Tio goda handlingar rättfärdigar inte en ond

När man pratar om den vård som kvinnor med självskadebeteende får inom rättspsykiatrin händer det att någon tycker kritiken är för massiv. Kommentarer som "Allt är inte dåligt" eller "Men det finns bra saker inom rättspsykiatrin också" eller "De jobbar faktiskt med DBT" är inte helt ovanliga. 

Jag har inte mandat att säga att all vård som kvinnorna fått inom rättspsykiatrin har varit dålig. Det är upp till kvinnorna själv att bedöma. Majoriteten av dem jag har varit i kontakt med har visserligen beskrivit vården på rättspsyk i uteslutande negativa ordalag, men ett fåtal har ändå lyft fram både positiva och negativa faktorer. Bland de positiva inslagen har tiden varit återkommande - inom allmänpsykiatrin är vårdtiderna korta och pressen på utskrivning hög, medan det i rättspsykiatrin i högre grad finns ett långsiktigt vårdperspektiv. Rättspsykiatrin har dessutom generellt sett mer resurser att erbjuda aktiviteter (som musik, teater, matlagning eller hobbyverksamhet) och samtalsterapi, medan man inom allmänpsykiatrin i högre grad använder sig uteslutande av läkemedelsbehandling. 

Min avsikt har aldrig varit att ta ifrån kvinnorna sina positiva upplevelser av vården inom rättspsykiatrin. De har självklart rätt till sina känslor, sina upplevelser och sina erfarenheter. Min avsikt har heller aldrig varit att enträget hävda att all vård inom rättspykiatrin är dålig. Men! Det är viktigt att komma ihåg att oavsett hur bra den övriga vården är har varit, kan den aldrig, aldrig någonsin ursäkta den olagliga vården.  Psykologer eller DBT kan aldrig gottgöra tre dygn i en isoleringsskäl, och musikterapi eller filmkvällar kan aldrig kompensera för två veckor med tvångshandskar. Aldrig! Föreställ dig en man som misshandlar sin hustru på kvällen och dagen därpå köper henne dyra smycken, designade kläder och vackra blommor. Skulle du verkligen säga att misshandeln kvällen före ursäktats med hans ekonomiskt dyrbara gåvor? 

Förhoppningsvis inte. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om rättspsyk, vårdinnehåll, tvångsvård, god vård, dålig vård, olaglig vård

Men vad ska man göra i stället?

En fråga jag ofta stöter på i samband med kvinnor som vårdas på rättspsykiatriska kliniker på grund av sitt självskadebeteende är "men vad ska man göra i stället?". Med argument som "allmänpsykiatrin har inte resurser" och "man måste förstå att kvinnorna är oerhört sjuka" retirerar man inför det faktum att rättspsykiatrin som specialiserat sig på att rehabilitera människor som begått brott, kallar sig specialister på självskadebeteende och låter därmed det hela fortgå. Men frågan om vad man bör göra istället - om man nu inte ska skicka kvinnorna med självskadebeteende till rättspsyk - är trots allt oundviklig. Och egentligen är det ju just den fråga jag menar att vi måste diskutera. Det måste skapas bättre lösningar i stället för denna nödlösning som tragiskt nog satts i system. 

Problemet när det gäller självskadebeteende är att forskningen i ämnet ännu är ganska ny. Främst  bedrivs grundforskning som svarar på hur vanligt det är med självskadebeteende, vad det har för funktion och vem som riskerar att drabbas. När det gäller behandlingsforskning har fokus hittills legat främst på DBT men de senaste åren även på MBT (klicka på förkortningarna för länkar till beskrivning). "Problemet" med dessa behandlingsformer är att de inte riktar sig till personer med självskadebeteende, utan till patienter med emotionell instabil personlighetsstörning (IPS, även kallat borderline). Och en gång för alla: nej - alla som skadar sig själva har inte IPS, och alla med IPS har inte ett självskadebeteende. DBT och MBT är utvecklat för och har, i viss mån, evidens för IPS - inte för självskadebeteende. 

De sista åren har man insett att man bör undvika inläggning på sluten psykiatrisk avdelning när det handlar om patienter med självskadebeteende. Men eftersom det finns stora metodologiska (och etiska!) svårigheter med att göra jämförande studier så finns det, så vitt jag känner till, ingen studie som tydligt visar att slutenvård är dåligt för patienter med självskadebeteende. Däremot tycks det långsamt ha bildats en konsensus kring det bland läkare och vårdpersonal, som jag bara kan ansluta mig till. Självskadebeteende bör bara i undantagsfall behandlas i slutenvård, och när så sker bör vårdtiderna vara korta och utvärderingen av utvecklingen tät. Det gäller alltså oavsett om det handlar om allmänpsykiatrisk eller rättspsykiatrisk vård. 

Men varför är slutenvård dåligt? Eftersom det inte finns någon forskning i ämnet, så är det ju svårt att veta vad i slutenvården det är som inte är bra. Men jag tänker så här: det är svårt att läka ett självskadebeteende enbart genom att stänga in patienten på en låst avdelning och ta ifrån henne verktygen att skada sig själv med, vilket draget till sin spets brukar vara det slutenvård vid självskadebeteende består av. Patienten fråntas vassa föremål och annat hon potentiellt sett kan skada sig med, men den terapeutiska behandlingen sker i öppenvården och bara i enstaka undantagsfall i slutenvården. Problemet som uppstår är att eftersom det inte finns något magiskt läkande i väggarna på psyk, finns alla orsaker till att patienten ville skada sig själv före inskrivningen finns kvar också efter inskrivningen, med den avgörande skillnaden att hon på avdelningen inte kan göra sig själv illa. Patienten har alltså kvar samma börda som tidigare, men hennes sätt att hantera den har tagits ifrån henne, utan att hon givits några nya verktyg. Hon saknar copingstrategier för att bemästra det som är svårt. Risken är att detta utvecklas till en katt-och-råtta-lek där patienten ständigt söker nya saker att skada sig på inne på avdelningen, vilket personalen besvarar med att plocka bort allt mer från avdelningen. Till sist har man en steril avdelning som saknar blomkrukor och sladdar, med fastskruvade tavlor, speglar av plåt, pappersmuggar och platsbestick. Allt för att undvika att den självskadande patienten gör sig själv illa.

Det här agerandet har två stora brister. 

