråga hur de kunde skriva och berätta om självskadebeteende och självmord, fick de bara rådet att absolut inte skriva om det, vilket frustrerade honom. Efter ett studiebesök på akuten hade han upprörts över den vård som erbjuds patienter med självskadebeteende, och vill uppmärksamma det - så här illa är det med psykiatrin.
Vårt samtal blev långt, och stundtals frustrerande. Jag upplevde verkligen att fotografen hade en genuin vilja att belysa och förändra, men vi såg saken ur två vitt skilda perspektiv. Där han var säker på att bilder skulle få folk att reagera, agera och förstå, var jag mer tveksam och tänkte att bilder också kan skapa distans och stigmata.
WHO har tagit fram råd till media kring hur de kan rapportera om självmord (och i viss mån självmordsbeteende) som grundar sig på forskning om suicid. En modifierad version på svenska finns här. En av utgångspunkterna är att forskning visar att mediernas rapportering om självmord kan leda till imitation av självmordsbeteende. Särskilt vanskligt är det att berätta detaljerat om på vilket sätt någon tagit sitt liv, eller att exponera rapporteringen på förstasidor, hela uppslag och så vidare. Bilder ska användas mycket sparsamt, och inte ges någon framträdande plats. Särskilt sårbara kan unga människor och personer som lider av depression vara. Även om jag inte tagit del av någon motsvarande forskning vad gäller självskadebeteende vågar jag anta att det här är principer som gäller även för det. Att självskadebeteende är "smittsamt" är väl känt både bland patienter och personal, och många som själva skadar sig kan känna sig "triggade" av att se en annan människas självtillfogade skador.
Ändå kan jag inte riktigt släppa dagens samtal, för det finns en kärna i det där jag måste ge fotografen rätt. En bild säger mer än tusen ord. Saken är väl mest att den där bilden måste väljas med oerhörd omsorg, varsamhet och medvetenhet. Vad tänker du - går det att illustrera självskadebeteende på ett sätt som griper tag i människors om inte känner till problematiken, utan att stigmatisera, men också utan att skada den som redan är drabbad? Eller är det helt enkelt avhållsamhet som gäller: att acceptera att just självskadebeteende inte bör illustreras utan främst beskrivas i ord. Såren är ju ändå sekundära till insidan.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, bild, foto, illustration, fotograf, journalistik, media, självmord, suicid
14 kommentarer:
Det är väldigt komplicerat, att varken sopa under mattan eller trigga igång beteenden. Att alltid gömma undan är ju också en typ av stigmata. Tillsammans med en annan dansare skapade jag i våras en koreografi om självskadebeteende, som var en del av en föreställning om mental ohälsa. Det var det jobbigaste jag någonsin dansat, men kändes på något sätt ändå viktigt. Samtidigt funderade vi mycket på om det var ok att framföra ett sådant stycke, eftersom det kunde väcka känslor och tankar hos publiken som vi absolut inte skulle kunna ta ansvar för. De som ansvarade för föreställningen bestämde sej ändå för att behålla koreografin, trots att deras mentor ville att de skulle ta bort den. Efter föreställningen fick vi höra från en i publiken, som arbetade inom psykiatrin, att vi verkligen hade fångat kärnan i självskadebeteende. Hon tyckte det var positivt. Jag vet fortfarande inte om det var klokt eller inte.
Hhmm...det var en fråga som verkligen väckte tankar hos en. Förstår att du har svårt att släppa samtalet med fotografen. Jag tror nog att bilder av sår kan upplevas som oerhört triggande när man är mitt uppe i sitt självskadande, och jag har till viss del svårt att se meningen med att publicera bilder på sår. Men som du skriver, i rätt sammanhang och en fotograf som förstår så kan det säkert vara annorlunda.
