När vi arbetade med Slutstation rättspsyk stötte vi ideligen på berättelser och dokumentation som avslöjade en mycket obehaglig syn på patienter med självskadebeteende. På något sätt försökte jag ändå trösta mig själv med att situationen i Sundsvall (som var den klinik vi främst granskade) var extrem, och att läkarna i sin tur också var extrema. Jag orkade inte ta in tanken på att det kunde finnas fler som dem. En så svart bild av psykiatrin orkade inte ens jag bära. Nu måste jag tyvärr tänka om.
Jag har precis lyssna på en intervju i Studio Ett där Noras förra läkare, Ola Gefvert som intervjuas. (Jag skrev om Nora tidigare idag, i det här inlägget). Den här gången blev jag både ledsen, arg och frustrerad. Men också djupt sorgsen, eftersom programmet visade det jag inte orkat ta in: läkarna i Sundsvall var inte ensamma. Det finns fler runt om i landet som bär på ett så djupt förakt för patienten att det inte går att kläs i ord.
Under en halvtimme får man lyssna på vad Gefvert berättar om Nora. Han är inte övertygad om att hon våldtagits av Göran Lindberg (för var någon av oss med där, då, när det hände?), inte heller att hon lider av PTSD efter våldtäkten (hon horade [sic!] ju faktiskt innan Lindberg våldtog henne, så det kan inte ha berört henne lika illa). När hon med anledning av våldtäkten ber att få en kvinnlig psykolog i stället för en manlig, berättar han för Nora att ingen i psykiatrin tror på bearbetning längre. Han säger:
"Det som har hänt har hänt och det är skit samma hur man tänker på det. Ju mindre vi pratar om det, desto bättre är det."
Men om hon låter bli att skada sig själv under sex månader så ska de ordna ("köpa henne") en kvinnlig psykolog. Han förringar hennes upplevelser och understryker att han arbetat med "väsentligen svårare patienter" än henne. Och så säger han att "Kapten Klänning är ingenting i jämfört med vad de tjejerna har varit ute efter". Han kunde inte se att det hon varit med om var "något speciellt". Kapten Klänning är vad Göran Lindberg kallades. Han som dömts för grov våldtäkt av Nora.
Det är svårt att inte associera till doktor Teleborian i Milleniumtrilogin. Under intervjun återkommer han upprepade gånger till Noras diagnos: emotionell instabil personlighetsstörning. Han benämner den som varande av "allvarlig art" och "något alldeles extraordinärt", men samtidigt uttrycker han att Nora bör "vara vänlig nog" att sluta skada sig själv, och bekräftar att hon har full kontroll att göra just det. Sluta skada sig.
I raljerande ordalag spekulerar han om den tristess hon måste ha upplevt när hon lämnat sjukhuset för att bo i en grå lägenhet, och uttryckte att det förstås är roligare att vara på en avdelning där det händer saker eller att få åka ambulans.
När reportern frågar om det var lämpligt att uttrycka sig förminskande om Noras upplevelser och jämför med andra patienters lidande menar han att han kände sig väldigt trängd, att han tappade kontrollen och lät sig provoceras. Han avslutar med att säga "Men det har hänt, vad ska jag mer säga?"
Ola Gefvert, det ska jag svara på i nästa inlägg, direkt riktat till dig. Du hittar det här.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om studio ett, gefvert, nora, självskadebeteende, emotionell instabil personlighetsstörning,
6 kommentarer:
Å, det är så väl överensstämmande med hur man ser på våldtäktsoffer och "horor" överhuvdtaget i patriarkatet. Att kalla en kvinna för "hora" gör det legitimt att våldföra sej på henne, för hon är inte längre någon riktig kvinna, någon riktig människa. Hon kan inte känna på samma sätt. Likadant synen på oskulden. En kvinna, som redan haft sex, är en hora och en våldtäkt på henne är därför inte lika "farlig" som en våldtäkt på en oskuld. "Har hon sagt ja till en, så vill hon lite till," som det står i visan. Man hade ju kunnat hoppas på att vi hade vuxit ifrån det sättet att se på kvinnor, men tydligen inte.
Att hon är patient och beroende av läkaren med den medeltida kvinnosynen gör naturligtvis inte saken bättre.
Ja, tanken att sådana män har makt över misshandlade och sköra liv är alldeles outhärdlig.
Jag antar att du lade märke till att han, i radiointervjun, var på first-name-basis med socialstyrelsens representant "Anders" också. Det ger en ännu mindre hopp om förändring.
http://falkopingstidning.blogspot.se/search?q=sj%C3%A4lvmord 3 självmord på kort tid på psyk i Falköping. En tjej på 20 år. Alla hade varskott innan.
Emelie: Det är att göra det så bekvämt för sig själv. Jag hade förstått det om de som köper sex eller förgriper sig på andra tänker så - det borde kunna klassas som försvarsmekanism ("jag gör henne inte illa"), men att det är en utbredd tanke som får utrymme även i läkarsfären gör mig bara genuint ledsen.
Lotta Wendel: Ja, jag hörde det. Tyvärr är mitt förtroende för Socialstyrelsen så naggat sedan arbetet med Slutstation rättspsyk, att jag varken blir förvånad eller upprörd. Det finns allt för starka kompisband mellan myndigheten och den vård de ska granska, för att någon egentlig granskning alls ska komma på fråga.
hkey: Tack för din kommentar. Jag har läst den text du skickade via twitter. Det är tragiskt, men svårt att bedöma rätt och fel på avstånd. Däremot är det alltid tragiskt när en (ung) människa bestämmer sig för att avsluta sitt liv.
Det gör mej mer förbannad än ledsen, faktiskt. Jag får lust att sätta eld på en bil eller nåt.
En kvinne som ble utsatt for overgrep i barndommen, fikk samme diagnose som Nora. Hun skriver i siste utgave av Tidsskrift for psykisk helsearbeid om konsekvensen av å ha fått diagnosen:
"Velviljen og omsorgen forsvant stort sett. Jeg møtte nistenksomhet, avvisning, grensesetting hinsides fornuft, at mine grenser konsekvent ble tråkket over, og at alt jeg sa ble omtolket inn i begrepet jeg nå var blitt. En borderliner. Ei urokråke, kranglefant og manipulativ drittsekk. Ønsker jeg noe, er riktig behandling å nekte meg det. Er det noe jeg ikke vil/tør, så er det svært viktig å tvinge meg. Nekter jeg fortsatt, er jeg ikke behandlingsmotivert. Og reddere og reddere blir jeg. Og oppgitt. Og sint. Så da bekrefter jeg min ustabilitet."
Skicka en kommentar