För det första: patientens orsaker att skada sig själv finns fortfarande kvar. De lindras inte av att avdelningen steriliseras. Självskadebeteendet är ett symtom på att något annat är fel, och jag skulle vilja påstå att man aldrig kan se självskadebeteende som ett fristående problem. Att behandla självskadebeteendet och strunta i orsaken är som att bara ge smärtstillande läkamedel till en cancerpatient istället för att behandla själva tumören. Dessutom är det en kamp som personalen ytterst sällan kan vinna. Den självskadande personens ångest och behov av att skada sig själv ger en uppfinningsrikedom som personalen aldrig kan uppnå.
För det andra: när patienten väl skrivs ut igen finns alla orsaker till självskadebeteendet kvar, och nu också ändlösa möjligheter till att skada sig själv. Ett vanligt hem varken kan eller ska "steriliseras" som en sluten avdelning. Kontrasterna mellan psykiatrins avskalade miljö och den som ett vanligt hem erbjuder blir lätt övermäktig, och risken är stor att det leder till en självskada, inte sällan allvarligare än tidigare. Och vad blir resultatet av det? Kanske en ny inläggning på en sluten psykiatrisk avdelning, med högre säkerhet, mer övervakning, mer kontroll och mindre eget ansvar. Så att kontrasterna till verkligheten blir ännu skarpare till nästa gång patienten skrivs ut. Eller om man har otur och bor i fel landsting, en remiss till rättspsyk, med motiveringen att alla hemklinikens resurser är uttömda.

Ett av de största problem som jag ser med slutenvården har förresten just med ansvar att göra. Patienter med självskadebeteende är sällan sjuka på det "klassiska" viset med tunga psykoser eller schizofrenier - tvärt om är min uppfattning att det många gånger handlar om unga tjejer eller kvinnor som kanske egentligen inte är så psykiskt sjuka. Däremot är det lätt att bli sjuk i ett sjukt system. (Om du inte redan har läst mina inlägg här och här om Rosenhans studie rekommenderar jag att du gör det, för att få en uppfattning om hur sjukdomsförväntningar kan forma en människa.) På en sluten psykiatrisk avdelning fråntas du mycket ansvar för dig själv och din hälsa. Det här är ett system som det är lätt att fastna i. Jag tror inte det är någon slump att patienter med självskadebeteende ofta upplevs som besvärliga och svårbehandlade inom psykiatrin, och ofta blir svängdörrspatienter som åker ut och in. Det är patienter som i grund och botten är välfungerande, men som inte anförtros något ansvar och därmed inte heller lär sig att hantera det. 

Så: vad ska man göra i stället? Jag tror att vården för självskadebeteende måste bli mycket mer individualiserad än den är idag där patientens allmänna sjukdomsbild, inte självskadebeteendet, bör stå i centrum. Handlar det om problem med impulskontroll bör impulskontroll inkluderas i behandlingen. Handlar det om problem med känsloreglering bör det vara ett självklart element i behandlingen. Fyller självskadebeteendet ett kommunikativt syfte bör man i behandlingen självklart jobba med att finna andra kommunikationskanaler. Alla patienter med självskadebeteende har inte problem med impulskontroll. Alla har inte svårigheter med emotionsreglering eller kommunikation. Patienter med självskadebeteende är individer med bara ett destruktivt beteende gemensamt. Ingen skulle säga att alla rökare eller alla fotbollsspelare är lika dana, och så länge man ser patienter med självskadebeteende som en homogen grupp som funkar på samma sätt, kommer de garanterat att fortsätta vara precis lika svårbehandlade som de upplevs vara idag.

Förutom det så självklara, att individualisera behandlingen i högre grad, tror jag också att man måste bygga ut öppenvården avsevärt. För visst finns det patienter som har så stora problem att ett samtal på 45 minuter per vecka inte räcker till, vilket tyvärr är det enda många öppenvårsenheter har att erbjuda. När det inte längre räcker till är slutenvård det enda alternativet. I den bästa av världar ska slutenvård bara tillgripas när det verkligen är slutenvård som krävs – inte för att det är det bästa av flera dåliga alternativ. Personligen förespråkar jag dagvård och mellanvård, det senare finns idag framför allt inom BUP; barn- och ungdomspsykiatrin. Dagvård innebär ofta att patienten går till sjukhuset varje vardag, ett visst antal timmar, för sysselsättning, gruppterapi, studier, arbetsterapi eller samtal. Mellanvård är en ännu mer intensiv vårdform där personal har möjlighet att komma hem till patienten så behandlingen kan ske i hemmet.

Jag tror helt enkelt att ett självskadebeteende måste läkas och behandlas i en frisk miljö, i patientens miljö. Genom att ta patienten från sin vanliga hemmiljö blir skapar man en mur mellan det friska och det sjuka, och hemmet blir någonting man måste återvända till, i stället för någonting man befinner sig i under hela behandlingstiden. Genom att placera patienten, som när det handlar om självskadebeteende ofta är ung, i en sjuk miljö säger man också till patienten att hon är sjuk. Risken är då att det är det sjuka beteendet snarare än det friska som slår rot.

Under arbetet med Slutstation rättspsyk har vi intervjuat omkring trettiofem kvinnor och många av dem berättar liknande historier: Deras självskadebeteende har blommat ut ordentligt först när de hamnat inom den slutna psykiatriska vården, och de har på skrämmande kort tid fastnat i ett slutet system av olika psykiatriska vårdavdelningar där allt fokus legat på sjukdom och självskador. Det friska livet utanför avdelningen blir snabbt ett minne blott, till förmån för låsta dörrar, pappersmuggar och stela skinnpåsar fastlåsta kring handlederna. 

För att förändra tror jag vi måste börja i andra änden av kedjan - vad gör vi och hur bemöter vi unga människor som skadar sig själva? Ställer vi dem i en kö tills deras beteende blivit ohanterligt och slutenvård är det enda alternativet, eller har vi öppnare stödformer att erbjuda långt tidigare? Jag är övertygad om att självskadebeteende går att behandla, men för att göra det på bästa sätt måste vi se problematiken i sitt sammanhang. Vi måste förstå varför beteendet uppstår, och i vilka situationer det vidmakthålls. Så länge vi ser det som något avvikande och underligt, i stället för något funktionellt och begripligt, lär vi inte komma mycket längre än vad vi gjort idag. 

Vad tror du?

/ Thérèse - som kan ha skrivit sitt längsta blogginlägg någonsin
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, behandling, sluten psykiatrisk vård, rättspsykiatri, slutstation rättspsyk

Att bli frisk från en ätstörning

Jag led av ätstörningar i mer än tio års tid. Jag pendlade mellan undervikt och normalvikt, men hade ständigt ett anorektiskt tänkande och ett kompensatoriskt beteende. Med tiden utvecklades även mitt självskadebeteende, och sedan väntade många år där jag försökte balansera mig fram i livet, med självskadorna i ena handen och ätstörningen i den andra.