Jag tänker som så här, att varför ska man inte visa upp att problematiken finns? Jag ser framför mig en fotoutställning med bilder på personer med ärr. Och jag känner spontant....ja! vad bra! För varför inte? Problematiken finns, och varför inte visa att det går att ta sig ur den? Att vi som har ärr efter ett självskadebeteende inte ser mer annorlunda ut än någon annan. Att självskadebeteende kan drabba vem som helst. Att det inte är något skamligt. Att ta bort skammen som finns kring det, genom att visa att vi är många, att man är inte ensam...
Genom att hela tiden linda in saker i bomull och låtsas som att dom inte finns, det tycker jag gör saken värre. Och att göra det för att skydda någon annan, det känns inte rätt heller. För som människa har man ju också ett eget ansvar, vet man att vissa saker triggar en då ska man kanske undvika sådant när man mår som sämst.
Tystnaden kring självskadebeteende hjälper inte till att ta bort skammen och att förändra människors bild utav det, både som fenomen och vilka typer av människor det drabbar.
Jag kan äntligen börja känna mig stolt, över att jag har tagit mig ur mitt självskadande. Visst, skammen drabbar mig emellanåt, men inte alls på samma sätt som innan. Jag överlevde! Varför ska jag känna skam för att jag gjorde det? Jag tog mig igenom mitt helvete, och överlevde. Och det är det jag är stolt över.
Ärren från den delen av mitt liv kommer aldrig att försvinna, dom finns för evigt inristade i huden. Men jag vägrar skämmas för dom.
Idag är jag som vem som helst, det är bara när man kommer riktigt nära som man kan se att jag gått igenom vad jag gjort.
Jag väljer att se det som en erfarenhet, något som hände utav en anledning. Och den anledningen är att berätta om det, för att förändra. Och om mina erfarenheter kan hjälpa någon annan, då är det på något sätt värt det.
Stor kram till dig!
//Karolina [som hade kunnat skriva en uppsats här just nu....jag återkommer säkerligen...]
Emelie: Visst är det svårt! Just det du skriver, att alltid sopa under mattan blir ju också en typ av stigmatisering - det här är så svårt och avvikande att vi inte ens klarar av att prata om det! Jag tror att vi behöver prata om det: om psykisk ohälsa i allmänhet, om självmord, självskadebeteende, men också om alla dessa tusen- och åter tusental som mår dåligt utan att få några psykiatriska etiketter. Jag minns när du skrev om föreställningen i våras, och även om jag inte har sett den (finns den inspelad?) så tror jag spontant att dans det är ett bra sätt att närma sig ämnet. Tänker på Bounce's version av Gökboet som jag tyckte var oerhört stark, utan att för den sakens skull vara stigmatiserande eller nedbrytande.
Karolina: Tack för din kloka kommentar! Jag funderar också mycket kring det egna ansvaret, tror att det kommer ett eget inlägg om det vad det lider. Men både den som skapar ( fotografen, journalisten, konstnären, dansaren ...) och dess läsare eller publik har ju ett ansvar - skaparen för att beröra utan att förstöra, och publiken för att inte ta till sig skapelser som man inte hanterar.
Problemet som jag ser det är inte främst att göra någonting med ärrade människor - det tror jag skulle kunna vara oerhört starkt och vackert. Tänk dig en bildserie med bilder på människor saxade ur sin vardag: en läkare, en dansare, en butikskassörska, en bilmekaniker, en student, en pappa och en mormor - alla som på något sätt bär ärr från en svunnen tid. Det tror jag skulle kunna bli oerhört starkt. Det media däremot främst är intresserade av är ju såren. Det aktiva. Det så uppenbart trasiga. Läget tusen steg innan det läkta. Och där är jag fortfarande så ohyggligt tveksam.
Och hur tyst får det vara om den synliga självskadan?
Jag var i USA i somras och där var ovetandet totalt chockerande. De såg mina ärr men ingen visste vad det kunde handla om. Självskada existerar inte ens i USA enligt de flesta av landets invånare, för det visas ALDRIG något om det och oförståendet och fördomarna dominerar. Men visst finns det...
