Jag har fått några frågor, bland annat i det här och det här inlägget som jag tänkte försöka besvara nu.
Hade du ingen hjälp alls då du bestämde dig för att börja äta och som jag förstår dig då också blev utskriven från den slutna psykiatriska avdelningen?
Efter den kaotiska sommaren blev jag utskriven i augusti/september. Då var jag helt ensam och kämpade på efter bästa förmåga. I oktober fick jag träffa en underbar terapeut och mot slutet av november var jag tvungen att erkänna mig besegrad. Det här inlägget skrev jag dagarna innan jag blev inlagd för sista gången. I januari skrevs jag ut igen och stod då på väntelistan till dagsjukvård. Den första tiden hade jag min terapeut, men hon gick snart på tjänstledighet och jag var helt ensam. Jag har för mig att jag fick en plats på ätstörningsenheten framåt april eller något sådant, men då var jag redan avsevärt mycket bättre. Jag var bara där några få veckor innan jag avslutades - jag var redan för frisk och blev faktiskt bara sämre av att vistas med de andra patienterna som då var mycket sjukare än jag var.
Hur hanterade du ångesten/tjockkänslan när du började äta och gå upp i vikt? Hur lyckades du stå ut på resan mot tillfrisknandet? Hur gjorde du för att stå ut med viktuppgång och de förändringar som sker i kroppen?Jag stängde av. Helt och hållet. Jag visste att viktuppgången var nödvändig för att kunna bli frisk och lovade mig själv att ge min friska vikt ett års prövotid. Hade jag då fortfarande inte vant mig skulle jag tillåta mig att ompröva mitt beslut. Men genom att aldrig någonsin förhandla med ångesten och tjockkänslorna - jag ville ju bli frisk - så blev det hanterbart. När jag däremot ibland snubblade och lät alla tvivel ta över en kväll blev det tungt och mycket motigt. För mig var det därför viktigt med fullt fokus. Jag slängde länkarna till alla gamla ätstörningsbloggar och annat destruktivt material, för att inte riskera att falla för frestelsen.
Kunde du låta bli att kompensera och hur gjorde du?
Med några få undantag, ja. Det sitter ju i huvudet, och ju mer jag vågade stå emot, desto lättare blev det. Dessutom märkte jag snabbt att kräkningarna gjorde mig svullen och rund i ansiktet, vilket bara ökade min ångest och mina tjockkänslor. Jag ville ju bli frisk och insåg att det innebar att också sluta kompensera.
Hur gjorde du för att hantera ångesten när du inte längre använde maten för att reglera dina starka känslor?
Under hösten mellan kaossommaren och den sista inläggningen jobbade jag mycket med mig själv. Det var ju den hösten som jag slutade att skada mig själv, och det jobbet gjorde också att alla känslor blev mycket lugnare. Någonstans började jag inse att det låg väldigt mycket i det som en terapeut på ett av behandlingshemmen försökt övertyga mig om - det är inte känslorna eller ångesten som är farlig, utan vad du gör med den. Den hösten började jag försiktigt att sörja min vän och fästman som gått bort i cancer i maj, och jag förstod att sorgen inte kunde skada. Jag lyssnade mycket på musik och lät den uttrycka mina känslor, och gick och joggade mycket i skogen. Jag upptäckte ett antal olika sätt som fungerade för mig, där jag kunde kanalisera känslorna. För det var faktiskt egentligen det jag gjorde: kanalisera känslorna. De behövde inte regleras, jag behövde bara lära mig att våga uttrycka dem och känna allt det där jag var så rädd för.
Hur lyckades du hålla fast vid ditt beslut att äta regelbundet, gå upp i vikt, inte kompensera och bli frisk? Hur höll du motivationen uppe?
Jag hade varit sjuk i så många år, att det faktiskt inte var så svårt när jag väl bestämde mig. Sjukdomen hade fått alldeles för många år av mitt liv och jag var helt enkelt inte villig att ge bort fler. Jag såg tillfrisknandet som en process och en investering: hela tiden sa jag till mig själv att det inte var för evigt. Om jag efter ett år med normalvikt, regelbundet ätande och inget kompenserande fortfarande längtade efter anorexin skulle jag få ompröva då. Men ett år skulle det friska livet få. Jag behövde inte många månader innan jag var övertygad. Det är klart att det var en slitig period med mycket kamp, strikta matscheman och mycket regelbundenhet, men det var nog den bästa investering jag någonsin gjort. Jag lärde mig laga mycket ny mat, jag gjorde själva matlagningen till något lustfyllt och spännande, vågade experimentera och jag har aldrig ångrat mig. Våren för fem år sedan gav jag mig själv livet tillbaka, med alla dess färger och nyanser.
/ Thérèse
Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:
Att bli frisk från en ätstörning del VII; de första stegen
Att bli frisk från en ätstörning del VIII; nödvändig förändring
Att bli frisk från en ätstörning del VIII; nödvändig förändring
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, anorexi, bulimi, tillfrisknande, beslut, frågor, svar
5 kommentarer:
Tack för inlägget, mycket tänkvärt! För att hantera ångesten och känslorna lyssnade du på musik, promenerade el joggade i skogen mm? Var inte promenerandet och joggandet kompensatoriskt och något som tillhörde ätstörningen? Just motion är väl inte något att rekommendera någon som ska bli frisk? Eller var det senare när du gått upp i vikt du använde dig av det?
Det känns så häftigt att jag har följt din blogg sedan strax före din sista inläggning! Du har kommit så otroligt långt!!
Anonym: Tack för din kommentar och dina följdfrågor, jag förstår att du undrar!
Det är viktigt att komma ihåg att det här inlägget inte är en instruktion för andra hur de ska göra - det är svar på frågor hur jag gjorde!
Som jag skrivit tidigare så sitter ju ätstörningen inte bara i vikten: för de allra flesta sitter den framför allt i huvudet. Dessutom har jag aldrig använt träning som kompensatoriskt beteende; jag är helt enkelt alldeles för lat! I mitt liv var promenader inte destruktivt: jag var hundägare som gick i skogen, lät de höga susande tröden, den mjuka mossan och de varma stenarna skapa ro. Det var läkande. Joggandet var knappast något jag gjorde regelbundet (återigen, jag var för lat och träningsointresserad) men vid några tillfällen då jag var mycket arg eller mycket ledsen sprang jag ett varv i skogen i stället för att skada mig själv (eftersom det var under den hösten som jag slutade skada mig själv som jag främst arbetade med mina känslor). Det var, för mig, det absolut bästa alternativet.
Mina inlägg går inte att läsa som en instruktionsmanual. De måste anpassas efter den egna situationen, men jag räknar kallt med att ni som läsare har den förmågan :-)
JozzAn: Jag tycker också det känns lite galet, att alla dessa gamla inlägg ligger kvar. Jag har svårt att tänka att jag "kommit så långt" för det känns inte längre som att det är jag. De där inläggen är inte skrivna av mig, de är skrivna av någon annan, en sjuk Thérèse som inte längre existerar och som inte har några kopplingar till mig. Konstigt ;-)
Ok, jag förstår, tack för ditt svar det blev tydligare nu. Fortsätt gärna inspirera och peppa med fler inlägg på detta tema, att bli fri och frisk från en ätstörning!
Tack för detta inspirerande inlägg!! Starkt att du fixade detta.
Skicka en kommentar