Under mina tuffare perioder, när det var olidligt att försöka äta och när en ekande tom mage hade bättre ångestlindrande effekt än alla piller i världen, frågade jag ofta min omgivning om det var möjligt att bli frisk. Var det ens en rimlig förväntan? De första sjukdomsåren kom svaren snabbt och övertygat: "Klart du kommer bli frisk, det här klarar du!" I takt med att åren gick klingade entusiasmen av, för att till sist resultera i mer nedtonade svar: "Du ska i första hand sträva efter att få din ätstörning under kontroll. Kanske kommer du alltid att ha tankarna kvar, men så länge du inte agerar på ångesten så ska de säkert gå bra." Man jämförde med alkoholism och nykter alkoholism: kanske kunde jag bli en ätande anorektiker, där suget, risken och tankarna alltid fanns kvar?

Jag förstår att man sa så med omsorg. Kanske tänkte man att det skulle lägga mindre press på mig, om att glappet mellan där jag var och dit jag behövde ta mig skulle minska. Och jag trodde dem. Sakta men säkert började jag slå mig till ro med den gnagande ångesten och de ständiga tankarna på mat. Jag hade förbättrats avsevärt och jag skulle ju ändå aldrig bli frisk: kanske hade jag kommit så långt som det var möjligt. Vikten var okej och jag åt regelbundet. Kanske var det här det närmaste frisk jag kunde komma?

Idag är jag är fri och frisk från allt vad ätstörningar heter, och faktiskt känner jag inte längre någon rädsla för att falla tillbaka. Mat upptar visserligen fortfarande mycket av min tid, men på ett helt annat sätt idag än då. Jag älskar att baka och laga mat, testa smakkombinationer och utmana mig själv i köket - när andra fattar en pensel eller går en keramikkurs så lagar jag mat. Det är min form av kreativitet. 

Idag gör de gamla tankarna mig både ledsen och upprörd. Varför skulle jag nöja mig med mindre än ett liv helt fritt från ätstörningar? Tänk om jag faktiskt hade lyssnat på vad de sa? Tänk om jag faktiskt stagnerat, slutat utmana och slutat kämpa vidare? DÅ mina vänner kan jag berätta, då hade jag aldrig kommit dit jag är idag!

/ Thérèse

Delvis inspirerat av Lindas inlägg där hon frågar sig om man kan bli frisk från en ätstörning. 

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, anorexi, frisk, fri, motivation,

Det är skillnad på ärr och ärr

I går skrev jag om svårigheterna med att berätta om självskadebeteende, framför allt genom bilder och illustrationer. Jag är av flera mycket tveksam till att publicera bilder på självtillfogade skador och sår, men främst handlar det om två perspektiv. Dels riskerar det att bidra till att andra som mår dåligt imiterar självskadan, och kanske framför allt så riskerar det att stigmatisera personer med självskadebeteende. Fördomarna kring självskadebeteende är många, och jag är rädd att detaljerade fotografier skulle förstärka snarare än dämpa dem. Att de skulle skapa distans snarare än förståelse. Det intressanta, som jag ser det, är att det här inte tycks ske när man illustrerar andra former av sjukdomar. Personligen tror jag att det, åtminstone till viss del, handlar om status. Psykisk sjukdom har låg status och förknippas, ganska bokstavligen, med galenskap. Cancer eller hjärsjukdomar har hög status och förknippas med stor smärta som ofta väcker medlidande hos sin omgivning. För jo, även sjukdomar har status.

Fotografen David Jay är en av många konstnärer som skildrat cancer. Hans bilder visar unga kvinnor, 18-35 år gamla, som överlevt bröstcancer. Många har genomgått en mastektomi, och projektet syftar till att öka medvetenheten om cancer hos (unga) kvinnor. Kunskapskanalen sände en dokumentär gjord utifrån hans foton, Ärrade - unga kvinnor med cancer, som än så länge finns att titta på via SVT-play. Jag försöker tänka på hur fotoprojektet och dokumentären skulle mottas om ärren som visades upp inte bestod av sviterna från en fruktad cancersjukdom, utan en självtillfogad destruktivitet? Hur gärna jag än vill tro att ett sådant projekt skulle mottas med värme, ömhet och förståelse, har jag svårt att verkligen se det framför mig. Men det skulle verkligen, verkligen behövas.

Fotografier ur The SCAR Project av David Jay.

/ Thérèse

P.S Jag menar självklart inte att förminska de cancerdrabbade kvinnornas lidande, men det hoppas jag alla kloka läsare förstår! D.S

P.S 2. The SCAR Project har en hemsida som du hittar här.
Läs även andra bloggares åsikter om status, statussjukdomar, cancer, självskadebeteende, ärr, psykisk sjukdom, fotografier, SCAR project, David Jay

Bilder av självskadebeteende

Idag hade jag en trevlig och pratglad fotograf här hemma som skulle ta några bilder till en intervju som kommer på måndag. Han var genuint intresserad av självskadebeteende, och berättade att han länge velat göra ett bildreportage om problematiken men inte visste hur han skulle gå till väga. När han och hans kollegor kontaktade sjukvården för att fråga hur de kunde skriva och berätta om självskadebeteende och självmord, fick de bara rådet att absolut inte skriva om det, vilket frustrerade honom. Efter ett studiebesök på akuten hade han upprörts över den vård som erbjuds patienter med självskadebeteende, och vill uppmärksamma det - så här illa är det med psykiatrin.

Vårt samtal blev långt, och stundtals frustrerande. Jag upplevde verkligen att fotografen hade en genuin vilja att belysa och förändra, men vi såg saken ur två vitt skilda perspektiv. Där han var säker på att bilder skulle få folk att reagera, agera och förstå, var jag mer tveksam och tänkte att bilder också kan skapa distans och stigmata. 

WHO har tagit fram råd till media kring hur de kan rapportera om självmord (och i viss mån självmordsbeteende) som grundar sig på forskning om suicid. En modifierad version på svenska finns här. En av utgångspunkterna är att forskning visar att mediernas rapportering om självmord kan leda till imitation av självmordsbeteende. Särskilt vanskligt är det att berätta detaljerat om på vilket sätt någon tagit sitt liv, eller att exponera rapporteringen på förstasidor, hela uppslag och så vidare. Bilder ska användas mycket sparsamt, och inte ges någon framträdande plats. Särskilt sårbara kan unga människor och personer som lider av depression vara. Även om jag inte tagit del av någon motsvarande forskning vad gäller självskadebeteende vågar jag anta att det här är principer som gäller även för det. Att självskadebeteende är "smittsamt" är väl känt både bland patienter och personal, och många som själva skadar sig kan känna sig "triggade" av att se en annan människas självtillfogade skador.

