Jag led av ätstörningar i mer än tio års tid. Jag pendlade mellan undervikt och normalvikt, men hade ständigt ett anorektiskt tänkande och ett kompensatoriskt beteende. Med tiden utvecklades även mitt självskadebeteende, och sedan väntade många år där jag försökte balansera mig fram i livet, med självskadorna i ena handen och ätstörningen i den andra.
Under mina tuffare perioder, när det var olidligt att försöka äta och när en ekande tom mage hade bättre ångestlindrande effekt än alla piller i världen, frågade jag ofta min omgivning om det var möjligt att bli frisk. Var det ens en rimlig förväntan? De första sjukdomsåren kom svaren snabbt och övertygat: "Klart du kommer bli frisk, det här klarar du!" I takt med att åren gick klingade entusiasmen av, för att till sist resultera i mer nedtonade svar: "Du ska i första hand sträva efter att få din ätstörning under kontroll. Kanske kommer du alltid att ha tankarna kvar, men så länge du inte agerar på ångesten så ska de säkert gå bra." Man jämförde med alkoholism och nykter alkoholism: kanske kunde jag bli en ätande anorektiker, där suget, risken och tankarna alltid fanns kvar?
Jag förstår att man sa så med omsorg. Kanske tänkte man att det skulle lägga mindre press på mig, om att glappet mellan där jag var och dit jag behövde ta mig skulle minska. Och jag trodde dem. Sakta men säkert började jag slå mig till ro med den gnagande ångesten och de ständiga tankarna på mat. Jag hade förbättrats avsevärt och jag skulle ju ändå aldrig bli frisk: kanske hade jag kommit så långt som det var möjligt. Vikten var okej och jag åt regelbundet. Kanske var det här det närmaste frisk jag kunde komma?
Idag är jag är fri och frisk från allt vad ätstörningar heter, och faktiskt känner jag inte längre någon rädsla för att falla tillbaka. Mat upptar visserligen fortfarande mycket av min tid, men på ett helt annat sätt idag än då. Jag älskar att baka och laga mat, testa smakkombinationer och utmana mig själv i köket - när andra fattar en pensel eller går en keramikkurs så lagar jag mat. Det är min form av kreativitet.
Idag gör de gamla tankarna mig både ledsen och upprörd. Varför skulle jag nöja mig med mindre än ett liv helt fritt från ätstörningar? Tänk om jag faktiskt hade lyssnat på vad de sa? Tänk om jag faktiskt stagnerat, slutat utmana och slutat kämpa vidare? DÅ mina vänner kan jag berätta, då hade jag aldrig kommit dit jag är idag!
/ Thérèse
Delvis inspirerat av Lindas inlägg där hon frågar sig om man kan bli frisk från en ätstörning.
Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, anorexi, frisk, fri, motivation,
6 kommentarer:
Precis så var det för mig också. I början var alla så säkra på att jag kunde bli helt frisk. Efter några år blev det mer att jag skulle lära mig att hantera det, att lära mig leva med min ätstörning. Jag var sjuk länge, 16-17 år. Idag tycker jag själv att jag är helt frisk. Inte bara så att jag hanterar problemet, utan jag känner mig faktiskt helt befriad från ätstörningen. Vilket jag aldrig trodde, eftersom jag fick höra att efter så många år räknas det som "kroniskt". Tur att jag vågade försöka ta mig vidare ändå.
Nu skrev jag ungefär samma som du redan skrivit... men din text berörde mig. Och det känns så viktigt att säga det om och om och om igen; att det går att bli helt frisk. Oavsett hur länge man varit sjuk.
Hoppfullt att höra och visst går det! En fråga, VAD gjorde du för att -till slut - bli helt frisk??
tack för ditt inlägg. precis dom här tankarna umgås jag med, vågar man hoppas och kämpa för förändring eller ska man förlika sig för att slippa besvikelse?
både terapeut o pojkvän är inne på samma spår som du beskriver, att jag kommer ha dom här tankarna kanske hela mitt liv men att jag kan hitta bättre sätt att hantera dem än att kräkas eller svälta. jag vet inte, hur ska man veta? det var bara så värdefullt att få ditt perspektiv just nu, tårarna trillar här. tack innie.
Minna: Vad glad jag blir att höra att också du har gått vidare. Och den skillnaden du beskriver tycker jag är viktig: inte bara att man hanterar det, utan faktiskt är befriad. Allt gott till dig!
Anonym: Oj, svår fråga som egentligen kräver ett eget inlägg. Men kort och gott så gav jag mig fanken på det. Jag stängde av känslor, slutade fundera och bara åt. Regelbundet matintag och nolltolerans för kompensation är enda sättet. Och så klart, inga förbud eller idéer kring vad man får och inte får äta. Jag åt allt, rakt av, och höll stenhårt på rutiner i ett halvår. Sen var jag igenom det värsta.
Anne: Tack för din kommentar. Det gör mig ont att läsa att du sitter fast. Jag kan självklart inte säga vad som är bäst för dig eller hur man ska veta. Däremot känns det viktigt att visa på att det faktiskt går. Man behöver inte acceptera rester av ätstörningen trots att man varit sjuk i många år. Det är både jag och "Minna" längre upp i kommentarsfältet bevis på. Och vad har du egentligen att förlora på att kämpa vidare?
Varma tankar till dig.
oj vad jag känner igen mig, önskar jag hade kommit lika långt, borde väl ha gjort det vid det här laget, men alla steg i rätt riktning är väl bra antar jag :) *kramar*
Åh vad bra du är!
Jag kämpar stenhårt nu, igen, den här gången ska det gå vägen!
Tack för att du påminner om vad det är värt att bli frisk <3
Skicka en kommentar