I söndags sände P1-dokumentär den första av två delar i en dokumentär om flickan Nora, "Den fastspända flickan". Ända sedan Ekot uppmärksammade programmet förra fredagen har jag velat skriva något, men inte lyckas finna orden. För den som inte hört talas om dokumentären handlar den kortfattat om Nora som har ett självskadebeteende och en pappa som misshandlar henne. Hon placeras i ett familjehem, men tvingas flytta hem fyra månader senare eftersom hon mår för bra. När hon väl flyttat hem börjar allt om, och hon mår sämre än tidigare. Nu blir hon allt sjukare, också i rädsla för att uppfattas som för frisk. Hon börjar flyttas runt mellan olika institutioner och behandlingshem utan att få någon egentlig behandling. På ett av behandlingshemmen börjar hon prostituera sig. En av sexköparna visar sig senare vara den nu dömda polischefen, Göran Lindberg. Hela det första programmet finns att lyssna på här.
Jag önskar att jag kunde rasa så som alla de som ringt till "Ring P1" och beklagat sig över den bristande vården. Jag önskar jag blev förvånad över att utsatta barn med självskadebeteende inte får den hjälp de behöver. Jag önskar att jag förfärades över att hon blev avsevärt mycket sjukare av den vård hon fick. Jag önskar att jag blev arg på att ett barn som drabbats av posttraumatiskt stressyndrom, där utredningen visat att hon behöver terapi och inte ska vara inlåst, ändå låses in utan terapi.
Men jag kan inte rasa. Jag blir varken förvånad, förfärad eller arg. Jag blir bara ... tom. Matt. Uppgiven. Och fruktansvärt ledsen. Ingenting av det Nora berättar är nytt för mig. Att unga inte får den hjälp de behöver. Att de blir sjukare av den vård de får. Att de prostituerar sig eller använder sex som självskadebeteende. Att behandlingshem inte ger den vård de får betalt för att ge. Att den drabbades känslor, rädslor och önskemål inte tas på allvar. Att pengar går före individens lidande. Berättelsen om Nora läggs bara till en lång rad av andra i samma ämne.
Noras berättelse är inte den sista vi kommer höra om vård som skadat mer än den hjälpt. Så länge samhället, med psykiatrin och socialtjänst i spetsen, fortsätter ser dessa berättelser som tragiska undantag behöver inga större insatser göras. Så länge inställningen är att Noras berättelse utgör ett tragiskt undantag, finns inga möjligheter att arbeta förebyggande.
Det viktigaste jag vill att ni ska bära med er när ni lyssnar på och läser om Nora är: hon är inget undantag. Det hon berättar om har otaliga barn och ungdomar berättat om före henne, utan att lyckas väcka uppmärksamhet. Utan att förändring sker. Och även om vårdsverige då och då skakas av liknande berättelser, falnar elden igen. Det handlar inte om enstaka fall. Det finns en systematik som drabbar de med svagast röst. De som saknar möjlighet att försvara sig. Där makt finns, finns också maktmissbruk, och riskerna med det får aldrig underskattas. Men ensamma undantag ger inte underlag till förändring.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om Nora, P1 dokumentär, Daniel Velasco, Makt, Maktmissbruk, Självskadebeteende, Tvångsvård
2 kommentarer:
Jag håller inte alls med dig. Det gullande med denna patientgrupp leder inte till nån förbättring. Nora har fått allt upptänkligt stöd. Nu är det dags att hon behandlas som vuxen och får krav på sig.
Åh vad ARG jag blir för ovanstående kommentar! Det måste verkligen vara okunskap!! Hade du sagt det samma om du såg lidande dessa människor går igenom på nära håll; om det var du,din syster/bror,din dotter/son?? Och du visste att de försökt allt med kommer inte ifrån demonerna?? Jag säger inte att det gäller ALLA som är självdestruktiva, för jag tror att det är individuellt hur mkt krav det går att lägga på varje individ-men majoriteten av denna grupp behöver hopp,förståelse,validering/bekräftelse och kärlek!! Imte för det de gör,men för dem de ÄR! Och det behövs enheter som kan detta!! Som INTE har den inställning ovanstående här har..för ALLDELES gör många med den åsikten jobbar med dessa inom psykiatrin; har det resulterat i framgång och tillfrisknande för denna patientgrupp hittills?!?! Icke!!
Åh..min bön är att ropen från dig och Sofia (och många flera) skall bli hörda och att det skall sattsas på långsiktiga lösningar och specialkompetens i en större grad än i dag!!!
Skicka en kommentar