Ändå kan jag inte riktigt släppa dagens samtal, för det finns en kärna i det där jag måste ge fotografen rätt. En bild säger mer än tusen ord. Saken är väl mest att den där bilden måste väljas med oerhörd omsorg, varsamhet och medvetenhet. Vad tänker du - går det att illustrera självskadebeteende på ett sätt som griper tag i människors om inte känner till problematiken, utan att stigmatisera, men också utan att skada den som redan är drabbad? Eller är det helt enkelt avhållsamhet som gäller: att acceptera att just självskadebeteende inte bör illustreras utan främst beskrivas i ord. Såren är ju ändå sekundära till insidan. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, bild, foto, illustration, fotograf, journalistik, media, självmord, suicid

Forskning och verksamhet - aldrig mötas de två?

Idag finns det relativt mycket forskning om självskadebeteende. För att få en fingervisning vänder jag mig till PubMed, en medicinsk sökmotor för vetenskapliga artiklar. Om man söker på begreppet "self injury" får man 1 013 träffar. Det är inte mycket att hänga i julgranen jämfört med "depression" som ger 235 729 träffar, och även "eating disorder" ger nästan fem gånger fler träffar, 4 905 stycken. Men ändå, det går framåt med forskningen. 

Det jag saknar är en ordentlig implementering av vetenskapen i den kliniska verksamheten. Forskarna vet idag ganska bra hur vanligt självskadebeteende är, vilka funktioner självskadebeteendet fyller och vem som ligger i riskzonen. Man börjar också kunna dela in personerna med självskadebeteende i olika subgrupper, och kan se särdrag till olika psykiatriska diagnoser. Den kliniska verksamheten däremot ligger ofta långt efter när det gäller forskningsresultaten. Ute i "verkligheten" tycks personalen i hög grad lita på sina egna erfarenheter och interna riktlinjer kring hur självskadebeteende ska behandlas. Faktum är ju att den mesta forskningen om självskadebeteende har publicerats på denna sida år 2000, så alla som arbetat längre än så har med all sannolikhet inte ens berört det i sin utbildning. 

Min uppfattning är att de flesta som arbetar med självskadebeteende vill lära sig mer, men tiden att läsa in sig på ny forskning är knapp, och möjligheterna att driva projekt med utgångspunkt i nya rön om möjligt ännu mindre. Problemet är ju bara att verkligheten alltid är större än den egna kliniken, den egna arbetsplatsen eller det egna yrkesperspektivet, och allt för stor tillit till de egna erfarenheterna riskerar att bromsa upp verksamhetsutvecklingen. Inte heller är det ett problem som kan lösas genom att sätta vetenskapliga artiklar i händerna på enstaka läkare, sjuksköterskor eller mentalskötare. Implementering av forskning i klinisk verksamhet är något som måste göras gemensamt, och dessutom måste det få ta tid. Nya forskningsrön måste införas med varsamhet, samtidigt mycket av det som sker kring vården när det gäller självskadebeteende helt saknar vetenskapligt stöd. I vissa fall går den tvärt emot den forskning som finns, och de vetenskapliga hjulen tycks snurra som i sirap. 

Ett behov av ökat samarbete mellan forskning och verksamhet är nog inte unikt varken för psykiatrin i stort eller just ämnet självskadebeteende, men kanske är det särskilt viktigt när det gäller sjukdomstillstånd där kunskapen ännu är begränsad och behandlingsutbudet smalt. Inom onkologin har man exempelvis regionala och ibland nationella - eller till och med internationella - läkarronder, där läkarna via bild- och ljudöverföring kan diskutera särskilt svåra patientfall. På så vis behöver inte all kompetens samlas på ett sjukhus, utan läkarna har möjlighet att ta hjälp av varandra över landstings- och landsgränser. Jag tror vården behöver se mer av dessa mer flexibla lösningar. Kanske går inte just detta exempel att appliceras direkt på psykiatrin, men för mig symboliserar den viljan och möjligheten att tänka utanför vanans begränsande låda. 

För några år sedan uppskattade en representant från Socialstyrelsen att det runt om i Sverige fanns ett tjugo- eller trettiotal unga kvinnor med självskadebeteende som vårdades på olika rättspsykiatriska kliniker, trots att de inte hade begått något brott. De vårdades på klinikerna eftersom allmänpsykiatrin inte längre ansåg sig ha kompetens eller resurser att tillgodose deras vårdbehov. Idag tar bara en, av de då två rättspsykiatriska klinikerna, emot patienter med självskadebeteende men det finns ingen anledning att tro att vårdplatsbehovet har minskat. Det finns fortfarande ett antal patienter, företrädesvis unga kvinnor, där självskadeproblematiken blivit mycket omfattande och där vården står handfallen. Min förhoppning är att den utredning som regeringen  initierat kommer förbättra möjligheterna till god vård också för denna mindre grupp patienter. Jag hoppas att hjulen ska få upp lite fart, så att mer forskningsbaserad kunskap om självskadebeteende kan snurra in i den behandlande verksamheten, och samtidigt passa på att snurra ut ett och annat gammalt förlegat synsätt som kör käppar i de vetenskapliga hjulen.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, vetenskap, forskning, self injury, implementering

Rätt vård i rätt tid

I mer än tio års tid levde jag med ätstörningar och självskadebeteende. Närmare sju av dessa år tillbringade jag på olika vårdnivåer inom det psykiatriska vårdssystemet, men sammanlagt blev det flera år på slutna avdelningar och behandlingshem. Jag fick min första kontakt med psykiatrin kring millenieskiftet, då kunskapen om framför allt självskadebeteende fortfarande var mycket begränsad. När jag föreläser om just självskadebeteende brukar jag prata om vikten av att patienten får rätt insats vid rätt tidpunkt. Ingen särskilt revolutionerande tanke egentligt, snarast är den ganska självförklarande. Trots det upplever jag att det fortfarande behöver betonas.

När jag erbjöds och började gå i DBT, en kvalificerad vårdfort som var relativt ovanlig i Sverige år 2002, hade jag redan vårdats i slutenvården under ett års tid. DBT ska ges inom öppenvården med möjlighet att när som helst ringa sin terapeut. Jag vårdades i slutenvården, hade bara en mynttelefon att ringa från som jag delade med 17 andra patienter, och framför allt tilläts jag vissa perioder inte lämna avdelningen, och kunde därför inte ens närvara i terapin. Efter ungefär ett halvår tvingades jag därför avbryta behandlingen.

