I mer än tio års tid levde jag med ätstörningar och självskadebeteende. Närmare sju av dessa år tillbringade jag på olika vårdnivåer inom det psykiatriska vårdssystemet, men sammanlagt blev det flera år på slutna avdelningar och behandlingshem. Jag fick min första kontakt med psykiatrin kring millenieskiftet, då kunskapen om framför allt självskadebeteende fortfarande var mycket begränsad. När jag föreläser om just självskadebeteende brukar jag prata om vikten av att patienten får rätt insats vid rätt tidpunkt. Ingen särskilt revolutionerande tanke egentligt, snarast är den ganska självförklarande. Trots det upplever jag att det fortfarande behöver betonas.
När jag erbjöds och började gå i DBT, en kvalificerad vårdfort som var relativt ovanlig i Sverige år 2002, hade jag redan vårdats i slutenvården under ett års tid. DBT ska ges inom öppenvården med möjlighet att när som helst ringa sin terapeut. Jag vårdades i slutenvården, hade bara en mynttelefon att ringa från som jag delade med 17 andra patienter, och framför allt tilläts jag vissa perioder inte lämna avdelningen, och kunde därför inte ens närvara i terapin. Efter ungefär ett halvår tvingades jag därför avbryta behandlingen.
Vid två tillfällen skickades jag iväg till olika behandlingshem för mitt självskadebeteende. När jag flyttade till det första hemmet hade jag slutenvårdats i två års tid och var gravt institutionaliserad. Behandlingshemmet var öppet, relativt lågbemannat och med låg psykologisk kompetens. Jag skrevs ut efter åtta månader, då mitt självskadebeteende bedömdes vara allt för svårbehandlat i behandlingshemmets öppna miljö. Minst fyra av mina vänner har tvingats lämna samma hem av samma anledning. Ytterligare två år senare skickades jag till nästa behandlingshem, där bodde jag tillsammans med ett halvt dussin tonårstjejer med grava substans- och alkoholmissbruk. Övriga boende på hemmet gick på NA- och AA-möten, träffade en drogteraput och hade gemensamma samtalsgrupper. Eftersom jag var ensam om att bara lida av självskadebeteende bestod min behandling av en timmes samtal med en, visserligen fantastiskt skicklig, terapeut varje vecka. Jag skrevs ut efter ett halvår eftersom jag då varit skadefri en dryg månad. Läkaren i mitt hemlandsting konstaterar i min journal att behandlingen var undermålig med hänsyn till den stora kostnaden den innebar, och det ringa innehåll den gav mig.
Sista gången jag var i kontakt med slutenvården var på grund av depression och ett återfall i anorexi. Efter några månader av slutenvård och ytterligare några månader där jag vände svälten hemma, erbjöds jag oväntat dagjukvård på en regional ätstörningsenhet. När jag väl fick en plats i teamet var jag normalviktig och hade på egen hand skapat goda matrutiner. Min läkare ville trots det att jag skulle gå i behandlingen - med motiveringen att de ju inte kunnat ge mig kvalificerad vård för min ätstörning tidigare, så det var väl hög tid nu! - och under fyra veckors tid reste jag två timmar varje dag för att äta mat tillsammans med flickor som vägde tjugo kilo mindre än vad jag gjorde. Därefter avslutade ätstörningsenheten mig då de insåg att de inte hade något mer allt tillföra. Jag hade redan gjort hela jobbet själv.
Även om min vårdtid innehöll ändlösa och behandlingstomma år på olika slutenvårdsavdelningar, med osannolika mängder av psykofarmaka, fick jag också tillgång till mer kvalificerade behandlingsalternativ. Tyvärr blev ingen av dessa insatser blev effektiva; varken rent ekonomiskt eller för mig personligen, eftersom behandlingarna kom i fel skede. Min behandling har kostat miljonbelopp och, även om jag inte tycker man kan värdera en behandling enbart ur ett ekonomiskt perspektiv, så måste jag hålla med min läkare: det måste ställas krav på den vård patienten får! Det är oansvarigt att skicka en patient till ett behandlingshem med ett terapisamtal i veckan som enda behandlingsintervention. Det är oansvarigt att samma sjukhus skickar (minst) fem unga kvinnor med liknande problematik till samma behandlingshem på grund av självskadebeteende, och få dem alla i retur eftersom behandlingshemmet inte klarat av att hantera patienternas problematik. Det är oansvarigt att sätta en patient i en behandling som hon faktiskt inte behöver, som plåster på såren för att hon tidigare inte fått adekvat behandling.
Med bättre planering - och mer vård på rätt nivå i rätt tid - är jag övertygad om att det finns både stora pengar och mycket mänskligt lidande att spara.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om vårdnivå, behandlingshem, landsting, psykiatrisk vård, självskadebeteende, ätstörningar
3 kommentarer:
Jag vet inte om jag ska kryssa i Like, Don´t like eller Nja.
Jag gillar att du varit så stark och driven att du lyckats "rädda" dig själv. Jag gillar inte att du inte fått vad du behövde.
Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för vad underbara och fina Du har gått genom, att det dessutom fortfarande finns så många som just nu befinner sig i den situation du en gång varit.
Jag beundrar dig för din kämparglöd, din insats är så viktig för så många.
Jag är stolt och glad att jag fått förmånen att träffa dig, du är en förebild och får mig att vilja bli en bättre människa.
TACK för att du finns i mitt liv!
Jättebra skrivet, som vanligt, Innie :)
Jag har bara en sak att invända. Det är inte sjukhus som bestämmer vilket behandlingshem patienterna skickas till. Det är kommunen som söker ett boendet åt patienter. Det handlar om att hitta ett boende som har plats och som är villigt att ta emot patienten. Vi, personal som jobbar på en avdelning har inget att säga när det gäller valet av behandlingshem, tyvärr. Jag tror inte heller att patienten själv har något val och att man får tacka nej. Det är så det ser ut hos oss i Skåne, det kanske är annorlunda i andra delar av landet.
Jajja: Dina kommentar gör mig alldeles varm fina du. Ibland blir jag lite rädd att du tycker synd om mig när jag skriver inlägg som dessa - gör inte det, för det gör inte jag! Texterna är ett sätt att belysa större problem än de jag själv upplevt, för trots allt så mår jag ju bra idag. Eller hur?
Jag längtar efter dig, kan vi inte ses snart?
KRAM och TACK för att du finns i mitt liv!
Dora: Det varierar nog vem som väljer behandlingshem. Jag har kontakt med ganska många tjejer från olika håll i landet, och i de flesta fall är det landstinget som väljer och bekostar behandlingshem för patienter med (främst) psykiatriska problem, och kommunen/socialen som väljer och bekostar behandlingshem för patienter med (främst) missbruksrelaterad problematik. Helt enkelt eftersom det är landstinget som via psykiatrin har ansvar för psykiatrisk vård och kommunen/socialen som har ansvar för vård av missbruk (tex. via LVM eller LVU). I vissa fall delar landsting och kommun på kostnaden.
I mitt fall vet jag att det var läkarna på kliniken som valde eftersom jag var med i processen, var med på flera möten, fick finansieringsbesked från läkarna efter klinikmöten och hade sjukhusets personal med mig på studiebesöken på behandlingshemmen :-) Jag har till och med letat fram ett antal alternativ på behandlingshem i den katalog över behandlingshem som finns (dvs. söka fram de som i katalogtexten sade sig ta emot patienter med självskadebeteende). Ibland hade jag en mycket underlig patientroll ...
Skicka en kommentar