Det enda du kan säga

Följande inlägg är en fortsättning på detta, och ett svar till Ola Gefvert: 

I Studio Ett svarar du ”Men det har hänt, vad ska jag mer säga” som kommentar till den kritik du fått från Socialstyrelsen i ärendet Nora. Ola, jag har ett förslag till dig. Det är det enklaste och mest grundläggande, men samtidigt det enda du kan säga:

Säg förlåt. Be om ursäkt. Inte bara i en bisats, tanken är faktiskt att du ska mena det. Tänkt noga igenom situationen och se den inte från ditt perspektiv, utan från Noras. Släpp din läkarroll och försök att se saken ur hennes perspektiv. Det är du som är läkare, det är du som har makten och det är du som förväntas vara psykiskt frisk. Du måste ge din patient den upprättelse hon förtjänar. 

Du upprepar gång efter annan hur sjuk och manipulativ Nora är. Det är väldigt praktiskt, eftersom du smidigt kan lägga över ansvaret för dina tillkortakommanden på henne. När du uttalar dig på sätt som borde vara helt oacceptabla i ett yrke som ditt, kan du helt enkelt hänvisa till att hon provocerade dig. Det var hon som fick dig att tappa kontrollen. Det är ett stort ansvar att lägga på någon vars axlar redan är djupt tyngda av en ”extraordinär personlighetsstörning” för att använda dina egna ord. 

Du beskriver Nora som ytterst intelligent, men säger också att man ”nästan aldrig ska gå med i de önskemål som är” – man ska helt enkelt inte lyssna på patienter med emotionell instabil personlighetsstörning. De är allt för impulsiva, och dessa nycker ska man inte spela med i. Det är också en anledning till att du nekar henne en kvinnlig psykolog. Det är förstås väldigt bekvämt för dig och gör ditt uppdrag som läkare enklare, om du slipper ta patientens önskemål i beaktande. Å andra sidan försvarar du dina skeva uttalande inte bara med hennes manipulativa drag utan också med att du var trött på hennes tjat. Det här var femte eller kanske till och med sjätte gången hon ber om en kvinnlig psykolog. Det låter knappast som ett impulsdrivet önskemål, snarast som ett noggrant övervägt önskemål. 

Du bekräftar vikten av att patienten har förtroende för sin vårdgivare. Jag är väldigt intresserad av att höra hur du tänker att detta förtroende ska uppstå. Du vet att det krävs mer än en läkartitel för att verka förtroendeingivande? Hur du tänker dig kunna uppfylla lagens krav på delaktighet, om patientens önskemål av princip inte ska tillmötesgås? 

Du säger avslutningsvis att de flesta människor inte förstår hur det är att arbeta väldigt nära personer med självskadebeteende. Jag skulle vilja kontra med att du inte förstår hur det är att vara patient och lida av självskadebeteende i en vård som föraktar allt du är. 

Men jag förväntar mig inte att du ska förstå. Till det tycks du inte ha förmåga. Du uppvisar ett skrämmande  djupt förakt för diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning, en okunskap om psykologiska funktioner och en avsaknad av grundläggande empatisk förmåga. Därför skulle jag med dessa ord vilja be dig att fundera på varför du arbetar med människor du föraktar så djupt. Även om jag förstår att den knappa miljon du hämtade ut från ditt företag härom året måste vara en starkt motiverande faktor.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om gefvert, självskadebeteende, förlåt, emotionell instabil personlighetsstörning,