Forskning och verksamhet - aldrig mötas de två?

Idag finns det relativt mycket forskning om självskadebeteende. För att få en fingervisning vänder jag mig till PubMed, en medicinsk sökmotor för vetenskapliga artiklar. Om man söker på begreppet "self injury" får man 1 013 träffar. Det är inte mycket att hänga i julgranen jämfört med "depression" som ger 235 729 träffar, och även "eating disorder" ger nästan fem gånger fler träffar, 4 905 stycken. Men ändå, det går framåt med forskningen. 

Det jag saknar är en ordentlig implementering av vetenskapen i den kliniska verksamheten. Forskarna vet idag ganska bra hur vanligt självskadebeteende är, vilka funktioner självskadebeteendet fyller och vem som ligger i riskzonen. Man börjar också kunna dela in personerna med självskadebeteende i olika subgrupper, och kan se särdrag till olika psykiatriska diagnoser. Den kliniska verksamheten däremot ligger ofta långt efter när det gäller forskningsresultaten. Ute i "verkligheten" tycks personalen i hög grad lita på sina egna erfarenheter och interna riktlinjer kring hur självskadebeteende ska behandlas. Faktum är ju att den mesta forskningen om självskadebeteende har publicerats på denna sida år 2000, så alla som arbetat längre än så har med all sannolikhet inte ens berört det i sin utbildning. 

Min uppfattning är att de flesta som arbetar med självskadebeteende vill lära sig mer, men tiden att läsa in sig på ny forskning är knapp, och möjligheterna att driva projekt med utgångspunkt i nya rön om möjligt ännu mindre. Problemet är ju bara att verkligheten alltid är större än den egna kliniken, den egna arbetsplatsen eller det egna yrkesperspektivet, och allt för stor tillit till de egna erfarenheterna riskerar att bromsa upp verksamhetsutvecklingen. Inte heller är det ett problem som kan lösas genom att sätta vetenskapliga artiklar i händerna på enstaka läkare, sjuksköterskor eller mentalskötare. Implementering av forskning i klinisk verksamhet är något som måste göras gemensamt, och dessutom måste det få ta tid. Nya forskningsrön måste införas med varsamhet, samtidigt mycket av det som sker kring vården när det gäller självskadebeteende helt saknar vetenskapligt stöd. I vissa fall går den tvärt emot den forskning som finns, och de vetenskapliga hjulen tycks snurra som i sirap. 

Ett behov av ökat samarbete mellan forskning och verksamhet är nog inte unikt varken för psykiatrin i stort eller just ämnet självskadebeteende, men kanske är det särskilt viktigt när det gäller sjukdomstillstånd där kunskapen ännu är begränsad och behandlingsutbudet smalt. Inom onkologin har man exempelvis regionala och ibland nationella - eller till och med internationella - läkarronder, där läkarna via bild- och ljudöverföring kan diskutera särskilt svåra patientfall. På så vis behöver inte all kompetens samlas på ett sjukhus, utan läkarna har möjlighet att ta hjälp av varandra över landstings- och landsgränser. Jag tror vården behöver se mer av dessa mer flexibla lösningar. Kanske går inte just detta exempel att appliceras direkt på psykiatrin, men för mig symboliserar den viljan och möjligheten att tänka utanför vanans begränsande låda. 

För några år sedan uppskattade en representant från Socialstyrelsen att det runt om i Sverige fanns ett tjugo- eller trettiotal unga kvinnor med självskadebeteende som vårdades på olika rättspsykiatriska kliniker, trots att de inte hade begått något brott. De vårdades på klinikerna eftersom allmänpsykiatrin inte längre ansåg sig ha kompetens eller resurser att tillgodose deras vårdbehov. Idag tar bara en, av de då två rättspsykiatriska klinikerna, emot patienter med självskadebeteende men det finns ingen anledning att tro att vårdplatsbehovet har minskat. Det finns fortfarande ett antal patienter, företrädesvis unga kvinnor, där självskadeproblematiken blivit mycket omfattande och där vården står handfallen. Min förhoppning är att den utredning som regeringen  initierat kommer förbättra möjligheterna till god vård också för denna mindre grupp patienter. Jag hoppas att hjulen ska få upp lite fart, så att mer forskningsbaserad kunskap om självskadebeteende kan snurra in i den behandlande verksamheten, och samtidigt passa på att snurra ut ett och annat gammalt förlegat synsätt som kör käppar i de vetenskapliga hjulen.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, vetenskap, forskning, self injury, implementering