Vid två tillfällen skickades jag iväg till olika behandlingshem för mitt självskadebeteende. När jag flyttade till det första hemmet hade jag slutenvårdats i två års tid och var gravt institutionaliserad. Behandlingshemmet var öppet, relativt lågbemannat och med låg psykologisk kompetens. Jag skrevs ut efter åtta månader, då mitt självskadebeteende bedömdes vara allt för svårbehandlat i behandlingshemmets öppna miljö. Minst fyra av mina vänner har tvingats lämna samma hem av samma anledning. Ytterligare två år senare skickades jag till nästa behandlingshem, där bodde jag tillsammans med ett halvt dussin tonårstjejer med grava substans- och alkoholmissbruk. Övriga boende på hemmet gick på NA- och AA-möten, träffade en drogteraput och hade gemensamma samtalsgrupper. Eftersom jag var ensam om att bara lida av självskadebeteende bestod min behandling av en timmes samtal med en, visserligen fantastiskt skicklig, terapeut varje vecka. Jag skrevs ut efter ett halvår eftersom jag då varit skadefri en dryg månad. Läkaren i mitt hemlandsting konstaterar i min journal att behandlingen var undermålig med hänsyn till den stora kostnaden den innebar, och det ringa innehåll den gav mig.

Sista gången jag var i kontakt med slutenvården var på grund av depression och ett återfall i anorexi. Efter några månader av slutenvård och ytterligare några månader där jag vände svälten hemma, erbjöds jag oväntat dagjukvård på en regional ätstörningsenhet. När jag väl fick en plats i teamet var jag normalviktig och hade på egen hand skapat goda matrutiner. Min läkare ville trots det att jag skulle gå i behandlingen - med motiveringen att de ju inte kunnat ge mig kvalificerad vård för min ätstörning tidigare, så det var väl hög tid nu! - och under fyra veckors tid reste jag två timmar varje dag för att äta mat tillsammans med flickor som vägde tjugo kilo mindre än vad jag gjorde. Därefter avslutade ätstörningsenheten mig då de insåg att de inte hade något mer allt tillföra. Jag hade redan gjort hela jobbet själv. 

Även om min vårdtid innehöll ändlösa och behandlingstomma år på olika slutenvårdsavdelningar, med  osannolika mängder av psykofarmaka, fick jag också tillgång till mer kvalificerade behandlingsalternativ. Tyvärr blev ingen av dessa insatser blev effektiva; varken rent ekonomiskt eller för mig personligen, eftersom behandlingarna kom i fel skede. Min behandling har kostat miljonbelopp och, även om jag inte tycker man kan värdera en behandling enbart ur ett ekonomiskt perspektiv, så måste jag hålla med min läkare: det måste ställas krav på den vård patienten får! Det är oansvarigt att skicka en patient till ett behandlingshem med ett terapisamtal i veckan som enda behandlingsintervention. Det är oansvarigt att samma sjukhus skickar (minst) fem unga kvinnor med liknande problematik till samma behandlingshem på grund av självskadebeteende, och få dem alla i retur eftersom behandlingshemmet inte klarat av att hantera patienternas problematik. Det är oansvarigt att sätta en patient i en behandling som hon faktiskt inte behöver, som plåster på såren för att hon tidigare inte fått adekvat behandling. 

Med bättre planering - och mer vård på rätt nivå i rätt tid - är jag övertygad om att det finns både stora pengar och mycket mänskligt lidande att spara. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om vårdnivå, behandlingshem, landsting, psykiatrisk vård, självskadebeteende, ätstörningar

Nytt om självskadebeteende

Under hösten har självskadebeteende och vården av de drabbade patienterna uppmärksammats på olika sätt. I augusti skrev DN ett antal artiklar om tvångsvård och självskadebeteende där de bland annat uppmärksammade Socialstyrelsens statistik som visar att unga kvinnor är den patientgrupp som bältesläggs mest, och problemet med att ingen vill ta ansvar för den här gruppen.

I september inledde föreningen SHEDO något som skulle kunna sägas vara en mediaattack för att informera om självskadebeteende, vilket resulterade i flera personporträtt av föreningens ordförande, Hannah Parnén. Tre av intervjuerna finns här, här och här. Redan i våras sändes ett inslag i P4 Malmöhus som berättade att både patienter och vårdgivare var överens om att vården för självskadebeteende är dålig i Skåne, och att en satsning nu skulle genomföras. Det samarbete som föreningen SHEDO i och med denna satsning tycks ha inlett med miljöpartisten Anders Åkesson, vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, har därefter bland annat mynnat ut i en debattartikel i Dagens Medicin och en debattartikel i Sydsvenskan. I oktober rapporterades att vården för personer med självskadebeteende ska bli bättre i Skåne, och att tio miljoner kronor ska satsas på att förbättra kunskapen inom vården.

Idag upptäckte jag dessutom att Socialdepartementet och SKL* har enats om en satsning för att utveckla och samordna insatserna för att minska antalet unga med självskadebeteende. På Regeringens hemsida kan man läsa att syftet med överenskommelsen är:

"att utveckla och samordna kunskap kring unga med risk för, eller med allvarliga självskadebeteenden. Målsättningen är att förebygga självskadebeteenden och skapa ett bättre tidigt omhändertagande genom att skapa en struktur som bättre tillgodoser dessa personers behov av vård.

Det övergripande målet är att antalet unga med självskadebeteende ska minska. Ett delmål är att minska antalet unga i slutenvården och att minska antalet tvångsåtgärder bland unga kvinnor. Projektet ska slutredovisas till Socialdepartementet senast den 1 oktober 2013".

Läs hela sammanfattningen här, och protokollet över överenskommelsen här. Jag tycker självklart det är mycket positivt att regeringen äntligen tar sitt ansvar i frågan och kommer att följa både detta, och region Skånes projekt, med stort intresse. Att ha ambitioner är en sak, och ofta är de en förutsättning för att ett projekt ska bli riktigt bra, men det ska bli väldigt spännande att ta del av hur de konkretiserar sina ambitioner!  Det här är en satsning som behövts under många års tid, så jag hoppas verkligen att de kommer ta sitt uppdrag på största allvar. 

* SKL - Sveriges Kommuner och Landsting

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, shedo, regeringen, region skåne, vårdutveckling

Åldersgränsen som suddades ut

Åldersgränsen som Göran Hägglund vurmat för och som ska skydda minderåriga från att kunna köpa läkemedel av outbildad personal, tycks vara precis så värdelös som jag befarat. SvD har fortsatt sin granskning, och konstaterar att bara 58 av 100 butiker följer lagen och har tydliga skyltar som talar om att läkemedlen har 18-årsgräns. I elva av tolv besökta butiker i Stockholm kunde en minderårig tjej köpa ut Alvedon. Nu tycker jag det är hög tid för politikerna att tänka över om den här superidén med mataffärspiller verkligen var en superidé. Personligen tycker jag den borde skrotas omedelbart, innan fler ungdomar hamnar på transplantationslistan eller dör av leversvikt orsakad av de harmlösa receptfria mataffärstabletterna.