Borderfuckingline: Intressant, om än tragiskt och skrämmande, att höra din erfarenhet från USA. Det är ju därifrån den absoluta merparten av all forskning kommer och där finns många projekt, föreningar och internetforum om just självskadebeteende. Dessutom har jag hört om college/uiversitet som erbjuder DBT inom skolans verksamhet. Det har faktiskt fått mig att tro att där finns en gnutta mer förståelse, men det är klart - USA har ju inte heller slagit mig som landet med störst acceptans för sådant som avviker från den önskvärda normen ...
Oj vilken svår fråga men tror verkligen att det behöver få visas upp. Det finns så mycket invanda föreställningar kring självskadebeteende och just bilder och dans skulle kanske kunna väcka nya tankar.
För några veckor sedan skulle vi öva på att ta venprov i klassen och en kursare bara stannade till när hon såg min arm (ärrad, men inte så mycket). "OJ! Är det så det ser ut med ärrade armar? Jag har alltid undrat. Hört om alla att det är vanligt men aldrig träffat någon tror jag. Varit lite rädd för det för att jag inte vetat hur det kan se ut. Ehhh, får jag känna på ärren?" Hon sa det i väldigt vänlig ton, fast orden ju egentligen är rätt märkliga. Kändes lite som ett barn som frågade för det var verkligen ren nyfikenhet, helt utan stigmatisering. Jag lät henne känna. Tänkte att hon kommer få se sååå mycket mer sen som färdig läkare. Kändes lite skönt att sitta där och veta att hennes första bild av någon med självskadeärr är någon som kommit ur det och visar att man kan må annorlunda sen. Men mötet fick mig att inse att det ändå finns unga personer idag som tänker att de aldrig träffat någon med självskadebeteende och som inte har någon bild alls av det. Jag tror att hon t ex säkert kunnat gå på en sådan utställning och sedan pratat om det med många andra. Hon hade nog behövt få se mer känslorna som kan ligga bakom självskadebeteendet men vet inte alls hur man skulle kunna gestalta det. Ska fundera, tack för nya tankar.
Efter att ha läst inlägget visste jag direkt vad jag ville skriva för kommentar. Men när jag läst kommentarerna här finner jag inte längre mina ord intressanta eller ens värdiga.
Allt detta berör mig så djupt, på ett sätt jag aldrig trodde att det skulle göra. Jag känner skuld för de fördomar jag själv en gång hade men som försvann i ett vingslag vid mitt första möte med Thérèse.
Det är så bra att allt detta uppmärksammas, så att såna som den jag en gång var blir upplysta. Men upplysning i form av bilder? Smärtan och såren i det som berättas räcker väl mer än nog?
Din sista mening säger ju allt. Såren är ju ändå sekundära till insidan.
Jag skulle nog gärna se sån utställning. Fast jag skulle helst se att den visar människan m ssb snarare än bara själva beteendet och dess konsekvenser (typ 20 olika bilder på sår, hur ointressant är det inte egentligen??). Och helst också om den visade på hela bredden av det och hur olika det kan se ut. Får upp massa bilder i huvudet faktiskt. Mmm åh..
Kanske vore det effektfullt med en bild i början som bara visar nån konsekvens, vilken man nu väljer (man kan ju välja en omlagd arm, så slipper man en sårbild), och sen växer bilderna till att omfatta större och större del av själva människan och hens vardag.
Eller en bild på det som är innan (kaos, tomhet, om det är ngn händelse etc..) som sen förminskas till att handla om en skada. Hur det där som var innan tappar fokus när det kommer att handla om skador.. Men hur stort det ändå är och skadorna som bara är en del av det.
Jag kan fortsätta hur länge som helst.. Jag tror att det kan göras om man bara fokuserar rätt. Fast det var ju just det där med intresset att vältra sig i det groteska med sår och liknande.. Men skulle någon våga gå bortom det, skulle det vara intressant.
