Jag hade levt med min ätstörning i mer än tio år när jag till slut fick nog. Då hade jag under de sista sex åren främst vistats inom den slutna psykiatriska vården, på grund av mitt självskadebeteende och min ätstörning. Under perioder då ätstörningen gick bättre förvärrades mitt självskadebeteende, och vice versa. Jag var 23 år gammal och hade ägnat halva mitt liv åt destruktivitet och matångest. Jag var så fruktansvärt less på det.
Mitt beslut föregicks av några traumatiska månader. Först dog min bästa vän och tidigare fästman i cancer, 24 år gammal. Hans död innebar en hastig och kraftig försämring i min egen sjukdom, och jag blev snart tvångsinlagd på nytt. När sommaren kom och semestertiderna med den blev situationen ohållbar och min läkare ville skicka mig till en avdelning för särskilt vårdkrävande patienter - rättspsyk i Vadstena. Jag har skrivit mer om den sommaren här och här. Av olika skäl hamnade jag aldrig i Vadstena. I stället gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök, och fann mig själv abrupt utskriven, ensam i min lägenhet, mindre än två månader senare. Jag hade ingen psykolog, ingen läkarkontakt, över huvud taget inga stödsamtal och ingen uppföljning. Det enda jag hade var en sjuksköterska som skulle dela min medicin en gång i veckan. Efter några veckor hemma ringde en läkare från sjukhuset och meddelade att han tänkte skriva av min tvångsvård, eftersom jag dittills officiellt sett bara varit på permission. Det hade ju gått så bra, menade han. Jag undrar fortfarande hur han kunde vara så säker på det, eftersom jag inte träffat eller pratat med någon på kliniken sedan utskrivningen.
Den hösten slutade jag att skada mig själv. Jag hade levt med mitt självskadebeteende sedan högstadiet och i långa perioder skadat mig så gott som dagligen. Men samma dag som jag lämnat sjukhuset visste jag att det var över. Jag kunde inte längre skada mig själv. Jag hade sommaren i färskt minne; sommaren som var ett mirakulöst ögonblick från att ha kostat mig livet, och jag visste att jag inte kunde gå tillbaka till mitt gamla beteende. Jag hade inte överlevt länge till i den världen.
Trots att jag kämpade intensivt blev det för mycket att släppa taget om både självskadebeteendet och ätstörningen samtidigt, utan något som helst stöd. Jag började återigen sjunka i vikt och blev rädd. Skulle det bli som så många gånger förr: bara för att självskadebeteendet lättat så skulle ätstörningen försämras?
Jag fick kontakt med en terapeut som kunde validera mig och mina tankar - det hade jag aldrig upplevt så starkt tidigare. I några få månader fick jag ha henne som stöd, en timme i veckan, sedan skulle hon gå på tjänstledighet och någon ny terapeut lyckades de inte hitta. Till november hade jag gått ner så pass i vikt att den ny inläggning behövdes för att vända trenden, och vård på rättspsyk kom återigen på tal. Men någonting var annorlunda. Jag var inte längre samma patient som jag varit sommaren ett halvår tidigare. Jag hade fått smaka på livet under hösten. Fått uppleva många månader helt utan ångest. Många månader utan självskador. Många månader i frihet, med ansvar och längtan. Jag hade plötsligt något att förlora när jag skrevs in, och målet var klart. Jag skulle ut igen, jag skulle inte till rättspsyk och jag skulle bli frisk. Det fanns inga andra alternativ. Så jag började äta.
/ Thérèse
Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om ätstörningar, självskadebeteende, psykiatri, självmordsförsök, tvångsvård, vändpunkt, självhjälp
2 kommentarer:
Följer din serie med stort intresse och har några frågor.
* Hade du ingen hjälp alls då du bestämde dig för att börja äta och som jag förstår dig då också blev utskriven från den slutna psykiatriska avdelningen?
* Hur hanterade du ångesten/tjockkänslan när du började äta och gå upp i vikt? Kunde du låta bli att kompensera och hur gjorde du?
Fortsätt blogga om detta viktiga ämne!
* Hur lyckades du hålla fast vid ditt beslut att äta regelbundet, gå upp i vikt, inte kompensera och bli frisk? Hur höll du motivationen uppe?
Anonym: Så roligt att du uppskattar bloggserien! Jag tycker dina frågor förtjänar ett eget inlägg, så håll utkik!
Skicka en kommentar