/ Innie
Mina inlägg igår och i förrgår, samt innan avregleringen här och här.
SvDs granskning del 1 (här, här, här, här och här) del 2 (här) och del 3 (här och här)
Läs även andra bloggares åsikter om Paracetamol, Åldersgräns, SvD, Apoteksmonopol

"Panodil-piger" eller Panodil-folket?

Igår skrev jag om Svenska dagbladets granskning av vad som skett sedan apoteksmonopolet avskaffades för ett år sedan, och hur antalet självmordsförsök och förgiftningar med receptfria läkemedel fördubblats. Idag hakar norska Aftenposten på med en norsk uppföljning. I Norge blev det år 2004 tillåtet att sälja receptfria läkemedel som Panodil och Alvedon på bensinmackar och i mattaffärer, och sedan dess har antalet förgiftningar med dessa preparat med än fördubblats. Antalet allvarliga förgiftningar har tredubblats. Sedan 2005 orsakar paracetalmol var fjärde allvarlig överdos i Norge, och sex personer har dött varje år till följd av paracetamolförgiftning (år 2003-2008). I Norge precis som i Danmark är de unga flickorna i klar majoritet - i Danmark har de dessutom fått ett namn: Panodil-piger.

Samtidigt skriver Aftenposten att bruket av paracetamol till barn har fördubblats över tjugo års tid (tex. de sorter som säljs i lägre doser eller i flytande form). Forskarna talar om en "feberskräck" bland föräldrarna; så snart ett barn får feber så ger man idag paracetamol, något som man tidigare var mer restriktiv med. Svenska dagbladet har inte undersökt den delen av förbrukningen, däremot skriver de idag om hur tonårstjejer knaprar panodil i princip som smågodis. SvD har gjort en enkätundersökning bland 1040 killar och tjejer i åldern 14 till 16 år. Nästan var sjätte tonårstjej svarade att hon åt receptfria värktabletter varje dag, eller flera dagar i veckan. Knappt var tionde kille åt lika mycket smärtstillande. Orsakerna till tablettkosumtionen var främst huvudvärk, mensvärk eller annan smärta, men bland svaren fanns också medicinering mot helt andra problem. Någon hade svarat att de tog smärtstillande ”När jag är på dåligt humör eller ledsen” eller ”Vid sömnproblem” och vid ”övervikt”.

Viktigt att komma ihåg är att inte bara en akut överdos av tabletter är farlig, det är också en mycket lägre överkonsumtion men under lång tid. Panodil är ett läkemedel, men tycks ha förlorat all respekt hos konsumenterna. Om svenska föräldrar precis som de norska, har blivit mer benägna att medicinera sina barn är det kanske inte så underligt att barnen när de växer upp själva fortsätter att medicinera. Så frågan är kanske egentligen: talar vi om Panodil-piger eller Panodil-folket?

Och i Panodil-folkets land så måste det ju vara oerhört lämpligt att tillgängligheten till just dessa preparat har ökat radikalt. Eller?

/ Innie
Gårdagens inlägg
Mer i norska media: Smp, Aftenposten, DT, Fremover
Mer i svenska media: SvD1, SvD1, DN, Nyhetskanalen
Läs även andra bloggares åsikter om Paracetamol, Läkemedel, Apoteksmonopol, Receptfria läkemedel, Göran Hägglund, Unga tjejer

Mataffärstabletternas livsfarliga biverkningar

För knappt två år sedan skrev jag ett kritiskt blogginlägg om den stundande avregleringen om apoteksmonopolet. Även om inlägget är mer subjektivt än vad det varit om jag skrivit det idag, är min poäng den samma. Och jag hoppas att jag kan få lov att uttrycka det i år, utan att för den sakens skull behöva figurera på GT's ledarsida ... Idag publicerar nämligen Svenska dagbladet en lång och mycket bra artikel om en av avregleringens sidoeffekter. Det handlar inte om vinsterna för föräldrar med skrikiga småbarn (som var det Göra Hägglund tryckte på i debatten i februari 2009), utan om det jag befarade skulle bli resultatet av den ökade tillgängligheten: det ökade antalet överdoser och självmordsförsök bland unga människor.

Enligt SvDs granskning har antalet patienter som vårdats för läkemedelsförgiftningar på Södersjukhuset i Stockholm fördubblats sedan år 2008. Alvedon (receptfritt läkemedel) är det i särklass vanligaste preparatet, och unga kvinnor är de vanligaste patienterna. På barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm ökade tablettöverdoserna med 20 procent förra året, och med ytterligare 5-10 procent i år. Även på BUP är de unga tjejerna som överdoserat Alvedon klart överrepresenterade. Trenden är den samma på BUP både i Göteborg och i Malmö. Vad som är riktigt obehagligt är att överdoser med värktabletter har passerat alkoholmissbruk och är nu den vanligaste orsaken till att en människa behöver en ny lever. Och som intoxikationspatient står du sällan överst på sjukhusens transplantationslistor.

Trots detta ser Göran Hägglund ingen anledning att se över åldersgränserna på försäljningen. På apoteken får vem som helst köpa receptfria läkemedel, medan man i mataffären måste vara arton år. Men jag undrar fortfarande varför en åldersgräns skulle hindra minderåriga från att få tag på läkemedel, när tonåringar i alla tider lyckats köpa både alkohol och cigaretter. Suicidologen Jan Beskow menar att mer än hälften av alla självmordsförsök är impulsiva. Vet man att Ica är öppet även på kvällen är det inte svårt att fatta beslut och ta en promenad till närmaste mataffär. Värre blir det när apoteket bara har öppet dagtid och man sedan får vända sig till ett jourapotek. I Danmark skärper man reglerna när det nu gått tio år sedan monopolet släpptes. Sammanlagt har försäljningen av receptfria läkemedel ökat med 85 %, men när det gäller receptfria värktabletter är ökningen hela 308 %. Antalet självmordsförsök med dessa värktabletter har föga förvånande med än fördubblats under samma tidsperiod.

Jag har all respekt för alla multisjuka, småbarnsföräldrar, gravida, influensadrabbade, allergiker och supermammor som lyfts fram som vinnare i debatten, men jag måste ändå ställa frågan: är det värt det? Är det denna tillgänglighet vi vill ha? Är den utveckling som skett i Danmark verkligen någonting eftersträvansvärt? Och var är rapporterna om den ökade överlevnaden och välfärden för reformens alla utlovade vinnare? Frånsett läkemedelsbolagen, så klart. De tjänar ju tveklöst storkovan.

