Igår skrev jag tre inlägg om Nora, om den vård hon fått och om hennes läkare Ola Gefvert. Du hittar dem enklast genom att klicka här. Idag vill jag lyfta blicken ett snäpp och lämna individnivån.
Genom åren har det passerat ett antal liknande vårdrelaterade skandaler; det har handlat om barn som tvångsvårdas med vuxna, om patienter med självskadebeteende vårdas på rättspsyk utan att vara dömda för brott, och om barn på paragraf 12-hem isoleras frikostigt. Så vad händer när en nyhet som den om Nora når allmänheten? Först är vi många som reagerar: Det twittras och bloggas, tv och radio sänder från alla tänkbara vinklar, det debatteras, nyhetsartiklar kommenteras och ledare såväl som insändare skrivs. Det är som en kokande gryta, de briserande bubblorna stänker ilska och avsky omkring sig. Sverige enas i kommentarsfält och sociala media, någon måste ställas till svars och ansvar måste utkrävas. Det som skett är helt oacceptabelt!
Sen händer något. En annan nyhetsbomb briserar, eller så går det helt enkelt inte att skaka ur fler detaljer. Sensationen naggas i kanten. Fokus flyttas och två dygn senare är allting glömt. "Vem var den där Nora? Och han Gefvert, jag känner igen namnet men jag kan inte placera det." Jag har skrivit om det här tidigare. Psykiatri är inte en vårdform som väcker starka sympatier i omgivningen. Det krävs ett alldeles särskilt case, så som Noras, för att alls skapa opinion. Och för att förändring ska till på sikt så krävs två saker: det första är en stark opinion som håller i längre än de få dygn då nyheterna är som mest skållande heta. En allmänhet som inte glömmer. Som fortsätter twittra, debattera och sätta press. Som minns.
Det andra som krävs är att psykiatrin (eller den vård det gäller) själva engagerar sig. Jag har ännu så länge inte sett, hört eller läst ett enda uttalande från varken psykiatrin, socialtjänsten eller något behandlingshem som tar avstånd från den vård som Nora fått. Ingen som förkastar det bemötande hon fått, som beklagar och ber om ursäkt å sin yrkeskårs vägnar. Det närmaste är den verbala kritik Socialstyrelsen riktade mot Gefverts bandade bemötande av Nora, men det får i sammanhanget snarast betraktas som en symbolisk smäll på fingrarna, än ett faktiskt tillrättavisande.
Deras tystnad blir ett godkännande. Därför är det så viktigt även att de som inte varit inblandade tar avstånd från vad som skett. Vården är full av lojalitetsband. När vi skrivit Slutstation rättspsyk skapades ett märkligt vakuum. I boken visade vi hur ett antal läkare hade agerat lagvidrigt och oetiskt, men vården förblev tyst. Att ta ställning mot de läkare vi kritiserade tycktes av lojalitetsskäl omöjligt, men ingen kunde heller gå så långt som att offentligt försvara dem. Alltså förblev det tyst. I mitten stod patienterna. De som utsatts för olagliga tvångsåtgärder. De som kränkts och felbehandlats. Ingen bekräftade deras upplevelser, ingen bad om ursäkt.
Att inte stå upp för den som kränks i vård eller omsorg - är som att vara läraren på skolgården som ser mobbning men ingenting gör. Att vara den som passerar en misshandel utan att varken larma eller bryta in. Att inte stå upp för den som kränks är det samma som att tyst godkänna vad som sker. Och om psykiatrin godkänner kränkningar och övergrepp i de egna leden - hur ska en förändring någonsin kunna komma till?
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, nora, psykiatri,
4 kommentarer:
Att tiga ihjäl en fråga kan många gånger vara mycket mer effektivt än att försvara sej. Osynliggörande är en ofta använd härskarteknik.
Emelie: Oh ja! Mycket effektivt!
Härskarteknik är inget typiskt manligt utan används även av kvinnor.
Anonym: Ja. Och?
Skicka en kommentar