DBT, dialektisk beteendeterapi är en mycket framgångsrik metod för att förhindra att unga människor skadar sig själva eller begår självmord. Det är resultatet av en FOU-rapport från BUP i Stockholm som publicerades idag.
Rapporten behandlar de första patienterna som remitterades till DBT-projektet och som började i DBT under 2006 och januari 2007. Ungdomarna var mellan 13 och 17 år gamla, medelåldern var 16 år. Patientgruppen kännetecknas av en grundproblematik med emotionell instabilitet och svårigheter att reglera känslor. Majoriteten uppfyller minst fem kriterier för borderline personlighetsstörning, men för att inkluderas i studien krävdes bara tre kriterier. Diagnosen borderline personlighetsstörning ställs sällan före arton års ålder. 97 procent av patienterna hade problem med återkommande självskador och/eller hade gjort självmordsförsök när det började i DBT. Många led även av andra psykiska sjukdomar, framför allt depression, olika ångeststörningar och trots- och uppförandestörning. Många hade också en ätstörning.
1 av 43 patienter valde att inte påbörja sin behandling, och 7 avslutade behandlingen i förtid. Bland de 35 patienter som fullföljer behandlingen syns påtagliga framsteg och förbättringar, trots att många fortfarande har en tendens till starka känslopåslag, impulsivitet och svårigheter med planering. Självskadande och suicidalt beteende minskar i gruppen och antalet kriterier för borderline personlighetsstörning minskar från i snitt 5,4 till 1,7 vid avslut.
 |
| Bilden är helt fräckt stulen ur FOU-rapporten |
Eftersom studien saknar kontrollgrupp går det inte att slå fast att det är behandlingen som är anledningen till de många förbättringarna, men studien visar att symtomen - både på borderline personlighetsstörning, på självskadande och suicidalt beteende - går att påverka. Dessutom finns inga skillnader mellan hur väl de yngre och de äldre ungdomarna har förbättras, vilket talar för att DBT kan fungera även för ungdomar. Behandlingen utformades för vuxna. Läs mer om DBT i mitt inlägg som du hittar här, eller ladda ner hela FOU-rapporten här.
/ Thérèse
* BUP - Barn och ungdomspsykiatrin
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dbt, självskadebeteende, ungdomar, bup, stockholm
2 kommentarer:
Intressant. Själv gick jag i DBT vintern 2006/2007 (ungefär sex månader) innan jag självmant avslutade. Tyvärr var jag inte drogfri då så jag kunde inte ta till mig behandlingen på det sätt som hade varit önskvärt. Men jag tror absolut att behandlingen gjorde något för mig ändå. Jag tror på den här behandlingen.
Annika: Jag tror också att DBT är bra, även om den självklart inte kan hjälpa alla (men ibland får den nästan ikonstatus inom vården, det är synd). Jag gick i DBT 2001 men saknade fullständigt sjukdomsinsikt och hade ingen möjlighet att ta till mig behandlingen. Jag bodde praktiskt taget på en psykiatrisk avdelning, hade ingen telefon och fick inte gå ut ensam. Därför var jag helt beroende av att personalen kunde följa med mig till terapin (missade många tillfällen för att de var upptagna), jag kunde inte ringa min terapeut eftersom där bara fanns en mynttelefon och det var över huvud taget svårt att träna färdigheter i en så steril avdelningsmiljö. Men det är ett tänkande som tilltalar mig och precis som för dig så tror jag att jag fått med mig en del bra från behandlingen, trots att det ligger så långt bort i tiden.
Skicka en kommentar