/ Innie
Även i Aftonbladet, PS, DN, DagensMedicin
Läs även andra bloggares åsikter om Paracetamol, Apoteksmonopol, Avreglering, Överdoser, Självmordsförsök

Frisk i en sjuk kontext. Del I

I morse tentade jag vetenskaplig metod, en delkurs på min terminslånga kandidatkurs. Under tiden som jag läst inför tentan är det en vetenskaplig studie som återkommit flera gånger för att exemplifiera olika metodologiska resonemang. Jag letade upp artikeln av Rosenhan från 1973 och läste den med stor fascination.

"On Being Sane in Insane Places"

Rosenhan inleder artikeln från 1973 med orden “If sanity and insanity exists, how shall we know them?” Han frågar sig hur man identifierar sjukdom – går det egentligen att dra en skarp linje mellan friskt och sjukt? I försök att finna svar på sin omfattande fråga låter han åtta ”friska” personer i hemlighet söka psykiatrisk vård vid tolv olika sjukhus. Bland dessa pseudopatienter fanns bland annat läkare, psykologer, en student och en hemmafru. Sjukhusledningen kände till den första pseudopatienten: artikelförfattaren själv, men övrig personal kände inte till att pseudopatienternas existens. Alla åtta sökte, vid olika tillfällen och olika kliniker, hjälp hos en psykiatriker och klagade på att de hörde röster. Alla åtta blev inskrivna på kliniken omedelbart, och sju av dem fick diagnoser schizofreni redan vi inskrivningstillfället. I alla samtal med läkare och vårdpersonal förändrade pseudopatienterna inte någonting annat i sin levnadshistoria än just beskrivningen av hörselhallucinationerna. I vissa fall valde de även att uppge ett falskt namn eller yrke för att inte riskera att bli avslöjade. eller igenkända Så snart de blivit inskrivna på avdelningen, slutade de att visa tecken på sjukdom. Förutom den naturliga nervositet över att vara inlåst som initialt infann sig hos några av dem, förnekade de rösthallucinationer och sa till den som frågade att de mådde bra. Under hela deras resterande vistelse på avdelningen agerade pseudopatienterna så friskt som möjligt, med hänsyn till den sjuka miljö de befann sig i.

Pseudopatienternas uppgift var att observera de övriga patienternas interaktion med personalen, varför de ofta satt och skrev och gjorde anteckningar av vad de såg. Något som snabbt bekräftades, både hos pseudopatienterna och hos de riktiga patienterna, var talesättet ”man ser det man vill se”. Trots att pseudopatienterna inte uppvisade några symtom på sjukdom under hela sin tid på avdelningen, tolkade personalen allt de gjorde och sa ur ett sjukdomsperspektiv. Eftersom pseudopatienten fanns på avdelningen, förutsattes det att han var sjuk. Och eftersom han var sjuk, så tolkades alla de anteckningar han gjorde som det tvångsmässiga beteende som kan förekomma vid schizofreni. Hans promenader fram och tillbaka i avdelningens korridorer tolkades som nervositet – inte den tristess de egentligen var ett uttryck för. Flera av pseudopatienternas medpatienter ifrågasatte redan i ett tidigt skede deras sjukdom. Flera fick höra att de nog egentligen var journalister som skulle undersöka psykiatrin inifrån: men personalen avslöjade dem aldrig.

Det skulle komma att dröja i genomsnitt 19 dagar tills de åtta pseudopatienterna blev utskrivna från den psykiatriska kliniken: vårdtiderna varierade mellan 7 och hela 52 (!) dagar. Utan att de uppvisade några symtom. Den mening som inledde hela artikeln känns obekvämt aktuell: om det verkligen finns något ”friskt” och något ”sjukt” – hur ska vi kunna känna igen dem och skilja dem åt?

Referens:
D. L. Rosenhan (1973). On Being Sane in Insane Place.
American Association for the Advancement of Science. Vol 179, No 4070.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rosenhan, Friskt, Sjukt, Psykiatri, Etik, Vetenskaplig studie, Metod, Pseudopatienter

Att våga välja

Kan man bli frisk, eller är det något man måste göra sig? Kanske hänger det ihop med frågan om man kan bli sjuk. Som jag ser det så drabbas man av en lunginflammation. Man drabbas av halsfluss, magsår och cancer. Jag tänker att man drabbas av en depression, av ångest eller schizofreni, och till viss del också av ätstörningar och självskadebeteende. Men man drabbas inte av självsvälten. Man drabbas inte av självskadorna, alkoholen, drogerna eller hetsätningen. De väljer man själv.

Låter det hårt? Läs vidare, för jag tänker så här: lunginflammation är något man drabbas av och som är väldigt svår att själv råda bot på. Jag blir alltid jättedålig, behöver hästdoser av penicillin och ibland även några nätter på sjukhus med andningshjälp och intravenös vätska. Min insats i tillfrisknandet från en lunginflammation är ganska marginell. Jag mest bara lider och härdar ut. Drabbas man av halsfluss, magsår eller cancer är man oftast helt utlämnad till sjukvård, läkemedel, läkaren och kanske en operation. Den egna insatsen som patient ska inte förringas (det går sällan att bota en människa som inte vill bli botad) men utan sjukvården har man liten chans att själv bemästra sin sjukdom. Självskadebeteende, ätstörningar och andra destruktiva beteenden är i de allra flesta fall ett signalsystem om att någonting annat inte är helt okej. En människa som mår bra har ingen anledning att göra sig själv illa. Grundsjukdomen, oavsett om det handlar om nedstämdhet, social fobi eller en psykossjukdom, är så som jag ser det något man drabbas av på samma sätt som man drabbas av en lunginflammation eller magsår. Däremot drabbas man inte av självsvält. Man drabbas inte av en självskada, helt enkelt eftersom man inte kan drabbas av något man själv valt. Det finns ingenting som fysiskt hindrar anorektikern från att inte äta, lika lite som någon trycker rakbladet mot självskadarens kropp. Det är ett val man gör, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre uttalat, men fortfarande ett val man gör. Därför är det också något man kan välja bort.