Anonym: Vad fint (om än kanske dubbelt) att du fick vara den som gav din kursare ett första möte med självskadebeteende, och dessutom ett positivt sådant!
Jajja: Här rangordnas inga kommentarer, jag är bara innerligt glad att du skriver. Och än gladare blir jag att höra att jag kunnat påverka din syn på självskadebeteende! Men skäms inte: alla har vi fördomar och dessutom gott om dem. Utan dem hade vi sannolikt inte kunnat hantera den komplexa vardag vi lever i, hjärnan behöver hjälp med grova kategoriseringar. Var i stället glad att du tillhör dem som kan tänka om när du möter ny information - det är i alla fall jag ;-) Vi ses på torsdag, fina!
Hanna: Ja, ja, precis så! Om man bara tar ett steg sensationsjournalistikens groteska sårfokusering tror jag också att det går att berätta. Det måste gå att berätta. Det du beskriver är något jag väldigt gärna hade sett, och hade jag bara begåvats med lite fotoskills hade jag givit mig på det omedelbums!
Föreställningen filmades, men jag har tyvärr inte fått filmen. Jag bidrog med två koreografier: den om självskadebeteende och en om hallucinationer. Den senare filmade jag på repetition, så den kan du se här: http://www.youtube.com/watch?v=sM_nxTc-_tI. Den om självskadebeteende filmades tyvärr bara på föreställning. Jag hoppas fortfarande på att få en kopia på filmen någon gång. Föreställningen innehöll också skildringar av avvänjning/abstinensbesvär, personlighetsklyvning, tics och apati. Det fanns även med en viss kritik mot psykvården. Mina koreografier var ganska tunga och allvarliga, men några av de andra var mer humoristiska. Det kändes som en nödvändighet för att klara av föreställningen över huvud taget - både för publiken och dansarna - att blanda humor och allvar. De konstnärliga ledarna lyckades hålla en bra balans, där ingenting tramsades bort. Det skulle vara väldigt intressant att höra din syn på föreställningen, om jag fick möjlighet att visa dej filmen någon gång.
Emelie: Tack för länken, ska kika på det senare i kväll! Det låter som en mycket genomtänkt föreställning, och skulle det någon gång finnas möjlighet hade jag väldigt gärna sett den.
Jag tror att en utställning med bilder av personer med ett pågående ssb helt klart kan vara olämpligt.
DÄREMOT, tänk dig en utställning med bilder på helt vanliga människor, med helt vanliga yrken, vanliga liv.... det är tydligt att de nu är friska. När man kollar närmare ser man ärren. I anslutning till bilderna finns de här helt vanliga människornas beskrivning av ångesten.
Det allra bästa skulle ju vara om man fick tag på lite äldre personer att fota, för att inte förstärka uppfattningen att det bara är unga tjejer som skadat sig.
åh vad jag skulle vilja se den utställningen :)
Det är verkligen en jättesvår avvägning. Jag håller med kommentarerna om att aktuella sår skulle vara olämpligt och jag (som är aktiv i mitt ssb) skulle helt klart bli triggad. Men å andra sidan - det behöver avstigmatiseras och hur ska man annars göra det? Det skriftliga och muntliga ordet verkar inte göra det tillräckligt. I alla fall inte snabbt nog.
En utställning med fotografier tillsammans med skriftliga beskrivningar av beteendet och känslorna och frustrationen bakom tror jag skulle kunna bli jättefin.
Framför allt tror jag att det är viktigt att folk får se att personer med ssb är helt vanliga människor som inte är särskilt läskiga. Jajjas kommentar ovan gjorde mig glad.
I mitt fall räckte det med ord för att triggars när jag va 13 år och bilder va ännu värre, men på nått sätt måste vi få omvärlden att förstå och göra skillnad och jag tror att hur vi/man än gör så kommer det va mån tjej/kille triggas av det pch inte för att dom är mindre värda men är det ett långsiktigt arbete och vi/man måste göra något! Svårt att veta hur bara.
Skicka en kommentar