Jag hade kommit till en mycket smärtsam insikt under den turbulenta sommaren. En insikt som också kom att bli min största hjälp. Jag hade gjort ett allvarliga självmordsförsök som ledde till flera dygn i respirator, där ingen visste om jag skulle överleva eller hur pass återställd jag skulle bli. Vid tidpunkten för självmordsförsöket vårdades jag på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning med kvartsvak. Det fanns fler personal än patienter på avdelningen, och säkerheten var mycket hög. Ändå kunde det ske. Under hösten mognade den tanke som jag så länge varit medveten om, men aldrig riktigt orkat ta till mig.
Det fanns ingen som kunde rädda mitt liv och göra mig frisk om jag inte själv var redo att ta min del av ansvaret.
Under hela min tid inom den psykiatriska vården hade jag paniskt sökt efter "räddningen". Jag hade letat efter den i enskilda personer (om jag bara få den läkaren), i behandlingar (och jag bara får gå i DBT), i mediciner (om de bara ger mig den tabletten) eller behandlingshem (bara jag får komma till det stället) och tänkt att bara det uppfylldes så skulle allt bli bra. Då skulle det lösa sig. Men trots att jag träffade bra läkare, gick i DBT, stoppade i mig tusentals tabletter och flyttades runt på flera olika behandlingshem så blev det aldrig bra. Både ätstörningen och självskadebeteendet följde mig tätt i hälarna, oberoende av var jag befann mig.
Men nu stod jag där. Sommaren hade skakat om både mig och mina nära. Hösten och vintern hade kommit och gått, jag hade lyckats låta bli och skada mig och varit inlagd två månader kring jul och nyår för att bryta den svält jag halkat in i igen. Det var januari och jag klättrade på avdelningens väggar. Jag hade insett att räddningen inte skulle komma från någon utifrån. Det var jag som var min egen största fiende, och den enda långsiktiga räddning som fanns att tillgå var att i stället bli min egen bundsförvant. Det var jag som var tvungen att göra jobbet. Ingen annan. Bara jag. Samtidigt som tanken var otroligt skräckinjagande, var den också rogivande och bekräftande.
Jag är inte en slav under yttre omständigheter. Jag står inte maktslös och ser på när någon destruerar mitt liv. Tvärt om så är det faktiskt jag som har makten till förändring. Jag kan göra mig själv frisk.
Det var en hisnande känsla.
/ Thérèse
Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:
Att bli frisk från en ätstörning (del I)
Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan
Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan
Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten
Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp
Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om ätstörningar, självkänsla, självbestämmande, beslut, självhjälp, makt, livsförändring
3 kommentarer:
Tack för en fantastiskt bra och mycket viktig bloggserie. Kommer på mig själv med att gå och längta efter att få läsa mer och mer.
En fråga jag har är hur du gjorde när du väl hade fattat ditt beslut och bestämt dig för att lämna ätstörningen, hur lyckades du stå ut på resan mot tillfrisknandet? Hur gjorde du för att hantera ångesten när du inte längre använde maten för att reglera dina starka känslor? Hur gjorde du för att stå ut med viktuppgång och de förändringar som sker i kroppen? Vilka faktorer har gjort så att du lyckats bibehålla ditt friska liv?
Återigen tack för allt stöd och uppmuntran vi får ta del av genom din blogg!
Viktoria
Mer mer mer! =) Du skriver så bra fina Innie!!
Anonym: Tack för din kommentar! Jag har fått liknande frågor på tidigare inlägg, så jag gör helt enkelt så att jag besvarar dem i en egen bloggpost. Håll utkik!
JozzAn: Jajaja, det kommer! ;-) Och tack för snälla ord!
Skicka en kommentar