Någon skulle kanske vid det här laget hävda att det är dumt av mig att lägga skulden på den som drabbats. Att det gör lasset ännu tyngre att dra eller bördan ännu svårare att hantera. Någon skulle kanske mena att fördomarna redan är så många att det är dumt att spä på dem ännu mer genom att säga att det är något man väljer. Ytterligare någon skulle kanske till och med helt protestera och säga att man faktiskt inte har något val. Det är okej. Men jag skulle inte hålla med dem. Däremot skulle jag påminna om skillnaden att göra ett val (att skada sig själv) och att göra det för att man "tycker det är kul". Få människor skadar sig själva uppsåtligt för att det tycker det är så himla skoj. Tvärt om handlar det om att man inte kan se några andra alternativ. Och då kan det ju så klart kännas svårt att välja något annat, om det enda valet är att skada, svälta eller droga.

Jag tror dock alltid att det finns alternativ. Det handlar snarast om att vilja och våga se dem. Jag tror inte att någon tjänar på att man målar upp psykiskt sjuka människor som skörare än vad de egentligen är. De flesta människor jag träffat med en ätstörning eller ett självskadebeteende är oerhört kompetenta och resursstarka individer, de lyckas bara inte kanalisera sina förmågor på ett konstruktivt sätt. Jag tror inte att den som lider av bulimi blir friskare av att hon eller han skickas runt i jakten på att hitta någon som ska bota. För det fungerar inte så. Det är svårt nog att bota en cancerpatient som redan kastat in handduken mentalt - att bota en anorektiker som inte vill bli frisk vågar jag påstå är en omöjlighet. Det är fruktansvärt läskigt att börja äta efter en lång tid av svält. Det är avskyvärt att låta bli att kräka efter att ha hetsätit. Man kan få dödsångest och känna sig fysiskt sjuk av att inte skada sig när man tror att man måste. Men det är den enda vägen ut. Ingen annan kan låta bli alkoholen åt dig medan du tar en återställare. Ingen annan kan uthärda hamsteransiktet och biaframagen åt dig den första tiden när du slutat kräkas och börjar äta. Ingen annan kan bära din ångest när du lägger rakbladen åt sidan. Det finns bara du.

MEN! Någon annan kan finnas där och stryka din rygg när ångesten river och sliter. Någon annan kan ta emot din rädsla som känslan av mättnad väcker. Någon annan kan stå vid din sida och ropa hejarramsor när modet är nära att svika. Någon annan kan läsa dina ångestfyllda ord och besvara dem i natten. Någon annan kan gå två steg före och med en flämtande lykta guida dig genom din mörka snårskog. Någon annan, i det här fallet sjukvården, kan och ska absolut se till att underlätta din vandring i så hög utsträckning som möjligt. Finns det en depression ska den självklart behandlas. Man kan välja att se det egna ansvaret för ett destruktivt liv som ett tyngande, omöjliggörande ok. Men man kan också välja att se det egna ansvaret som en möjlighet. Som en ökande potential och som vägen till självbestämmande. Som nyckeln till frihet. Valet är ditt.

Vilken väg vill du gå?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Vägskäl, Val, Självbestämmande, Sjukdom, Friskhet, Frihet, Autonomi, Kapacitet

Etisk vård eller skyddad verkstad

Igår besökte Sofia Nyhetsmorgon för att diskutera självskadebeteende bland unga (se inslaget här). I dag diskuterade hon vården för de med svårast problematik i P1-morgon tillsammans med Ingmarie Wieselgren från SKL (lyssna här). Idag handlade det om att de tjejer som vårdas på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall åter vårdas tillsammans med de dömda patienterna. Varför det blivit en "nyhet" nu är dock ett smärre mysterium eftersom avdelningen där tjejerna vårdades separat luckrades stängdes redan i mars. Sedan dess har de alltså vårdats integrerat. Sundsvalls Tidning skriver om det idag och, föga förvånande, trillar de beska kommentarerna in. Uppenbart är att om man fastnar i ett självskadebeteende och skickas iväg till rättspsyk blir man per automatik en otillräknelig och manipulativ jävel och förlorar lika snabbt sina mänskliga rättigheter. I alla fall om kommentatorerna till artikeln får bestämma:

"Dax att sluta lyssna på dessa tjejer som av en eller annan anledning mår psykiskt dåligt, och lita på att kunning personal med kunninga läkare gör ett bra jobb."

Majjan

"lämna vården och specifika vårdfrågor behandlingsfrågor till professionen och inte till den för tillfället rådande politiska majoriteten.(då har vi snart Sovjetstaten eller Nazityskland här...)"

Landstingsanställd

"Vård är vård. Så överlåt det till dem som kan. Det var exakt detta som många varnade för innan man införde "självskadeavdelningen" och nu ser vi ju resultatet. Samma sak var det med tvångs-handskarna, där bältningarna ökade med flera hundra procent.
Som sagt, överlåt vården till dem som kan den bäst."

AE

Några saker är slående. Först och främst är tilltron till läkare skrämmande, något jag skrivit om tidigare. Sätt en överläkare i den ena vågskålen och en psykiatrisk patient i den andra, och det ska till ett smärre mirakel för att patienten ska få rätt. Patienterna manipulerar och ljuger, läkarna är goda och kloka - den klassiska kampen mellan ondskan och godheten. Därtill kommer försvaret för handlingar som tveklöst är kriminella (tex. bruket av tvångshandskar), men som accepteras eftersom läkarna säger sig genomfört dem med gott syfte. Tre av de hittills fem anmälda läkare där HSAN fattat beslut har tilldelats en varning för sitt agerande i ett patientfall på kliniken. En varning är den allvarligaste påföljd HSAN kan utdela när patienten själv anmäler vården. Socialstyrelsen har kritiserat kliniken upprepade gånger det senaste året med allt skarpare ton. Så kan det verkligen vara okej att använda tortyrmetoder och komma undan med att säga att det var för patientens bästa? Vilket samhälle får vi då? Helgar ändamålen verkligen alltid medlen och hur ska vi då veta när det är okej att bryta mot lagen och när det inte är det? Och om det nu i vissa fall är okej att bryta mot lagen - vad har vi då lagar till?

Överhuvudtaget verkar det finnas en stor ovilja inom sjukvården att alls låta sig granskas av juridiken. Argument som de signaturerna Majjan och Landstingsanställd lyfter är allt för vanliga: låt läkarna vara läkare och lämna juristerna utanför. Jurister har ju ingen sjukvårdsutbildning, så hur ska de då kunna granska sjukvården? Samtidigt visar ny forskning att var tredje läkare inte skulle anmäla en inkompetent kollega. För att en så skyddad verkstad ska vara försvarbar krävs att läkarna är ofelbara. Den dagen är, tack och lov, ännu inte här.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsyk, Självskadebeteende, HSAN, Varning, Tortyr, Vanvård, Läkare, Juridik, Medicin
Media exempelvis här, här och här.