I går skrev jag om svårigheterna med att berätta om självskadebeteende, framför allt genom bilder och illustrationer. Jag är av flera mycket tveksam till att publicera bilder på självtillfogade skador och sår, men främst handlar det om två perspektiv. Dels riskerar det att bidra till att andra som mår dåligt imiterar självskadan, och kanske framför allt så riskerar det att stigmatisera personer med självskadebeteende. Fördomarna kring självskadebeteende är många, och jag är rädd att detaljerade fotografier skulle förstärka snarare än dämpa dem. Att de skulle skapa distans snarare än förståelse. Det intressanta, som jag ser det, är att det här inte tycks ske när man illustrerar andra former av sjukdomar. Personligen tror jag att det, åtminstone till viss del, handlar om status. Psykisk sjukdom har låg status och förknippas, ganska bokstavligen, med galenskap. Cancer eller hjärsjukdomar har hög status och förknippas med stor smärta som ofta väcker medlidande hos sin omgivning. För jo, även sjukdomar har status.
Fotografen David Jay är en av många konstnärer som skildrat cancer. Hans bilder visar unga kvinnor, 18-35 år gamla, som överlevt bröstcancer. Många har genomgått en mastektomi, och projektet syftar till att öka medvetenheten om cancer hos (unga) kvinnor. Kunskapskanalen sände en dokumentär gjord utifrån hans foton, Ärrade - unga kvinnor med cancer, som än så länge finns att titta på via SVT-play. Jag försöker tänka på hur fotoprojektet och dokumentären skulle mottas om ärren som visades upp inte bestod av sviterna från en fruktad cancersjukdom, utan en självtillfogad destruktivitet? Hur gärna jag än vill tro att ett sådant projekt skulle mottas med värme, ömhet och förståelse, har jag svårt att verkligen se det framför mig. Men det skulle verkligen, verkligen behövas.
 |
| Fotografier ur The SCAR Project av David Jay. |
/ Thérèse
P.S Jag menar självklart inte att förminska de cancerdrabbade kvinnornas lidande, men det hoppas jag alla kloka läsare förstår! D.S
P.S 2. The SCAR Project har en hemsida som du hittar här.
Läs även andra bloggares åsikter om status, statussjukdomar, cancer, självskadebeteende, ärr, psykisk sjukdom, fotografier, SCAR project, David Jay
P.S Jag menar självklart inte att förminska de cancerdrabbade kvinnornas lidande, men det hoppas jag alla kloka läsare förstår! D.S
P.S 2. The SCAR Project har en hemsida som du hittar här.
Läs även andra bloggares åsikter om status, statussjukdomar, cancer, självskadebeteende, ärr, psykisk sjukdom, fotografier, SCAR project, David Jay
5 kommentarer:
Det här med ärr är ett ganska jobbigt diskussionsämne. Jag skulle aldrig klara av att ha ett stort ärr någonstans...
Ändå finns det en likhet mellan alla sorters ärr: de visar saker vi varit med om. Jag har ett stort ärr, som jag helst inte vill att människor ska se. Inte för att det är missprydande och inte för att jag skäms över orsaken till ärret, utan för att det berättar någonting om mej som jag inte vill att alla ska veta. Jag vill definitivt inte att folk ska titta på mitt ärr och känna medlidande eller ställa frågor om vad jag varit med om. För mej känns det som en privatsak.
Ilhan: Jobbigt, kanske det, men fortfarande hundratusentals människors vardag.
Emelie: Absolut! Jag tror att den personliga upplevelsen av ärret - vad den står för, påminner och berättar om - är ganska oberoende av om det handlar om självskadebeteende, cancer eller blindtarmsinflammation. Oavsett vilket kan ärret vara förknippat med trauma, skuld, skam eller som du skriver, bara känslan av att det är privat.
Pretto,pretto,pretto!
Anonym: Ja, men säger du det så :-)
Skicka en kommentar